- DET EUROPEISKA UPPDRAGET.. .. .. AR ANNU INTE SLUTFORT NILSANDREN EV-omröstningen höll på att bli de populistiska värstingamas egen julcifton. Det understryker att ja-sidans europeiska uppgifter ännu inte är avslutade. V åra tre kandidatländer har nu alla tagit ställning till valet; ut i Europa - eller ut ur Europa? I Finland och Sverige blev det ut i Europa, tydligare i Finland än i Sverige. I Norge blev det nej. Den norska nej-majoriteten var lika knapp som den svenska ja-övervikten. Fem procent kan visserligen verka som en betryggande marginal för en demokratisk segrare. Ändå måste vi medge att det i Sverige var nära ögat. Så nära att det frestat en kompromisslös universitetslektor i Lund att överklaga valet på formella grunder. Alla de nordiska folkomröstningarna bekräftar intrycken från tidigare referenda, särskilt om Maastricht-fördraget i Danmark och Frankrike. På många håll i Europa är opinionen starkt splittrad. Det bestyrks också av den brittiska regeringens kroniska, parlamentariska svårigheter i Europapolitiken. Slutsatsen måste NILS ANDREN ärprofessor emeritus. bli att Europaprojektet all~ämt saknar den solida förankring som kan garantera dess långsiktiga framgång. Kampen inte slut På vår hemmaplan är det en viktig, kanske den just nu viktigaste, slutsatsen att kampen för ett europeiskt Sverige inte är slut. Mycket återstår alltjämt för att stärka och fördjupa insikten om Europaprojektets betydelse. Därför får jarösterna och deras organisationer inte betrakta det europeiska uppdraget i Sverige som fullbordat. Det krävs fortsatt upplysning. Det är uppenbart att övergångsskedet måste medföra många kritiska irritationsmoment. Den alltjämt vitala och aggressiva nej-sidan - med vinklade förstoringsglas och ogenerad marknadsföring av populistiska skrönor - kommer säkert att utnyttja alla problem som dyker upp på Europavägen (vi kan kalla den "E-1994"). Efter omröstningen har flera av dess ledare inte visat några tecken på att vilja acceptera majoritetens demokratiska SVEN SK TIDsKRIFT 35 beslut som definitivt. Efter forlusten i den avgörande omröstningen rustar sig i alla fall nej-rörelsens "die hards" for att efter formåga forsvåra och sabotera medlemskapet. Varje argument från ja-sidan i debatten skall konstrueras som ett löfte, i hopp om att locka fram en ny svekdebatt. Det bör inte vara så svårt, eftersom media älskar debatter som å den allmänna opinionens vägnar ger dem rollerna som forhörsledare, åklagare och domare. Fredssystem ande. Det aktualiserar också frågan om hur vårt demokratiska system fungerar och borde fungera. Saknarförtroende Vi står uppenbarligen infor en krock mellan olika demokratiska principer eller definitioner. Om frågan hade lämnats åt den representativa demokratins organ, åt regering och riksdag, hade resultatet blivit ett annat. I valrörelsen skulle nejopinionen ha disciplinerats av valets huvudfråga, som gällde regeringsmakten. Den pedagogiska uppgiften är lika Utslaget i europafrågan innebar uppenmycket nu som tidigare att inpränta skillnaden mellan väsentligt och oväsentligt i Europapolitiken. Omröstningen den 13 november gällde inte bara vår framtid som en framtidsinriktad industrination i Europa. Ännu högre värden stod på spel. Också ja-sidan såg och erkände riktigheten av olika negativa argument. Men inget av dem uppfattades som så viktigt att det kunde uppväga betydelsen av EU:s roll som europeiskt fredssystem och badigen att nära hälften av svenska folket i dagens viktigaste fråga sade sig sakna fortroende for de ledare som det utsett två månader tidigare. Det är en klen tröst att i Norge majoriteten vände sig mot sin regerings