CECILIA STEGÖ: OsTEUROPA BEHÖVER CHOCKTERAPI D en ligger inte så långt tillbaka, tiden då hela det nya Östeuropa formade ett endastortfrågetecken. Direkt efter 1989 års revolutioner låg det politiska landskapet öppet, men kort därefterklarnade bildenavmålsättningarna. Östeuropa ville tillbaka till Europa, till vad man kallade det "normala", dvs till en demokratisk rättsstat och en öppen marknadsekonomi. Att målsättningarna var klara innebar dock inte att frågetecknen forsvann. Tvärtom forefoll de bli fler när de forsågs med ett inledande "hur". Hur börjar vi? Hur gör vi? Hur prioriterar vi? Demokratiseringarnavisade sigvara ganska enkla att genornfora, värre var det med övergångarna till marknadsekonorru. Många av det nya Östeuropas politiker vände sig till väst. Men kontakten blev ofta en rejäl besvikelse. I väst kunde man nämligen det mesta om hur markDärfor bellöver Östeuropa chockterapi. Anders Aslund. SNS fårlag 1993 nadsekonomier kunde avvecklas (fast det hette forstås "forstärkas") genom planering och reglering. Men fl hade en aning om hur man skulle handskas med planekonomier som skulle avvecklas genom liberalisering och avreglering. Härigenomkom ettantal nyaidiomatiska uttryck att fOdas: "Att göra fisk av fisksoppa", "ägg av en omelett", "att bygga hus utan ritning" ... Alla dessa uttryck stammar från Östeuropas forsta söktid och antyder att övergången från planhushållning till marknadsekonomi betraktades som närmast omöjlig. Västvärlden har verkligen anledning att begrunda vad vi pysslade med under alla dessa kalla-kriget-år, på rätt sida om järnridån, i frihetens och välståndets hängmatta. Universitet, institutioner, politiker- ra var de som ägnade tid åt att tänka på lösningar som kunde vara av nytta den dag murarna fallit. Trodde vi verkligen att fortrycket skulle vara i evighet? Ville vi inte se hur dessa samhällen föll ihop i moraliska, ekonomiska och ekologiska pannkakor? Och hur kunde vi glömma vår egen historia så till 308 SvENsK TiosKRIFT den milda grad att vi sedan gav östeuropeernaintrycketattmarknadsekonomi bara är något för de ordnade och välbeställda? Några såg dock, och inriktade sig på tiden som skulle komma. En var svensken Anders Åslund, numera professor vid Handelshögskolan i Stockholm och chefför dess Östekonomiska Institut. I våras kom boken som summerar hans långa erfarenhet och myckna tänkande kring de, om inte olösliga så självfallet enormt svåra, problem som övergången från plan till marknad meciför. Redan i bokens titel, "Därför behö- verÖsteuropa chockterapi", visarÅs!und vilken hans slutsats är. Ja, boken är i mångt och mycket en argumentsamling mot alla tankar på tredje vägar eller gradualism i det postkommunistiska reformarbetet. Chockterapin, menarÅs!und, ärmedJet för att göra omställningen så smärtfri som möjligt. Visserligen innebär de snabbt insatta och tuffa åtgärderna att samhällena inledningsvis pressas hårt, men återhämtningen kommer också fortare. Det mänskliga lidandet minimeras. Det härär förstås en mycket omstridd fråga. Många har menat att Östeuropa behöver tid för sina reformer, att människornainte kanförväntas uthärda drastiska sänkningarav en redanlåglevnadsstandard, attmassarbetslöshetskulle hota -ja rent av att demokratin skulle vara i fara om chockterapi sattes in. Åslund tar effektivt loven av dessa argument. Främst genom att peka på att varje övergångstid riskerar att föda nya och svårbemästrade problem och att de resultat som nu börjar kunna utläsas av chockterapins följder i bland annat Polen och Tjeckoslovakien ger stöd för teorierna om minimerat lidande. I länder där reformerna genomförts gradvis ser situationen betydligt dystrare ut. Dessutom påpekarÅslund något verkligt bestickande, nämligen att de i huvudsakvästerländska välgörare somvelat bespara östeuropeerna chockterapins lidanden aldrigharkunnat samla sigtill ett heltäckande och genomtänkt alternativ. Gradualisterna har hamnat i situationen att vilja, men inte kunna. Åslunds bok, i all sin korthet, stramhet och rappa anslag, är en verklig hjälp för den som vill sätta sig in i en avvår tids mest angelägna och svåra utmaningar av ekonomisk och politisk teori och praktik. Själv kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på alla de besök i Östeuropa från 1988 och framåt som fylldes av funderingar kring övergången från plan till marknad. Vad jag slogs av var den ständiga uppkornsten av "odelbarheter". Den ekonomiska verkligheten tvingade alltid fram renodlade och principfasta lösSVENSK TIDSKRIFT 309 ningar över ett mycket vitt fålt. Det handlade inte om politik eller allmänt tyckande, utan om ekonomiska lagar och strävan efter effektivitet i reformarbetet, Såledde varje till synes okontroversiell målsättning till ett antal stränga liberaliseringskrav. Ville man exempelvis a fram varor i butikerna, krävde det prisliberalisering, som av allt att döma bäst genomfordes i ett slag. Tufft, men rätt. Ville man öppna sin ekonomi for handel med väst, var man tvungen att göra valutan konvertibel, något som i sin tur framtvingade en hel serie av åtgärder. yille man a igång nyforetagandet krävde det ett starkt skydd for äganderätten men också privatisering av statliga foretag, bara det en gigantisk uppgift. Drog man i ett snöre öppnade sig alltså hela påsen. Kulorna rann ut över golvet och kravet på att sortera snabbt och rätt var enormt, närmast omänskligt om man tänker på de politiker som bar det yttersta ansvaret. Närjag läser olika kritiker av Åslund m fl tänker jag alltid på kulpåsen som töms över det glashala golvet. Och jag blir tvärilsken. Ty ofta tyckerjag mig se hur dessa kritiker vägrat att inse odelbarhetemas krav och sorterandets svårigheter. I kölvattnet av Östeuropas många och knallhårda liberaliseringspaket, ser de rådgivare Åslund som en missionärfor nyliberala ideer, i stället for en kulorganisatör av stora mått. De vägrar att se vart östeuropeernas vägval leder om man foljer - inte ideernas - utan realiteternas logik. Åslund är ingen romanforfattare. Han är en ekonom som under de senaste åren spenderat en stor del av sin tid i ett klimat präglat av "no nonsense". Allt detta ursäktar bokens "träighet", den ibland något överdrivna direktheten och en och annan retorisk överdrift. Attjobba sigigenomde drygt hundra facklitteratursidorna är väl spenderad tid for alla som funderat över Östeuropas många "hur-frågor". Åslund har gett sina svar - eller åtminstone lämnat en delrapport. Nu väntar vi bara på två böcker. Gradualisternas om det ännu icke presenterade alternativet ochÅslunds omchockterapins slutgiltiga resultat. 310 SvENsK TIDsKRIFT