OM HÖGERNs GRÄsLIGE GRANDONKEL MED GELIKAR PERDAHL Vänsterns antiliberalism är på utdöende som kreativ drivkroft. Återstår då bara reaktionen, som i en bok av Stephen Holmesfår representeras av konservatismens gräslige grandonkel, Joseph de Maistre. Men Holmes kritik mot antiliberalismen är alliför lättvindig och den skjuter in sig på ställningstaganden vilka är mer existentiella än politiska. F ramfår oss pågår det grymma skådespelet: hundratals varelser kämpar, flyr, dör, dödas, äts, gnags levande inifrån, förintas. Vi tycker det är hisnande vackert - en svensk rnidsommaräng. Reflektionen gjordes av en insektsintresserad riksdagsman, men man kan finna samma tanke i Joseph de Maistres kusligt eleganta Soirees de Saint Petersbourg: Dans le vaste domaine de la nature vivante, il regne une violence manifeste, une espece de rage prescrite qui arme tous les etres in mutua funera: des que vous sortez du regne insensible, vous trouvez le decret de la mort violente ecrit sur les frontieres memes de la vie. Deja, dans le regne vegetal, on commence a sentir la loi: depuis l'immense catalpajusq'a la plus humble grarninee, combien de plantes meurent, et combien sont tuees! PER DAHL ärforlagsredaktör på Timbro. mais, des que vous entrez dans le regne animal, la loi prend tout a coup une epouvantable evidance. Kan man inte känna samma sak när man ser ut över människors samspel? Det behöver inte vara TV-bilder från Bosnien, R wanda eller arkivfilmer från Auschwitz. Det räcker med att betrakta sin närmaste omgivning, i tunnelbanekön, vid snabbköpskassan eller på festbanketten? Människor som likt varelse- . ma på ängen är bundna till reaktionsscheman, som de ej själva formår ändra. Som utan att vara medvetna därom utnyttjar och skadar varandra. Jag själv är en av dessa, obönhörligt. Dock, naturligtvis är mycket vunnet när samhällskonvenansen uppehålles, när ytan är uthärdlig järnfort med hur det skulle kunna vara. Vi lever i en tillkämpad ö av civilisation, i ett hav av lidande. Tidens tecken Associationsbanorna löper lätt dessa SVENSK TIDSKRIFT 177 svarta banor efter läsningen av Stephen Holmes uppgörelse med borgerlighetens antiliberaler i verket The anatomy of antiliberalism (Cambridge (MA): Harvard University Press, 1993). Holmes gör den sannolikt riktiga bedömningen att vänsterns, radikalismens, antiliberalism är på utdöende. Kanske inte så mycket i partistrukturer eller retorik, men som kreativ drivkraft. När t ex Nya Zeelands forre finansminister vidhåller att han är socialist men kräver en offentlig sektor på högst fem procent är det ett tidens tecken. Återstår då, enligt Holmes, av liberalismens fiender den äldsta: reaktionen. Att visa och motbevisa denna tankelinje är hans mål - Holmes tycker sig nämligen urskilja en gemensam tankelinje alltifrån de Maistre till dagens debatt. Holmes verk är dock närmast fororsakat av intresset for en framväxande skola av nyaristoteliker inom politisk filosofi. Gruppen har kallats communitarians på engelska, ett svenskt namn är gemenskapare. Gräslig grandonkel Men forfattaren börjar som sagt i begynnelsen, närmare bestämt hos all konservatisms gräslige grandonkel Joseph de Maistre, konungariket Sardiniens ambassadör hos kejsar Alexander I. Hos Platon beter sig gästabudets deltagare naturligt och enkelt. Till slut dyker den berusade Alkibiades upp ganska burdust for att hålla sitt tal om kärleken. Hos Joseph de Maistre tvåtusen år senare konverserar de tre herrarna i Sankt Petersburg med elegans och forfining, dricker under sirliga maner the eller på sin höjd en belevad kopp choklad. Men samtalsämnena! De rör sig i ett tillkämpat formbundet reservat, nödtorftigt skyddat från de franskryska krigens blodiga bataljer. Vad är det som driver människan att frivilligt söka våldet? Varfor ärar ett bisarrt samhälle krigaren, som dödar oskyldiga, men inte bödeln, som endast hemsöker de skyldiga? de Maistre blir svaret skyldig, men pekar på människans väsen - hon är bunden vid lidandet. Det samhälle som ger någon bot är det som har prästen och bödeln som stöttepelare. Åter bli dJur de Maistre har inträngande och insiktsfullt analyserats av sir Isaiah Berlin, bland annat i The crooked timbers of humanity. Det som skiljer honom från andra tidens ultras, konstaterar Berlin, är att han egentligen inte blickar bakåt, utan framåt, mot en sekulariserad tid. Till exempel dagens konservatism kämpar med hur människan själv kan generera värden. Fascismen och nazismen ville däremot lösa de Maistres dilemma genom att lära människor att frivilligt åter bli djur. En chimär Holmes analys är inte