europapolitik En oundviklig fråga som kräver fortsatt analys, inte bara i Sverige, gäller om kollisionen mellan valutslag och folkomröstning måste uppfattas som tecken på en demokrati i kris. av att vår egen röst far påverka det nya Demagogiska hellögner Europa. Detta var och forblir de mest "Nej till Europa" spelade på rädslan for angelägna uppgifterna for oss, både som det annorlunda. Med skrämsel vinklade svenskar och europeer. halvsanningar och demagogiska helPrincipiellt förskräckande Men 46.8 procent av den svenska befolkningen delade inte denna uppfattning. Det finns all anledning att fundera över vad som hände och varfor nej-sidan forblev så stark, eller om man så vill varfor formågarr att skilja mellan väsentligt och oväsentligt var så svag. Nej-sidans genomslag var både politiskt överraskande och principiellt forskräcklögner hetsade nej-sidans propagandister fram en rent populistisk opinionsrörelse. De som trodde att populismens genomslag i ny demokrati var en tillfällig olyckshändelse i lagomhetens Sverige har all anledning att tänka om. Det är en angelägen uppgift att klarlägga sammanhangen. Varfor blev argumenten infor skrämselpropagandan inte effektivare? Vad gjorde de djupa leden av arbetare, arbetslösa kvinnor och pensionärer, till 36 SVENSK TIDSKR.IFT - aningslösa nej-röstare? Några förklaringar kan anas eller läsas ut av opinionsundersökarens snabbanalyser efter folkomröstningen. Men i stort sett blir sambanden än så länge obestyrkta men kanske inte helt orimliga gissningar. I eftervalsdebatten har nej-sidans mest populistiska lokomotiv, med Per gahrton och Birger Schlaug i spetsen, gjort gällande att nej-sidans nederlag berodde på att den hade mindre ekonomiska resurser än ja-sidan. Riktig eller oriktig är det knappast en övertygande förklaring. Det hade ny demokrati också i valet 1991, i jämförelse med de etablerade partierna. Humor och glädje Propagandamässigt har nej-sidan haft samma slags fördelar som en gång ny demokrati. Liksom ny demokrati kunde nej-sidan rida på medias notoriska intresse för den annorlunda utmanaren. Men det måste medges att ny demokrati hade en trumf. Den kryddade många gånger sina utmaningar med en humor och en glädje som helt saknades i nejsidans domedagsförkunnelse. Å andra sidan vittnade ja-sidans affischerade påstå- ende att det är "roligare att säga ja" om en fatal fantasilöshet som så när fatt katastrofala konsekvenser. .. Redan nu vågar vi nog konstatera att nej-sidan haft fördelar som sammanhängde med hur debatten fördes och redovisades. Nej-rörelsen kunde spela på medias fruktan att inte framstå som "opartiska" i sin infotmation om fakta och åsikter. Kvantitativa "analyser" som sagt sig bevisa motsatsen måste ha försummat att registrera när nej-sidans överdrifter har fatt slagkraftigare rubriker än ja-sidans ofta alltför ineffektiva, lågmälda saklighet. Lågmäldhet är ett uppenbart handikapp i den moderna högtalardemokratin. Höger-vänster mönstret Vi som sagt ja till Europa insåg allvaret, nästan alltför sent. Därför kunde nejrörelsen länge dirigera agendan för kampanjen. Det går inte bara att skylla på kampanjens yttre former. Delvis följer ja och nej-röstning det traditionella högervänster mönstret. Enligt Sören Holmbergs preliminära undersökning röstade inom den "klara" vänstern 69 procent nej, inom den likaledes "klara" högern endast 13 procent. Av arbetarna röstade 62 procent nej, bland tjänstemän och företagare omkring 25 procent. Hade kvinnorna fatt bestämma hade svaret blivit nej, ungefår lika knappt som det nu blev ja. Bland kvinnorna uppvisade endast åldersgruppen över 64 år jamajoritet. Bland män endast