DET OFÖRGLÖMLIGA ROMARRIKET BO CAVEFORS Åtskilliga sociologer hävdar att orsakerna till Italiens ständigt återkommande kriser är strukturella. Det är en felsyn. Problemen är inte av den arten utan historiskt och kulturellt betingade. Den senaste processen, där efterkrigstidens politiskt-institutionella systemförefaller brytas ned,foijerpå en dynamisk utveckling som börjar redan vid industrialismens barndom. F ör att begripa sig på italien, är det nödvändigt att sätta sig in i landets kultur-antropologiska historia. Tvåfrontskrig Hela detta sekel har med jämna mellanrum predikats, väntats och förväntats, att Italiens undergång är nära förestående. Apokalypsen avvärjes emellertid alltid i sista sekund; men Italiens enorma vitalitet kan emellertid också vara förödande effektiva destabiliseringsvapen och kasta landet in i kriser. Detta mot sig självt kämpande två- frontskrig, samtidigt fört med grandezza och slag under bältet, kommer även denna gång klara Italien ur krisen. De senaste årens skandaler inom den politiska och ekonomiska maktapparaten, förändrar därvidlag inget. Lega Nord och andra nya politiska grupperingar, som kräver BO CAVEFORS ärförläggare. decentralisering, mer makt åt regionerna och mindre makt åt Rombyråkraterna, tvingas i maratonloppet mot taburetter i Rom vika sig för de politiska krafter som ärvt Mussolinis krav på en stark centralstat, nämligen nyfascisterna och kommunistpartiets efterträdare, vilka förvandlats till vänstersocialdemokrater. Där vet man vilken betydelse karismatiska ledare kan ha, starka män som tvingar folket till nationell enhet. Växelverkan Arton- och nittonhundratalens italienska historiefilosofi är därvidlag värd att minnas. Mellan Bari och Bolzano är ofta politik och filosofi ett och detsamma. Även i det nu aktuella dramat om växelverkan mellan politik och filosofi, spelar politikern och filosofen Giovanni Gentiii (1875-1944) en avgörande roll. Vem var denna Gentili? På väg till ett möte med Mussolini i Gardone vid Gardasjön den 15 april 440 SVENSK TIOSKRIFT , 1944, mördas Gentiii utanfor sitt hem i närheten av Florens. När filosofen skjutes ropar attentatorn: "Jag dödar en ide, inte en människa". Givanni Gentiii är också med motståndamas ögonmått mätt, en stor filosof (men inte som Martin Heidegger endast filosof utan också professionell politiker). Benedetto Croce ser Gentiii som Heideggers lärofader, men menar också att tysken med iden om det entydiga skeendet är klok nog att förskansa sig bakom dimridåer om vad det entydiga skeendet konkret kan innebära. Gentiii är öppnare, talar ett naknare maktspråk och myntar begreppet den entydiga aktionen. Å andra sidan, menar Croce, är Gentiii mindre naiv än Heidegger och därfor denne överlägsen. Allmäntgillande Gentiii är en forsta rangens politiker i den fascistiska staten, senator, kulturminister och rådgivare till Duce. Fascismens båda ledande teoretiker, Gentiii och Mussolini, sammanfattar vad de menar med det korporativa samhället i en essä till 1932 års edition av Enciclopedia italiana (Dottrine del fascismo), och här klargörs att fascism är något annat än nationalsocialism. Ideerna finner allmänt gillande. När Gentiii kräver att universitetslärarna skall avlägga trohetsed till fascistregimen, vägrar endast 20 av totalt 1200 professorer. För övrigt driver Gentiii en toleransens kulturpolitik och fortsätter sitt filosoferande utefter de riktlinjer han påbörjat 1899 med Marxanalyser som förebådar Georg von Lukacs och Karl Korch, och som far avgörande betydelse for den fascistiska statens inställning till konstnärligt skapande. Andra pedagogiska ledstjärnor for denna kulturpolitik är Machiavelli och den av fascisterna fångslade Antonio Grarnsci, som båda, som Gentiii, hävdar att man inte skall tvinga människor till samtycke, eftersom övertygelse är effektivare än våld. Givande och tagande Från 1940 bemödar sig Gentiii om att tina de frusna relationerna till andra filosofiska skolor och idepolitiska riktningar och påbörjar en dialog med kommunisterna. Dialogen mellan fascism och kommunism har återupptagits under de senaste åren och man vågar i dag ifrågasätta sanningshalten i påståendet att Groce helt tog avstånd från Gentiii. I stället anser man nu relationerna dem emellan som ett komplicerat givande och tagande också sedan fascisterna kornmit till makten. När Augusto del Noce, i en studie över Gentiii, analyserar dennes Marxstudier och hävdar att det från dessa finns en