lika genomarbetad; han forutsätter att man tidigare tagit del av andras kritik. Vad han poängterar är att de Maistre är ett koncentrat av de senare nämnda antiliberalernas hållning. Och hans människosyn är trots allt vad konservativa menar långt ifrån "realis- 178 SVENSK TIDSKRIFT risk", inskärper Hohnes, utan lika skönsmässig som andras. Tysk undersåte Hohnes uppehåller sig kort vid en av de Maistres arvtagare - den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt, aktualiserad bl a i ett nummer av Res Publica 1993. Mest känd for sitt antagande om "den andres", motståndarens betydelse for en politisk identitet, och for tanken att det forst i de moment där regelverk kastas undan som den verkliga makten visas. Speciell prägel far schmitts tankevärld självklart av hans nationalitet: undersåte i det Tyskland som föll samman 1918. Hohnes kritik tar bl a fasta på just de omständigheterna. Är det så, invänder han, att schmitts teser om parlamentarism och liberalism i motsats till överlevnadsformåga och militär styrka är sanna? Diktaturerna har ju historiskt sett faktiskt varit på den förlorande sidan. f r inte schmitts "realism" egentligen en chimär? Sluten skönhet Med bland Hohnes antiliberaler finns även den amerikanske filosofen Leo Strauss, vars tankar forts vidare av ett antal lärjungar. Strauss stora insats var att gå tillbaka till de klassiska texterna; till Platon, Thukydides eller Machiavelli (som han hyste stor respekt for). Att läsa Strauss är ett nöje - varje ord är betydelsebärande, varje sats har nästan en fysiskt sluten skönhet. Men man tvingas läsa Strauss så som han ville att man skulle läsa de stora. Ty hos Strauss är filosofer stora och visa, de har trängt djupare än andra i den mänskliga tillvarons villkor. Strauss tillerkänner inte en spontant framvuxen tradition större betydelse i sina politiska resonemang. Samhället formas av sina lagar - den som formar lagarna formar även det kommande samhället. Dock - filosofen är alltfor sällan kung, han far, likt Strauss själv, nöja sig med att från akademins skyddade position skola och forma makthavare. Strindberg Med detta konstaterande om storhet berör man dock även Strauss svaghet. Han utgick ifrån att den porträtterade tänkarens verk var en enhet, utan motsägelser, betydelseglidningar, eller tyngdpunktsforskjutningar under forfattarens eget liv fortgick. Dagens läsare har inte rätt att forkasta något som tankefel, menade han. Ofta lyckas han också visa nya, oväntade aspekter, i Platons dialoger, i Thukydides historia, hos Rousseau. Men lika ofta undrar läsaren, om inte Strauss ställer alltfor stora krav på sina texter, avtvingar dem en betydelse som inte finns. Analysen av dolda betydelsenivåer for honom bort mot talmystikens gränser, t ex då han drar slutsatser om Machiavelli utifrån dennes förmodat medvetna felcitat av Liviuspassager, eller då han penetrerar avsnittsnumreringens betydelse for innehållet hos Platon. Han skulle ha mått väl av att läsa Strindberg, som i en av sina blå böcker avfårdade alla kilskriftsfynd som tegel med märken efter den hackelse leran soltorkat på. SveNsK TmsKRIFT 179 Det innebär nu inte att Strauss inte gjort en stor insats - med honom öppnades åter den klassiska traditionen i amerikansk politisk filosofi. Holmes koncentrerar emellertid sin kritik mot en annan kärnpunkt hos Strauss: dennes ovilja att ta öppen ställning, att endast tala till de insiktsfulla fa, till den intellektuella elit som antas styra. Är tanken att vanliga människor inte formår uthärda insikten om tillvarons sanna villkor verkligen realistisk? Gemenskapare In i denna tradition av antiliberalism fogar Stephen Holmes diverse nutida debattörer, den viktigaste av dem är engelsmannen Alasdair Maelntyre, en tänkare i den riktning av nyaristoteliker som på svenska kommit att benämnas gemenskapare (se t ex Gemenskaparna, red. E Uddhammar, 1993). Maelutyre skulle dock inte, som de tidigare nämnda, vara en "hård" antiliberal, utan av "mjuk"- varianten. Maelutyre kan forefålla människovänlig, varnar Holmes, i sitt betonande av gemenskapemas betydelse for ett värdigt och rikt liv. Men skriver han över huvud taget något om gemenskaper i konflikt? Här, menar Holmes, öppnar sig de dunkla djupen i Maelutyres trevnad... Viktiga teman Så långt Holmes om nyaristotelikerna. Holmes kritik har nog störst vikt i det att den pekar på viktiga teman, inte så mycket de konklusioner den leder fram till, det främsta temat då att borgerliga antiliberaler skulle ge en mer osminkad och därmed realistisk samhällsbild - en tanke han skarpt tillbakavisar. Men