...mmw~~: ....................................... oroligt än på länge. Om America's British culture skriverfilosofen Russeli Kirk påpassligt i en kort men lödig bok från det vitala fårlaget Transaction publishers (122 s). Kirk som i orädd stil citerar Ortega y Gassets iakttagelser om masskulturen och beklagar att klassiska böcker trängs ut vid skolor och universitet ger samtidigt ut The Politics of prudence (lntercollegiate Studies Institute, Bryn Mawr, PA, 304 s) där han i sökandet efter vad västerländsk karaktär är ställer upp en rad av sina egna KERSTIN HALLERT.: fårebilder. Kirk hävdarattde ta röstersom 1945 pekade ut kulturkrisen som västerlandets nästa stora framtidsrisk fatt mer rätt än de då kunnat ana. I en memoarbok kallad Better than plowing (Chicago university Press) ger den amerikanske nobelekonomenJames M Buchanan en personlig bild av hur mödosamt hans eget uppbrott ur den vid krigsslutet rådande keynesianismenvarit, men också en rad charmiga tankar om sådant som gör livet värt att leva. V ÄLFÄRDSSTATENS JANUSANSIKTE J ämfårt med andra västländer saknar Sverige en självständig och livaktig litteratur i den genre som ryms inom ramen får begreppet civilisationskritik. Granskning sker men vanligen genom av regeringen beställda utredningar. Maktutredningen är ett exempel, Lindbeckkommissionens rapport ett annat. Meningen varj u ntt hjiilpa miirwiskoma. iutt titt ta ifrdn dew muvaret. HeJena RiviCre. City University Press 1993 Utredningarna väcker hövligt uppseende på debatt- och ledarsidor, enskilda debattörer visas upp i TV inom ramen får avdelningen kuriosa. Nationens värsting, Bo Södersten, understod sig att ifrågasätta att två miljoner människor i den privata sektorn i längden skulle kunna fårsörja drygt fyra miljonerunderstödstagare och offentliganställda. När hans begrepp "närande och tärande" användesav GunvorHilden i Rapport får att illustrera ett resone- 204 SVEN SK T IDSKRIFT ----------------------~···•=-:J.:.lliJ:- mang, resulterade detta i 11 anmälningar till radionämnden som genast fållde programmet. Södersten själv karakteriserade - med all rätt- fållningen som en ny stor triumf för svenska verklighetsflykten och desinformationen. Han noterade särskilt att de mest spektakuläraav anmälningarna kom från två kulturjournalister, Göran Greider och Peter Antman. Svenska kultureliten kan inget om Sträng upplärde Tony "Tiger" Hagström, minsta lokala påringning. Förmånliga avtal och pensioner som en del av svenska nomenklaturans förmåner fanns inte tanke på att granska trots att det enligt radiolagen åligger etermedia att objektivt och kritiskt ägna sig åt granskning av samhället. Att vilja se Gud är som bekant att dö! Aldrig heller att någon enda redaktionschefvid TV anmälts till radionärnnekonomi, offentlig rätt eller svensk för- den för försummelse mot den granskande valtning. uppgiften. TV står för grov vanskötsel av sin Under den tid jag verkat som TVuppgift som kunskapsbildare. Det and- kritiker harjag otaliga gånger noterat att liga klimatet karakteriseras av krav på tyst i klassen. Förre radiochefen OlofRydbeck erinrade i sina memoarerfrån 1991 om det uppseende han väckte när han i sent 60- tal undrade varför TV aldrigintresserade sig för så gigantiska makthavare som facket. Rydbeck förstod att han rört vid ett verkligt tabu "som om jag velat ifrågasätta den svenska demokratin". Det är karakteristiskt att TV idag under krisen utkrävt individuellt ansvar endast av enskilda bankdirektörer. Vem kan glömma en kväll av indignerat moraliserande i TV 2:s Magasinet gentemot Nordbankens förre VD, Rune Bameus, på direktli~e till Washington apropå dennes fallskärrnsavtal. Samtidigt slapp den verkligt ansvarige, bankstyrdsens ordförande i Stockholm, den av Gunnar kunskaperna saknats för att de rätta frå- gorna ska kunna ställas de ansvariga. Detta var jag ensam bland TV-kritiker om att påpeka eftersom, typiskt nog, en TV-kritiker inte skulle intressera sig för samhällsfrågor och sällan gjorde det till