de system det föder, är att de berövar människor en fundamental förutsättning för ett anständigt liv. Förmågan att göra någonting själv och att ha sitt öde i egna händer. Det slår hårdast mot dem som har mest att sträva efter. De unga som vill ha ettjobb och en bostad, inte för att göra just det hela livet ellerbo på samma plats för evigt, men för att ra in en fot och skaffa sigerfarenheterföratt strävavidare. Invandrama somintevillfastna ianvisade hem och bidragsberoende. Företagen som vill växa och pröva nya ideer, men som när de inte har facit över framtiden inte kan ta risken i ett samhälle som strävar efter konservering. Därmed skadar detta synsätt hela vårt samhälle. Ty det goda samhället är ett dynamiskt samhälle i förändring. De offentliga trygghetssystemen skall i ett sådant samhälle inte söka förhindra förändringar utan göra dem smidiga och smärtfria. Drömmen om det statiska samhället leder inte till ett stillastående samhälle, utan till extrapolering av nedgången. Dåledervägen ut ur norra stadsporten till Nordpolen. SKALLVIVARA RÄDDA OM RYSSLAND? V ar Jeltsins beslut att rensa parlamentet med stridsvagnseld och fallskärmstrupp en nödvändig förutsättning för fortsatta refonner och för demokratin? Eller inledningen till en ny diktatur? Den hetsiga debatt somutbrutit om detta ärförvisso relevant för vilken politik västerlandet vill föra med syfte att hjälpa det ryska folket att överleva. Den förhärskandeinställningen 316 på ledande håll i väst är för närvarande att överse medden någotdrastiskaformen för parlamentsupplösning och hoppas på det bästa. En annan fråga som ställs är vilket pris Jeltsin fatt betala till militären för dess lojalitet. Innehåller detta pris också säkerhetspolitiska mynt? Kanske har vi ett svar i försvarsminister Gratjovs deklaration 20 oktober att de ryska trupperna kommer att stanna i Estland och Lettland till dess den ryska befolkningen garanterats "mänskliga rättigheter" (varmed formedligen menas att den erhllier rösträtt utan att ha fatt medborgarskap enligt ländernas lagar). Här ställs ett grundläggande problem i västerlandets säkerhetspolitik på sin spets: Hur mycket skall den styras av hänsyn till den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland, hur mycket av våra egna principer och ideal? Våren 1992 skrev Ryssland utrikesminister Kozyrev en artikel i den amerikanska tidskriften Foreign A.ffairs en artikel i vilken han bl a beskrev Rysslands trängande behov av hjälp for att bygga en normal stat. Dock var han noga med att inskärpa att detta inte fick ta sig så forenklade uttryck som "hjälp Jeltsin". Och med hänvisning till den tidigare politiken visavi Sovjetunionen sade han: "Uppenbarligen vore det ett nusstag om Garbomanin skulle ersättas medJeltsimani." Synpunktenkan tyckas anmärkningsvärd for enJeltsins utrikesnlinieter. Denvittnardock om enklarsyn som inte alltid finns i väst, och om en klar insikt i västerlandets faiblesse for att söka the good guy och investera sitt fortroendekapital i honom. I och med detta blir västerländska politiker också mycket rädda om the good guy och anpassar sin politik så att man inte skall forstöra for honom, ge hans motståndare vatten på sina kvarnar etc. Det är inte ägnat att forväna om vederbörande ledare utnyttjar detta tillfalle att öva utpressning genom att exploatera sin svaghet. Gorbatjov gjorde flitigt bruk av tricket att hota med Sovjetunionenssönderfall. Amerikanerna, vilkas världsbild helt donlineras av kämvapenbalansen, skrämdes därmed svårt, president Bush bokstavligen från vettet, i och med det famösa tal i Kiev 1991 där han tog avstånd från den ukrainska självständighetssträvan. Inte hellerKozyrev harkunnat avhllia sig från denna lönande hantering. En höjdpunkt var hans framträdande på ESK-mötet i Stockholm där han höll ett nlilitant anforande i gammalsovjetisk ton, vilket fick åhörarna att gapa och inse att det måste ha skett nagot hemskt i maktens boningar i Moskva. Varefter han forklarade att det bara var ett trick for att visa vad som skulle hända om reaktionärerna tog över konunandot. Hans uttalande på Harpsund som vi konunenterade i ledaren i nununer 4/ 93 är av sarruna karaktär: hot om att man inte kan kontrollera utvecklingen. Den stora osäkerhet som rådde under några dagar om Rysslands framtid borde rimligen ha lett till att väst sent omsider sett över sitt säkerhetspolitiska hus, inklusive säkerheten for de länder som man hälsatvälkomnai de fria nationernas krets. Måletborde varatt befåstafriheten så att den inte helt är beroende av den SVEN SK TIDSKRIFT 317 osäkra utvecklingen i Moskva. I stället ha man gått åt andra hållet, åt det håll som Kozyrev varnade för 1992. Under det gångna året kunde man till en börja urskilja en viss uppmjukning av NATOs tidigare avvisande hållningmot att ta in nya