gruppen 18- 21 år nej-majoritet. Rent moderat En intressant fråga för vidare analys är i vilken grad nej-röstandet var en reflex av vänsteropposition mot ett projekt som av många - trots den socialdemokratiska ledningens klara ja-ståndpunkter - ändå uppfattades som borgerligt, för att inte säga ett rent moderat. Trots protesterna under striden för folkomröstningen borde man redan nu kunna dra slutsatsen att risken för ett nej dessvärre hade varit betydligt större om Sverige alltjämt haft en borgerlig regering. SVENSK TIOsKRIFT 37 Propagandans styrka och mediernas vinklingar har inte varit det enda skälet till nej-sidans relativa framgång. Flera andra forklaringar är både möjliga och rimliga. En kan kallas den historiska traditionens tyngd. Flera generationer har matats med det hemrnagjorda "axiomet" att EEC sedan EG, var en skum samrnanslutning av NATO-stater, som det ädelt neutrala Sverige borde akta sig for. Erlanders "Metalltal" 1961 var en höjdpunkt i denna åsiktsdeformation. Tio år senare inpräntade Olof Palme samrna axiom, efter en tid av tvekan, och formodligen under den egna partiopinionens tyngd. Förevändningarna var dock helt andra. Axiomet om EG-medlemskapets oforenlighet med den svenska säkerhetspolitiken bestod ända till den berömda bisatsen i en finansiell regeringsproposition 1990. Sverige åt svenskarna Till EU-fiendernas vinklade osanningar hörde bland annat argumentet att den svenska "suveräniteten" är hotad. Den fick inte läggas i händerna på "byråkraterna Bryssel". Än mindre på Vatikanen. Sverige åt svenskarna. Sådana forenklade argument kan tjäna som påminnelse om att nej-anhängare i kampanjens tidigare skede även använde den extrema rasismens lagstridiga forströelsemetoder. Att rationellt bemöta experternas analys av suveränitetsproblemet låg inte i nej-fanatikernas intresse. Den har inpräntat skillnaderna mellan formell och faktisk suveränitet: ingen stat, inte ens den mäktigaste, kan agera utan hänsyn till andra. Kompromiss, konsten att ta och ge, är all demokratis kärna. Ingen kan diktera besluten. Ingen far till slut helt igenom sin vilja. Varje fungerande pluralistiskt beslutssystem bygger på kompromisser. Det gäller både i Stockholrn och Washington, Bryssel och Strasbourg. Underkastade Medlemskapet innebär formell delegering uppåt av den formella beslutanderätten i vissa frågor. Men endast marginellt i järnforelse med det beroende som redan ligger i EES-avtalet. En grundlagsändring har for framtiden legaliserat dessa inskränkningar. Om folkomröstningen hade tvingat oss att stå utanfOr EU, skulle vi ändå forblivit underkastade andras överenskommelser, men utan rätt att påverka deras innehåll. Man behöver inte vara rousseauan fOr att inse att vi genom ja-beslutet har ökat vår faktiska suveränitet. Som medlem har vi nu i realiteten tagit tillbaka den beslutanderätt som vi genom EES-avtalet skrev bort som pris for ekonomiska fordelar. I EU delar vi beslutanderätten på samma villkor som alla andra, med alla andra medlemmar. Vi kan också utnyt~a vår del i beslutanderätten genom att i koalitioner med likasinnade medlemsstater påverka utvecklingen enligt våra egna ideal. Förhindra inbördeskrig Viktigast av allt forblir att EU i grunden är ett fredsprojekt, ett instrument for att inom överskådlig tid, helst for alltid, forhindra de europeiska inbördeskrigen. Detta argument har uppenbarligen sak- 38 SVENSK TiDSKRIFT nats - och utestängts - i nej-sidans värdesystem eller världsbild. De har orubbligt stött sig på och propagerat for en foråldrad officiell uppfattning. Varken historien eller samtidsutvecklingen har kunnat påverka nej-sidan. 