CARL JOHAN LJUNGBERG: KAos OCH ORDNING I MARIEBERG S ;\ger oss Bertil Torekull d;\ sin bild av den dramatiska avgingen fcln Svenska Dagbladet strax efter valet 1991. Men Svenskan och hennes hövdingar som boken heter (W&W, 207 s) bjuder även allmänt stoff att begrunda, vad gäller hur detta obundet moderata pressflaggskepp styrts, shäl fcln rederiet som bryggan. Väckt anstöt Att den framgingsrike skaparen av Affarsforlaget och Dagens Industri, senare Åhlen & Åkerlund-d:n Bertil Torekull som under nigra chefsir pi Östgöta Correspondenten därtill blivit mycket populär, skulle lyckas med Svenska Dagbladet betvivlades den gingen av en del. Men även Torekull erkänner att han, just när "headhuntern" Lasse Bringert ringde honom, tvekade pi grund av sitt enorma behov av oberoende och sitt skapande självsv;\ld vilket ibland väckt anstöt. Torekull ansig dock risken värd att ta. Det blev si tre händelserika ir, där Torekull efter en rivstart med journaliststrejken 1989 kom att ändra pi mycket i det han kallar det "slutna allrurnmet" i SvetJSkatJ och het1t1es hövditJgar. Bertil TorekulL Wahlström & Widstrand 1994. Marieberg och bl a stöpte om SvD:s layout och avdelningar, samt släppte in morgonmötena i chefredaktörsmodulen, innan han efter en tid av turbulens ombads lämna jobbet just sedan Bildtregeringen trätt till hösten 1991. Tuffa industriledare "Hur skulle man ninsin kunna bli nigot i världen när man kom fiin smt tjafs. Det hopsnört bigotta" suckar Torekull uppgivet apropi sin frikyrkliga barndomsmiljö. Kanske inte "tjafs", men nog var steget stort pi andra sätt fiin barndomens Blekinge till den moderata presshögborgen? Att det i SvD:s styrelse satt industriledare av tufft snitt men utan närmare erfarenhet av att leda tidningar gjorde inte saken lättare. Nog tyckte vi minga att Torekull den gingen i sin rasdöshet stundtals väl Mrt och snabbt ändrade tidningens profil. Nästan som om han velat ge den en ;\terupplivande örfil? Samtidigt som Torekulls personlighet och inlevelse lyste fram i det han själv skrev. Han säger sig energiskt ha önskat vidga tidningens läsargrupper en ging for alla: "Under nigra ljuvliga minader skedde en veritabel massfödsel av roliga hugskott, viktiga större forändringar och förnyade detaljer 352 SvEN sK T1 DS KRI FT som uppenbart gjorde tidningen spännande." Torekull "hatade", tillstår han, "konventionella förståsigpåare som inte vågade spränga ramarna". "Överraska! Förvåna varje dag positivt din publik", skriver han. sekretessbelagda luncher Och nog blev det överraskningar. Men tidigt kom också onda varsel om, vad som skulle ske på SvD. Det hade sitt upphov i 1970-talet då så mycket i mediavärlden stöptes om. Torekull talar aningsfullt om "de sekretessbelagda luncherna, de vanskliga stormötena där allt kunde hända. Direktörer och fack som bevakade varandra", och han erkänner viss medverkan i den nya andan. Men till SvD kom han onekligen också som en segrare och förnyare. Detta var ju 1980- talet, vars ledord var risk, inte dogmvänsterns tradiga 70-tal. Täta markeringar Vem som blev Torekulls meste vedersakare kan diskuteras. En bedömning växte dock fram i styrelsen att han inte "platsade" på jobbet. Fast han hade sina stödjare, främst Stig Ramel som bevarade goda relationer till Torekull till slutet och även reserverade sig mot beslutet att avskeda honom. Med tidningens VD Hå- kan Lamberth-Olssonkörde det däremot ihop sig. Vid samtal med huvudägarnas Peter Wallenberg lät denne forstå att han respekterade Torekull men kände sig främmande for tidningens nya stil. Torekull som ogillade Curt Nicolins omorientering