följd av att TV-krönikörer inte rekryteras med kunskaper i dessa ämnen. Helena Rivieres bok är den första kartläggningen av hur vanligajournalister på de allmänna redaktionerna handskas med språket, detaljer och ämnen i det dagliga arbetet. Hon harvalt att följa de artiklar som finns i de två stora rikstidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Hennes granskning har mötts med föga intresse. Hon har inte intervjuats i magasins- eller nyhetsprogram i TV. Hon är alltför utmanande redan i titeln, Erlandercitatet: SV EN SK TIDSKRI FT 205 .l 111111:1.!.1m: Meningen var ju att hjälpa människorna, inte att ta ifrån dem ansvaret. Spaningen efter verkligheten bakom verkligheten är forankrad i professor Hans Zetterbergs projekt Den svenska soda/staten. I mindre skala (180 sidor) är boken ett fältarbete som for tanken till Studs TerkeL Med sin bandspelare gav han sig ut i Chicagonatten. Intervjuerna med vanliga vardagsmänniskor avslöjade att benhårt auktoritära strukturer och hackordningar styrde deras liv bakon myten om amerikanskjämställdhetmed en chansfor alla. Sarruna teknik att med vanligt folks upplevelseriskildasammanhangkomma bakom de officiella myterna och istället se den misär och fornedring som skapas genom ideologiernas tryck på människorna kännetecknar den franske sociologen Pierre Bourdieu. I vår har han kommit med en 900 sidor tjock faltstudie La misere du monde, spännande som en roman med ständiga anknytningar till litteraturen. Härfriläggs inte minstmediernas svek där de arbetar utifrån maktelitens normer. Är detta också fallet i Sverige? Rivieres studie avslöjar att så är fallet. Hon kartlägger ett samhälle där individerna medjournalistikens hjälp används som byggstenar for offentliga sektorns pyramider. Dennajournalisternas consensus diskuteras aldrig journalister emellan. Att den möjligen är omedveten som oskulden själv ändrar inget i sak. Det svåraste är snarare att se hur omedvetenheten vårdas. Facktidningen Journalisten har således nyligen givit stort och lovordande utrymme åt ett fackligt initiativ på Svenska Dagbladet. Tidningsledningen har avsatt ett antal dagar for ett projekt kallat Arbetslust. Detta handlar inte om medvetandegö- rande av språkbruk, ämnesbehandling eller andra övningar avsedda for större beredskap i den enskilde journalistens arbete. Kvaliteten på själva produkten, det som ska sälja tidningen, är inte meningen med kursen utan den sociala samhörigheten inom tidningen. Som i vilken Minnesotamodell som helst samtalades timvis i grupper med utlämnande av de privata jagen. Detta, hette det, skulle öka effektiviteten på arbetsplatsen! Omsorgerna uttrycker en kollektiv vi-anda som forvisso behövs på ettjobb men är inte en effektiv tidning den som levererar de mest genomtänkta produktema? Rätten tillvåregenvärdighet är också ett kapital i Rivieres kartläggning. Hon undersöker hur det står till med rätten att säga nej, rätten att som hon uttrycker det med ett Lars Norencitat "vara forsummad". Hennes exempel på hur svårt denna 206 SVENSK T!DSKRIFT ----------------------~···•;l:f.l.lliJ:- rätt har att hävda sig är hämtade från artiklar om socialpolitiken, själv har jag noterat den inom kulturområdet. Vid en internationell granskning av Kulturrådets regionalpolitiska insatser skrämdes Europarådets delegater infor den fanatism som utmärkte ornsorgsapparaten. Den franske observatören noterade den offentliga svenskabesvikelsenövermedborgare som visade ringa tacksamhet infor utbudet av rikskonserter, riksutställningar, riksteatrar i bygderna med den torra anmärkningen:- I mitt land är rätten att säga nej också en medborgerlig rättighet. Riviere är särskilt suverän i till synes obetydliga uppgifter som när hon hittar en artikel i SvD av 16/3 1991 där ett projekt presenteras kallat IVÄG eller Intervention av äldre i Göteborg. Avsikten är att sjukgymnaster, arbetsterapeuter och sociologer ska skapa gemensam aktivitet när de äldre går ut, en apparat i samverkan mellan sjukhus, fritidsforvaltning