naturlig övergång till ett fascistiskt tänkande, protesterar inte ens vänsterfilosofer som Giacomo Marramo, Massimo Cacciari och Gianni Vattimo. Revision Detta kan tyda på att Italien står i början av en politisk period som liknar turbulensen 1922. Det inkluderar revision av fascismen. Efter femtio års regerande av den politiska mitten, drar Italien åter mot SVENSK TIDSKRIFT 441 vänster och höger. Det vänsterns men. Klyftan mellan medelitalienaren hegemoniska formuleringsföreträde, som varit tongivande under efterkrigstiden, ifrågasättes samtidigt av krafter som verkligen är farliga, därför att de under ett halvt århundrade tvingats till tystnad och hunnit samla på sig en omfattande arsenal argument och åsikter som måhända är väl anpassade till den aktuella situationen därför att företrädarna inte spelar på sarruna planhalva som den korrumperade politiska och ekonomiska makteliten. Splittrat land Resistenza uppfattas annorlunda än för bara något år sedan. När partisanerna tidigare framställdes som hjältar och på- stods ha dödat mer än hälften av de i norra Italien stationerade tyska soldaterna, så har detta de facto föga med historisk sanning att skaffa. Italien är ett olyckligt och på alla sätt splittrat land när de allierade sarrunaren 1943 landstiger i söder. Det blir bara värre när tyska trupper den 8 september sarruna år rycker in för att hjälpa Mussolini starta Saloregimen, den Sociala Republiken, därför att som motåtgärd börjar den allierade terrorbombning av italienska städer, som kräver fler dödsoffer bland civilbefolkningen än som tidigare krävts under tysk ockupation av hela landet. Subversiv inverkan Denna terrorbombning hade, bekräftas i många undersökningar, större subversiv inverkan på befolkningen gentemot partisanerna än gentemot Mussoliniregioch partisanitalienaren består än i dag, men ingen har tidigare vågat tala om den, inte förrän nu när efterkrigstidens politiska och ekonomiska klasser är bankrutt. Framför allt moraliskt bankrutt. Första republikens institutioner ligger i koma och korruner att utsättas för direkta statskuppshot om de återuppväcks av den andra republikens maktelit med Silvio Berlusconi i spetsen. Denna mediemogul omges i dag av sarruna kretsar vilka under sjuttio- och åttiotalen terroriserade och utövade makt genom frimurarlogen P2. Det är anmärkningsvärt, men föga uppmärksarrunat, att lördagen före parlamentsvalet i mars 1944, frikänner högsta dornstolen i Rom de för "politisk konspiration" anklagade ledande figurerna i P2, däribland Berlusconi. Webers tes -Tveklöst finns det i Italien en allmän känsla för kapitalism, men staten har ingen aning om hur detta behov skalllö- sas varken individuellt eller kollektivt. Efterkrigsmakten saknade etik som övertygade människorna om att förhålla sig lojala gentemot staten och statens institutioner. I Italienarens bel paese, i deras vackra land, där citronerna faktiskt är mindra sura än annorstädes, där vederlägges med eftertryck Max W ebers tes om att utvecklingen till kapitalism endast är möjlig i länder som styrs med protestantisk etik som grundfundament. I Italien har den materiella och industriella utvecklingen fullbordats utan att människor 442 SVENSK TIDSKRIFT ändrat livsstil och världsbild. Utvecklingen i Italien emotsäger Webers tes - och det är det som problemet. Ett land som är så alltigenom industrialiserat och sekulariserat som Italien, har trots detta inte forändrats mentalt. Italien är i dag samma Italien som Italen före industrialiseringen. Begreppet individualism, som i övriga Europa är ett positivt begrepp, fårses i Italien med negativa förtecken. Individualism på italienska är att systematiskt skada statens intressen. Statens terroraktioner Italienare är individualister. Därav kritiken mot Resistenza och därfor gick det ingen "tryckvåg" av vanmäktig sorg genom "hela det italienska samhället", när domaren Giovanni Faleorre mördades av maffian 1992, som Tomas Lappalainen skriver i boken Mciffia (Bokförlaget T. Fischer & Co, Stockholm 1993). Möjligen svepte tryckvågen genom massmedierna. Men medelitalienaren, som varken intresserar sig for maffiasos eller politiker, tog det hela kallt, mycket medveten om skillnaden mellan dem "där uppe"- dit maffian hör- och dem "där nere", där folket hör hemma. Italienaren är inte ovan vid maffiamord och inte heller ovan vid statens terroraktioner, som ofta slutar med mord. Öppet nyfascister filosofi är en ofrånkomlighet om de olika