av SAF säger sig inte vilja räknas till "högern", och täta markeringar av detta från Torekull fick även SvD-ledningens misstro att öka. Skapadefriktion I vissa frågor hade Torekull samrna sakposition som ledningen, men av "andra" skäl, i EG-frågan till exempel. Där säger han sig häpna också över de politiska "beslutsfattarnas oförmåga att presentera den medmänskligt storslagna vision som Europa ytterst handlar om". Presstödet var en annan fråga som skapade friktion. Torekull menade att styrelsen inte längre ens sökte frigöra SvD från detta narkotiska beroende. Och Palmstiernaaffären som nystades upp av SvD blev pricken över i. SvD har for mycket folk. Samrna antal anställda som upplagan i tusental bör en tidning ha, skriver Torekull. Och SvD skrivs inte for den elit som en del tror. Att göra tidningen vanlig, mänsklig var Torekulls mål. Men varfor i all världen var (företrädaren) Hans Zetterbergs krönikor så "akademiskt mördande"? De var snarast ett enmans folkbildningsföretag av stort värde. Skära och gröna färger Torekulls vision att SvD skulle tävla med Dagens Industri och Finanstidningen genom att öka sin specialservice tillläsare i näringslivet kunde inte infrias. En del av råkurret under Torekulls tid gällde annars något så trivialt som färger: skära och gröna sidor for ekonomi resp miljö. SvENsK TIDsKRIFT 353 Skära ned och koncentrera är han heller inte främmande fcir. De tunga dagstidningarna med 45 lösa delar är dömda inom n:lgra lir, enligt TorekulL I stället bör vardagsnumren magra, helgnumren bli fylligare. JOHAN ANDERSSON SUNDEEN: Ja, en intressant om än extremt personlig och n:lgot tidningsteknisk rapport fcln SvD:s omstöpningslir har Bertil Torekull onekligen skapat. Den är värd att läsa. pÅ LJUNGGRENFRONTEN INTETNYTT S tig-Björn Ljunggren har gjort sig känd som en skarp kritiker av den socialdemokratiska partiapparaten. Med hjälp av en vass penna och en sällsynt god formliga att locka läsaren till skratt och fårtjust smilkluckande, har han häcklat socialdemokratin får dess ideologiska stagnation och dess ofcirmåga att finna svar på en ny tids fdgor. Fdgan är dock om inte Ljunggren själv håller på att fastna i forntsägbarhetens klister. I alla fall är det ett besdende intryck efter genomläsning av hans senaste bok Ett visst mått av frihet (Tiden). Frihetsklausul Det skall i ärlighetens namn sägas att boken är fårsedd med en varudeklaration som talar om att innehållet huvudsakligen bygger pli tidigare publicerat material och ~änar som en sammanfattning av ....................................................................... Ett visst mått avfrihet. Stig-Bjöm Ljunggren. Tidens forlag 1994. fårfattarens nuvarande st:lndpunkter. Men är det fcir mycket begärt att pli 170 sidor finna några spännande uppslag som utvecklar, snarare än upprepar, vad som tidigare tänkts och sagts? I korta drag är Ett visst mått avfrihet ett fårsök till att göra upp med socialdemokratins okritiska hållning till välfärdsstaten. Stig-Bjöm Ljunggren tar sin utg:lngspunkt i vad han kallar Per Albin Hanssons frihetsklausul, en deklaration fdn den d:lvarande socialdemokratiske partiledaren om att folkhemmet måste ge utrymme får frihet och enskilt ansvar. Ogenomtänkt etatism Alldeles glasklar blir inte k0pplingen till den diskussion som sedan fciljer om att välfärdsstaten bara är ett av många steg i samhällets utveckling; poängen tycks dock vara att socialdemokratin måste inse att medborgama är formögna att själva fatta beslut. Detta inte minst som en fciljd av välfärdsstatens framg:lngar. De enskilda är mer kompetenta än nå- 354 SVENSK TIDSKiliFT