75 år efter forsta världskriget och 50 år efter det andra, glesnar det bland de minnesgoda politiker, opinionsbildare och väljande medborgare. Den ekonomiska vägen Vi talar gärna om solidaritet som den svenska utrikespolitikens ledstjärna. Ytterst är det detta som EU-processen handlar om. När de politiska fårsöken på 1950-talet att "ena" Europa, att skapa en ny solidaritet mellan gamla fiender, misslyckats, valde de europeiska pionjärerna den ekonomiska vägen: ett nätverk av ekonomiska band skulle hindra gamla rivaler att på nytt börja nya krig mot varandra. Neutralitetens koja Försoningen över Rhenfloden har fårverkligats. Nu står den europeiska integrationen, trots bakslagen i Bosnien, infår nya och kanske större utmaningar: att skapa stabila, långsiktigt fredliga relationer över Wisla, Dnjestr och Dnjepr. Ytterst gäller det därmed att lösa också Sveriges historiska, säkerhetspolitiska problem. Då far vi inte ligga och kura i den gamla neutralitetens koja. Det gjorde bland annat de nej-anhängare som i kampanjens slutskede argumenterade mot svenskt EU-medlemskap därfår att Sverige inte skulle kunna påverka WEU:s kärnvapenpolitik. Om nu WEU verkligen har en kärnvapenpolitik, vilket är ett högst tvivelaktigt påstående, hade det väl snarare varit ett argument for att söka sig till både EU och WEU och utnyttja vår rätt till inflytande - tillsammans med likasinnade småstater. Pappersorganisationen WEU har av ledande nej-sägande socialdemokrater utmålats som en brutal och aggressiv militärmakt. Den socialdemokratiska regenngen är betydligt klokare då den fårebådar svenskt observatörsskap WEU. Egen dynamik Västfårsvaret är alltjämt NATO och de nationella fårsvaren. Det ändras inte av villkorliga framtidsdrömmar i Maastrichtfordraget. Vi har, ofta med mycket blandade känslor observerat hur det europeiska fredsprojektets viktigaste redskap, den ekonomiska integrationen, har fatt sin egen dynamik. Den har, som vi väl vet, också lett till många både korvröda och snusbruna småaktigheter. Dessa uttryck for byråkratisk klåfingrighet innebär påtagliga risker. De kan väcka kritiska reaktioner och därigenom motverka sitt eget syfte, att bygga upp en gemenskap. Vår egen EU-debatt kan tas som ett varnande exempel. Okynnesinterventioner Medvetenheten om riskerna har i EU verksamt bidragit till närhets- eller subsidiaritetsprincipen. I tillämpningen borde denna leda till en hel del okynnesinterventioner inom EU kan återfåras till medlemsstaternas egen lagstiftning. I SVENSK TIDSKRIFT 39 grunden ligger det i alla berörda staters intresse. Detta är viktigt, om EU inte skall undergtäva sin egen ställning bland sina medlenunar. Ju starkare EU:s politiskt-federala drag, desto mindre borde behovet bli av att framtvinga sanunanhållning med absurda ekonomiska detaljregler. Som medlemmar i EU kan vi nu verka för en rimligare balans mellan beslutsnivåerna, for att närhetsprincipen forverkligas på ett sätt som stärker utvecklingen av det europeiska fredsprojektet. Nationell manifestation Rationella argument av detta slag hamrades på olika sätt in i debatten inför den 13 november. Många accepterade deras riktighet. Valresultatet visar dock att alltfor många tog sin näring ur nej-propagandans stora sophög av oväsentligheter. Folkomröstningen borde ha blivit en mera samlad, upplyst nationell manifestation både för Europa och for vår egen framtidstro. Med stödet från stora skaror av både vilseledda och vettskrämda väljare höll den på att istället bli de populistiska värstingamas egen julafton! Bara nästan men ändå alltfor nära. Det understryker att ja-sidans europeiska uppgift ännu inte är avslutad. 40 SVENSK TIDSKRIFT