och pensionärsorganisationer. Den offentliga välmeningens omsorger 6.r alltså inte journalisten i fråga att ställa frågor å allmänhetens vägnar, det är poängen. Riviere erinrar också om att den enda roll svenska folket gillar dvs där de känner sig starka och nöjda enligt maktutredningen är konsumentrollen. Som patienter, dagisfocildrarocheleverkände de sig däremot i underläge trots formella medborgarrättigheterpå dessa områden. En artikel i DN 11/8 1992 handlar om lågstadieläraren Ingrid med en lön motsvarande en högt betald adjunkt. Hon uppmärksammas for att hon riskerar bli av med bidragsforskottet till sin son utan att kunna hoppas på bostadsbidrag eller nya inkomstprövade bidrag. - Hon har inga sådana möjligheter, utropar DN som låter Ingrid skildra hur hennes son redan nu måste klara sig utan de dataspel hans jämnåriga kompisar har. "Den lilla marginal som man kan kalla nöjeskontot" forsvinner. .. Ingrid ställer en anklagande fråga om meningen är att kvinnorna framöver ska tvingas välja att göra abort om de tror att fadern inte kommer att ställa upp när nu samhället inte kan forlitas på som forskotterare av bidrag. Reportern delar Ingrids indignation. Det är Riviere som ställer motfrågorna: är det rimligt att en kvinna så överlåter sittjag och sin integritet till offentligheten så att när livet begåvar en medliv, en sorts skadestånd kan väntas från det allmänna? Lika tänkvärd är DN-reportern som 28/7 1990 redovisar ett ungt pars klagan infor anordnad lösning på gigantiska självforvållade kontokortsskulder med existensminimum under fem år. De porträtteras som beklagansvärda for att inte längre ha råd med sommarstugan och for att behöva visa en fasad av att ha mer pengar än som finns. SV ENSK TIOSKRIFT 207 ..Ufftä~fl~l~:............................................ Sambandet mellan egen prestation och den mängd pengar man forfogar över är upplöst, konstaterarRiviere men inte reportern. Paret används alltså av den enskilde reportern for att till läsaren formedla elitens syn på pengar: en sorts rättighet som samhället eller någon annan ska tillhandahålla. Här avslöjas just vad Södersten och Lindbeckkommissionen gång efter annan konstaterat: medvetenheten om den offentliga ekonomin är obefintlig. Och vem har inte sett sparåtgärder i rutan omtalade till termen att någon drabbas. Aldrig talas omvem som istället räddas? Varje tal om att spara genom attdra in minsta biblioteksfilial blir på samma sätt en omöjlighet genom att moteld läggs med TV:s hjälp där demonstrationerna visas i rutan. I Sverige finns inte en maktens och systemets gisslan istil medfranska veckotidningen Le CanardEnchaine. Rivieres porträtt av det av omsorgsapparatens ideal drogade Massmediasverige är skoningslös journalistik i Le Canards anda. Vad sägs om hennes smakprov på maktens ogenerade janusansikte: dåvarande regeringen betalade ut en halv miljon kronor till vart och ett av dödsbona efter de tolv politiker och statstjänstemän som i maj -89 omkom i flygolyckan i Oskarshamn. Dettavar inget skadestånd eller ersättning for forsumrnelse utan en skattefri gåva, en gest som inte väckte minsta uppseende i ett Sverige där arvingar annars måste betala en extremt hög arvskatt också om bedragare hunnit iväg med hela arvet (vilket Riviere har exempel på). Henneslysande exempelsamlingmed spännvidd från det absurda till de djupt upprörande ägersitt särskildavärde dock som isande påminnelse om journalisterna sommarknadsforare avsocialstatens ideologiska elitism. Visserligen uppmärksammas inte hur ledarsidorna speglar de aspekter Riviere dragit fram men det är heller inte nödvändigt. Det oroande är nämligen att bara ledarsidan på en tidning har en daglig intern genomgång av ideer, ordval och faktaurval for mesta möjliga tydlighet i budskapet. Rivieres exempel visar vad foljden blir: en skrämmande omedvetenhet bland journalisterna i det dagliga och därmed ingen som helst beredskap infor de stora forändringar Sverige nu står infor. 208 SvENsK TIDsKRIFT