medlemmar. Tyskland gick i spetsen for denna utveckling, naturligt nog mad tanke på dess geografiska läge. NATOs generalsekreterare, tysken ManfredW ömergav tydligaochpositiva signaler. Hoppet steg i Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, de närmaste pretendenterna. Även de baltiska statema kände sig uppmuntrade. Visserligen fårstod de att de stod i andra ledet, men detta skulle snart kunna bli det första. Tidigare i höst svängde den ryska inställningen. Jeltsin, som tidigare forklarat att ett polskt medlemsskap inte stred mot ryska intressen, tog plötsligt öppet avstånd från detta. Man kan se omsvängningen i relation till den framväxande ryska doktrinen om "det Nära Utlandet" en beteckning på de f d sovjetrepublikerna som Moskva börjat använda for att beteckna en särskild rysk intressesfår. Moskvahändelserna fick NATO att lägga in backväxeln. Det sker dels med det gamla argumentet att de presumtiva medlemsstatema forst måste bli ekonomiskt och politiskt stabila. Men man tar också fram. den gamla provokationsteorin, väl vårdad vid utrikesrninisteriema, ur garderoben. "Vi far inte riskera en ny rivalitet mellan öst och väst. Det vore tragiskt om våra forsök att lugna somliga länder skulle leda till oro på annat håll. Vi har inte råd att bygga nya murar" varnade Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel i en artikel i International Herald Tribune 21 oktober. Kinkels yttrande tyder på att han betraktar säkerhet som någon slags psykologisk terapi, inte en handfast och överhängande realitet. De nya fria statema sökermedlemsskap for att de ser klara hot, härrörande bl afrån den osäkra utvecklingen i Ryssland. Inte just idag, men Moskvahändelsernademonstrerade med alla önskvärd tydlighet hur snabbt läget kan förändras. Baltema har inte glömt de pansarkolonner som gick mot Vilnius, Riga och Tallinn vid augustikuppen 1991. Kanske materialiseras ett nytt ryskt hot aldrig, kanske sker det i morgon, kanske nästa år. När det än sker, då är det får sent att börja tänka på säkerhetsgarantier. De berörda centraloch östeuropeiska statema harsina dystra minnen avdetta, Tjeckien av Miinchen, Polen av den brådstörtade engelskfranska garanti som inte formådde vare sig avskräcka Hitler eller hindra hans totala seger, baltema av total utlämning 1940, Ungern av 1956. Man kan göra experimentet att byta ut ordet "lugna" i Kinkels artikel mot 31H SvEN sK T IDSKRIFT "skydda": Det bore tragiskt om våraforsök att skydda somliga länder mot angrepp skulle leda till oro . . . Här demaskeras provokationsargumentet. En liten stat kan inte genom att skaffa sig ett försvar provocera en stormakt på annat sätt än att den därigenom försvårar för stormakten att genomföra militär aggression. Skall den ryska "oron" alltså tolkas så att Ryssland vill förbehålla sig möjligheten till militära angrepp? Iså fall är det verkligen hög tid att garantera grannamas säkerhet. Har Ryssland inga sådana syften kan västliga garantier inte var "provocerande". I sin ängslan över den ryska reaktionen accepterar emellertid NATO den gamla sovjetiska problemformuleringen och definierar sig självt som aggressivt. Tyskland borde i detta sammanhang beakta sin egen erfarenhet. I fyra decennier skyddades det från att köras över av de sovjetiska pansararmeema genomvästs, främst USAs, beredvillighet att riskera kärnvapenkrig. Västmaktema bekymrade sig inte för att de möjligen skapade oro i öst utan gick in för att stilla sin egen med handfasta medel. I skyddet av denna militära säkerhet kunde också Tyskland byggas upp till en stabil demokrati och en ekonomisk stormakt. Detta pekar på att den prioritetsordning som NATO anger är fel. Det går inte att skapa demokrati och välstånd utan säkerhet. Det finns inte så många industrimän som vill investera i ett område som kan drabbas av kupper, inbördeskrig eller invasion från grannlandet, Talet om att prioritera den ekonomiska omvandlingen klingar också falskt mot bakgrunden av västeuropeisk protektionism som berövar de nya statema den grundsten de kan bygga sin återhämtning på: priskonkurrerande export. Bakom NATOs reträttkan man också skönja den amerikanskabesatthetenmed kärnvapenproblemet. Liksom USA tidigare helst ville ha Sovjetunionen kvar att förhandla START-avtal med, ser det nu Rysslands sönderfall som ett skräckscenario medmassförstörelsevapen utom kontroll. Farhågorna är förståeliga. Men det är inte god politik att för länge försöka bevara strukturer som inte kan bevaras. Det gör bara sönderfallet så mycket svårare. Jugoslavien är skräckexemplet. Om Rysslands fortsatta eventuella sönderfall skall kunna ske utan katastrofer för dess egen befolkningoch omvärlden, är det på tiden att vi i västerlandet definierar problemen utifrån våra egna grundläggande principer och ideal. SVEN SK TI DS KRI FT 319