formerna av maffiarörelser skall kunna bekämpas och förintas. Det innebär att maffians makt forsvinner forst den dag staten, staten och inte maffian, garanterar människors elementära rättigheter och behov, mat på bordet, bostad och barnens skola. Med den insikten är det beklagligt att Lappalainen inte vågar nämna MSI/Nationale Allianz, det vill säga nyfascisterna, vid namn, utan i stället talar om den "nya motståndsrörelsen". Många av åklagarna gentemot såväl maffian som gentemot politiker och företagsledare som anklagas for mutbrott och annan ekonomisk brottslighet, är öppet nyfascister. Framforallt sicilianarna är mycket medvetna om att den demokratiska parlamentariska staten aldrig kan bruka det massiva våld som krävs for att krossa maffian. Det är således inte, som Lappalainen menar, så att maffian erbjuder våldsbaserat skydd "i strid" mot det statliga våldsmonopolet; maffians beskyddande våld är möjligt därfor att statligt våldsmonopol är omöjligt sedan Mussolini hängdes med huvudet ned i Milano. Detta är det besvärliga dilemmat för v.uje italienare som är demokrat, men samtidigt av den råa verkligheten lärt sig, att demokratins svagheter alltid kan utnyttjas, missbrukas - framfor allt av dem som använder våld. Lappalainens bok innehåller en mängd Mqffiakollektivet värdefullt material, ofta utmärkt inpla- Det enda kollektivbegrepp som acceptecerat i historiskt sammanhang, framfor ras i Italien, är farniljekollektivet. Det är allt när han inser att våldet som stats- möjligt att vidga familjebegreppet till att SVENSK TIDSKRIFT 443 ·--"'~ - ·- också omfatta maffiakollektivet, men trots maffians utbredning är den ändå ett extremt "familjekollektiv", som fir italienare är upptagna som medlemmar i. Men också det riktiga familjekollektivet, vilandet i familjens trygga sköte, är negativt därfor att det, objektivt sett, är ett ineffektivt kollektiv, ett omoraliskt kollektiv. Familjens primära intressen och uppslutningen kring släkten, är i södra Italien patologiskt och blir naturligtvis som mest extremt inom de kriminella maffiabanden. Denna familiarism, denna familjefascism, denna klientelism, resulterar obönhörligen i en form av underleverantörsanda. Det är mest utpräglat i syditalien, men överallt märkbart. Detta nationaldrag utnyttjade Mussolini och den fascistiska rörelsen och det styr i dag - också i Andra Republiken - de demokratiska partierna. Andligafäder Inte utan skäl är renässansdiplomaten Francesco Guicciardina och botpredikanten dominikanern Savonarola, medelitalienarens andliga fåder. Machiavelli har ingen plats i detta Pantheon. Bäst så. Machiavellism i soppan gör den visserligen starkare, men knappast lättare att svälja. Giucciardini forsökte i alla fall, i motsats till vännen Machiavelli, mskränka furstens makt. Antifascism och Resistenza utgör grundkapitalet for republiken som bildas efter andra världskriget och manifesteras från norr till söder av tiotusentals minnesplattor, statyer, gatunamn, skolor, institutioner, allt institutionaliserat och ritualiserat. Rornaner av forfattare som Alberto Moravia, Elio Vittorino och Leonarde Sciascia, är pliktlektyr i skoloma. Kittet har torkat Den stora antifascistiska koalitionen - med Vatikanens överinseende- fungerar utmärkt till in på åttiotalet. Efter statskuppen mot monarkin den 2 juni 1946, formellt via valsedeln, och diskrimineringen av alla nationalstatliga traditioner, är det nödvändigt att skapa en ny statsliturgi, med Resistenza-myterna som byggmaterial. Men kittet har torkat och är i dag oanvändbart. Resistenza-idealen om frihet, solidaritet, levande intresse for existentiella frågor och det franciscanska fattigdornsidealet forenat med patriotism, har bleknat. Idealens främsta företrädare visade sig sällan leva som de lärt. Därmed föll även Resistenza som statsmyt. Höjdpunkten upplever denna konstlade idealism mellan 1943 och 1945, dessa "livets bästa dagar" som Pietro Neii talar om, då flertalet italienare aktivt engagerar sig for familj och fosterland och med otroligt stor positivism arbetar for vackra mål och släktets framtida segrar. Men samtidigt är Resistenza en geografiskt begränsad företeelse, verksam i huvudsak i de områden som stod under tysk makt, det vill säga nord- och mellanitalien. I kungadömets södra delar är fram till amerikanarnas invasion, den statliga, institutionella och konstitutionella kontinuiteten obruten. Övergången 444 SVEN SK TI OSKRI FT från fascism till postfascism