LEDARE SPÖKEN UR DET FÖRGÅNGNA D en 23 augusti ihågkommes i Baltikum minnet av Molotov-Ribbentroppakten. Den dagsom blev inledningen 1939 till deras femtioåriga slaveri. Men också dagen som blev en symbol för frigörelseprocessen genom den kedja över hela Baltikum som en halv miljon människor bildade 1989. Förra året manifesterades dagen med en gemensam estnisk-lettisk-litauisk militärparad i Riga. Trotsiga ord yttrades om att aldrig mer ge upp utan strid, aldrig merlåta främmande makt utnytga inbördes baltisk splittring. Vid årsdagen 1993 stod Vilnius åter i fokus. Protesterna höjdes mot att ryssarna avbrutit sin truppreträtt. Den retorik som från rysk sida beledsaga de förseningen var i linje med en redan tidigare hårdnande attityd mot de baltiska staterna, bl a manifesterad i samband med Estlands antagande av en utlänningslag och folkomröstningen i Narva. Balternas besatthet av M-R-pakten skall tas på mycket stort allvar. Den speglar en genuin rädsla att bli lämnade i sticket, att bli offer för en ny stormaktskonspiration över deras huvuden. Tyvärr finns det inslag i den västliga politiken som ger näring åt farhågorna. I januari 1991 varnade Vytautas Landsbergis väst for att starta militära operationer mot Saddam Hussein. Han befarade att detta skulle kormna att utnyttjas av Gorbagov for ett väpnat ingripande mot Baltikum. En sorts repris på Ungern-Suez 1956. Mycketriktigtskedde storavälregisserade prosovjetiskademonstrationer i Baltikum dagen innan FN-alliansens offensiv startade. Redan två dagar tidigare hade emellertid skotten i Vilnius fallit och en opinionsstorm blåst upp i väst. Mycket talar for att det 218 SVENSK T!DSKRIFT hela var en - lyckligtvis inte särskilt väl - planlagd operation men att tidspassningen fallerade. Gorbatjov skyndade sig att bedyra att han inte hade en a-a-aning om det hela. Man kan fråga sig om inte USA, - beroende av Sovjetunionens stöd i FN får att ta itu med Saddam Hussein-hade varit tvunget att stillatigande acceptera en ockupation av Baltikum. Det finns balter som undrar om det inte fanns en hemlig överenskommelse om fria händer på respektive håll. Sovjetunionen har nu fallit sönder ochvästs gorbomani ersatts avjeltsimani. Högsta prioritet på agendan är att inte göra något som kan fårsvåra får Jeltsin att behålla makten.Jeltsin, en gång ringaktad och behandlad som något katten släpat in när han som rysk president besökte Europarådet anses nu som det enda och sista hoppet for Ryssland, på samma sätt som Gorbatjov var det får Sovjetunionen. En gång var Jeltsin baltemas viktigaste bundsförvant, vid en tid då väst beskäftigt uppmanade baltema attskynda långsamt får att inte forsvåra for Gorbatjov. Det stöd han då gav Baltikum var kanske mest ett led i maktkampen men icke desto mindre vitalt får balterna. Men den tiden är förbi och i den nya maktkampen tycks Jeltsin ha ett behov av att i stället markera nationalistiskt nit. Känslan av deja-vu gäller också västerlandets agerande. Åter höjs röster om att baltema bör vara återhållsamma, att ta hänsyn till de ömtåliga ryssarnas känslor. Pekpinnarhöjsmotmedborgarskapslagar som är avsevärt mer liberala när det gäller att assimilera invandrare än många västländers. Det räcker inte att Estland och Lettland har eller kommer att anta lagar som innebär att i högsta grad illegala invandrare (nämligen invandrare genom invasion och ockupation) till ett antal av över 30% av totalbefolkningen kommer att bli medborgare. En del inflytelserikavästerlänningar, t exESK:s holländske rninoritetskomrnissarie, anser att ryska officerare också skall garanteras automatiskt uppehållstillstånd. Detta trots att officiösa ryska uttalanden gjorts med innebörden att de ryssar som tar baltiskt medborgarskap skall behålla sin ryska identitet som ett medel får framtida ryskt inflytande på de tre länderna. De demokratiska ryssarna, till vilka man ännu kan räkna de styrande idag, är värd stor respekt for sin strävan att skifta system trots de svåröverstigliga hindren. Man kan till och med till nöds acceptera attityden att de, trots att många av dem har ett kommunistiskt förflutet, är helt oskyldiga offer. Men man kan inte godta att detta skall befria dem från att följa vanliga anständighetsregler i det internationella umgänget och att de odlar en myt om rysk känslighet som skydd mot SveNsK TIDsKRIFT 219 kritik och ursäkt for hot och påtryckrungar. Moskva är idag scenen for ett allt värre politiskt forfall, en kamp om en makt utan innehåll. Ingen vet säkert vad som händer i morgon. Alla utvecklingar innebär olika slags hot mot Baltikums frihet. Även dagens liberala regim har börjat antyda attRysslandhar en särskild rätt och skyldighet att bevara fred och stabilitet i det forna Sovjetunionen, vid behov även med militärt våld. Det har kommit gott om väsdiga uttalanden till stöd for Baltikum och mot den ryska senfärdigheten i truppreträtten. Men ordalagen är tämligen forsiktiga. Man talar t ex om "medling", ett uttryck som statsminister Bildt klokt avvisade i sammanhanget. När en part forbryter sig mot en annan, innebär medling att brottet delvis accepteras. Oroande måste det också vara for baltema att se och höra Jeltsin på presskonferensen efter vancouvermötet göra ett utfall mot baltisk "apartheidpolitik" utan att president Clinton reagerar. Eller att bevittna hur utrikesminister Kozyrev i en liknande situation på Harpsund knappt underforstått hotar med blodsutgjutelse, med samma brist på reaktion från den svenske statsministern. Bilden från augusti 1939 tonar oundvikligen fram. Frågan är om ens mer tydliga uttalanden från väst till Baltikums stöd kommer att hjälpa. Man behöver inte ha särskilt uppjagad fantasi for att kunna se framfor sig en situation med väpnade ryska aktioner i Baltikum, med eller utan stöd av den ryska staten eller dess efi:erfoljare. Västvärlden kommer då att stå infor det plågsamma valet att upprepa Miinchen 1938 eller Polen 1939. Det finns ett sätt att minimera risken for att hamna i detta val mellan pest och kolera: att se till att de baltiska statema kan forsvara sig själva. Deras forsvarsmakter kan visserligen inte bli särskilt imponerande. Men for en sönderfallande krigsmakt som den ryska, med minnena från Mghanistan i ränseln, kan blotta risken for att det blir regelrätta strider verka avkylande på revanschlusten. Ett militärt vacuum kan därmed locka till en enkel militärpromenad. 220 SveNsK T !DSKRIFT