kritiken fOrsvagas dock kraftigt av att han själv mer tycks vara inställd på forsvar i stället for analys. Väga över Vad som forbigår Holmes i hans analys av det gemensamma är trons betydelse i den konservativa tradition han granskar. Hos de tre nämnda äldre tänkarna finns här en gemensam ansats. Man talar ofta om kristendomen som en faktor som skulle fa ett politiskt tänkande att väga över åt höger. Frågan är dock om det stämmer i detta fall. Kristendomen spelar snarare en bestämd, men kanske tyst, roll i framväxten av harmonitanken, och foreställningama kring begreppet "spontan samhällsordning" det vill säga den tradition som t ex Adam Smith och Edmund Burke utgick ifrån. De utgår från att den enskilda människan i någon mening befinner sig i harmoni med sin omgivning. Hennes känslor och reaktioner är utformade så, att de omedvetet for henne in i sociala handlingsmönster. Även mer opersonliga institutioner verkar i samma riktning. Som skäl varfor så verkligen är fallet finner man t ex hos Adam Smith konstateranden, att människan skapats sådan. Ja, på ett ställe i Wealth of Nations utropar den nog ganska fromme professom att Gud nog vore grym, om han givit människan en sådan värld, att samhällsbyggande och välståndsskapande låg utom räckhåll for de flesta. 180 SvEN sK TmsKRIFT Geometrisk vision Men hos de här refererade antiliberalerna står någon ljus tro på Försynen knappast att finna. Att uppehålla samhälle och civilisation kräver hos dem viljeansträngning, kraft att verka mot natur och det sakernas tillstånd som uppkommer om ingen tar ansvar. Tillvaron är inte enbart fallen, den har aldrig innefattat harmonin, tycks det. Det är som om Gud egentligen inte var god. Ideologiskt system Detta främlingsskap är ett märkligt påstå- ende om Joseph de Maistre, ultramoutanismens banerforare. Men, som Georg Brandes anmärker, de Maistre är kristen på ungefår samma sätt som en annan skulle vara frihandlare eller protektionist: tron är for honom framfor allt ett ideologiskt system. Sannolikt är det upplysningstänkandet som här sätter sina spår hos upplysningens motståndare, kanske är han även påverkad av den deism, som florerade inom det då vildvuxna frimureriet. Vissa av hans uttryckssätt låter läsaren ana en nästan kristallint geometrisk vision, snarare än en kärleksfull, av en fulländad tillvaro. Lika medelbar är relationen for Schmitt. Född - visserligen som katolik - i ett Tyskland somjust upplevt Bismareks kulturkamp, och under den period då den nya fysiken ansågs forutsätta determinism, darwinismen fordes fram som "världsforklaring" och nationen eller folket ofta fick ersätta Gud som transcendent väsen kan han knappast ha stått opåverkad. Tomma bilder Ateisten Leo Strauss ser även han in mot tomheten som verklighetens kärna; hans studie av Lucretius De rerum natura är en tour de force i genren: Strauss beskriver nästan vällustigt hur Lucretius måste dämpa sin läsares tilltagande rädsla genom praktfulla men tomma religiösa bilder for att hålla honom kvar till slutet. Partikularism Det talas ofta om den "kristna högern". Den linje de äldre tänkarna här visar är snarare dennas motsats: den ickekristna! Maelutyre står här på en helt annan grund, vars satser forhindrar en på pessimism grundad underliggande radikalitet. Kristendomen blir inom den konservativa traditionen den nödvändiga universalistiska polen i tankevärlden, motvikten till tankarna om kultursfår, traditioner eller nation, d v s partikularismen. Skäligen svag Alasdair Maclntyre, med sin markerat kristna bakgrund, faller därmed utanfor den ram av mörk pessimism som Holmes tecknar. Skall hans bok läsas som ett inlägg i debatten om nyaristoteliker som Maclntyre, eller Charles Taylor, blir den därmed skäligen svag. Holmes värde ligger snarare i presentationen av de äldre tänkarna, i synnerhet i det att han tar dem på allvar. Däri liknar han sir Isaiah Berlin. En sådan vilja att åtminstone inte a priori bortse från antiliberalernas argument är betydelsefull for kommande idediskusSvENSK TIDsKRIFT 181 swn. Ty de antiliberala hållningar som Holmes söker sammanfatta är å den ena sidan sannolikt perspektiv som har följt och kommer att följa mänskligheten i all dess tid och också framtvinga ställningstaganden om människans plats i verkligheten. De är å andra sidan egentligen inte omedelbart politiska, snarare existentiella. Och medan den rene liberalen oftast forkastat dem utgör de for andra snarast ett kyligt stråk i samhällsperspektivet; idekomplex som mer kompletterar och fördjupar en liberal debatt än direkt ersätter den. 182 S VEN SK TI DS KRI FT