och parlamentarisk demokrati, sker omärkligt. Under hela efterkrigstiden har framfår allt kristdemokrater och kommunister stött sitt politiska handlande på en Resistenzaverklighet som var okänd får betydande delar av befolkningen. Summeras antalet partisaner, fascister och båda sidors sympatisanter, kommer man fram till att högst en halv miljon människor var aktivt verksamma. Flertalet italienare överlevde så gott det gick, utan att engagera sig får varken den ena eller andra parten. Tabun faller Denna övervägande majoritet italienare kan omöjligen sätta likhetstecken mellan antifascism och demokrati, eller mellan antifascism och kommunism, framfår allt inte efter världskommunismens sammanbrott. Tabun faller. Det gäller också fascismen, som italienaren vet förvånansvärt föga om. En opinionsundersökning 1994 visar att åtskilliga ungdomar tror att Mussolini tillhörde motståndsrörelsen. Resultatet av denna förvirring blir, att samtidigt som man plötsligt öppet kan diskutera kommunistpartiets mörka sidor, är det fritt fram att tala om det som faktiskt var gott i den fascistiska staten. Starka motsättningar Den så kallade historiska komprornissen - italiensk variant av saltsjöbadsandan - mellan fåretagsbourgeoisien och Italiens politiska klass, innebar inte att man lyckades sopa under mattan de starka sociala motsättningarna mellan syd- och norditalien. Italiens historia, sedan landet enades får något mer än etthundra år sedan, är en historia där den ekonorruska klassen i norr tagit starka intryck av den politiska klassen i söder. I söder finns det fantastiska, storslagna Italien, barockens Italien. I norr finns det europeiska Italien, som ständigt vill vidare, som vill reformera, förnya, bygga upp och bygga nytt. Men man fir inte fårvillas av att industrialisterna i norr hungrat ut och utnyttjat det fattiga Mezzogiorna i söder, därfår att söderns politiker har gjort ett skickligt motdrag och under hela efterkrigstiden kontinuerligt byggt ut sin makt mot norr och samtidigt i betydande utsträckning lagt vantarna på de norditalienska rikedomarna. Bekvämt alibi Detta är skäl nog får den framfårallt i norr utbredda antipatin mot och föraktet får politiska partier, mot den politiska klassen, mot nomenklaturan. Det är också ett bekvämt alibi får att angripa Palazzo, Pier Paolo Pasolinis beteckning får makt. Angreppet mot Palazza bör emellertid, logiskt sett, innebära att samtidigt som man angriper makteliten, bör det civila samhället, familjen, intressegemenskapen, stå får högre moral, fler dygder. Men så fårhåller det sig sällan. Verkligheten talar ett annat språk. Trots alla skandaler och all korruption inom de politiska partierna, regeras Italien också av alla dessa små intressegemenskaper. Italien är ett kartell- och korporationsSVENSK TtDSKRIFT 445 samhälle och de politiska partierna mycket en spegel av detta förhlliande. Universella storheter Alltsammans är som sista kapitlet i Lampedusas roman Leoparden, när författaren beskriver Italiens politiska elit som en intressegemenskap där man försöker överleva mellan tv~ oförenliga, universella storheter, katolicism och kommunism, tv~ världs~Hdningar som i nästan allt sclr emot varandra, utom p~ en enda punkt, nämligen att de har som gemensamt intresse att profitera p~ italienska regeringen som styrinstrument, samtidigt som man föraktar allt vad politikerna sysslar med. Moralisk revolution Det är uppenbart att vad som behövs i Italien är en institutionernas och förvaltningarnas effektivisering, kombinerat med en medborgaranda som gör reformer möjliga, reformer liknande dem som genomfördes i Preussen efter Napoleonkrigen. Det vill säga, ny civilrättslig lagstiftning, ny ägarstruktur av landets ekonomiska tillgångar - vilket emellertid inte är liktydigt med nyliberal privatisering. Däremot genom, till exempel, masspridning av aktierna, kooperativt och korporativt ägda industrikonglomerat. En institutionernas reform kräver emellertid att Italien först drabbas av en moralisk revolution av det slag Georg Biichner hoppades skulle förmi Hessens sm~bönder och lantarbetarproletariat hugga huvudet av storhertigen. Men eftersom italienare anser att de inte behö- ver ändra sin inställning till staten, till politiker och till maktapparater, utan att det är staten och makthavare som skall ändra sin snobbiga attityd till folket, lär allt bli vid det gamla. Nya ansikten p~ teveskärmen, men för övrigt som förut. 446 SvENsK TrosKRIFT