DEN NYA ARBETSMARKNADSPOLITIKEN AV STAFFAN IVARSSON Sverige kommer att möta konkurrensfrån nya lågprisregionerpå andra sidan Östersjön. Skall Sverigekunna hävda sig iden konkurrensen iframtiden måste arbetsmarknadspolitiken istörre utsträckning inriktas på utbildning i ställetför sysselsättning. S verige hade underperioden 1945 till1970 en i stort sett unikt stabil och positiv ekonomisk tillväxt. Därigenom befåstes attityderna tillarbetsmarknadensstrukturer. Detgällde arbetslöshetens omfåttning, arbetsmarknadspolitikens inriktning, lönebildningen m m. Trots en sedan dess sämre fungerande ekonomi, har uppfattningen att en naturlig arbetslöshetsnivå är ca två procent varit ofårändrad. När borgerliga och socialdemokratiska regeringar utarbetat de senaste decenniernas finanspolitik har den statliga budgetens utgiftssida därfår dimensionerats får två procent öppen arbetslöshet och två procent dold i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som t ex beredskapsarbeten. STAFFAN IVARSSON ärfi"a"spolitisk sekreterare vid moderata sam/i,gspartiets riksdagska,sli. Under de senaste tre åren har Sverige börjat avvika kraftigt från andra liknande OECD-länder. Det gäller främst den ekonomiska tillväxten. 1989 och 1990 var två symptomrika år: tillväxten avtog och stagnationen blev ett faktum samtidigt som inflationen ökade till internationellt sett mycket höga nivåer. Under socialdemokraternas sista år i regeringen fårdubblades arbetslösheten. Aldrig tidigare i modern tid har den ökat så snabbt. Det visade sig sedan utomordentligt svårt att bromsa den utslagningsprocess som satts igång i svenskt näringsliv. Arbetslösheten har fortsatt att öka kraftigt. Resultatet har blivit att svensk ekonomi kommit att belastas med allt högre utgifter får arbetsmarknadspolitiska insatser. Efter att ha spenderat 2 procent av BNP till arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökade utgifterna under socialdemo- 172 SV EN SK TtOSKRIFT kraternas sista regeringsår till 4 procent av BNP. Nu har utgifterna skenat iväg ytterligare. Problemet är trefaldigt: För det forsta råder en fundamental obalans i de offentliga finanserna. Budgetunderskott och statsskuld skjuter i höjden. För det andra kan vi inte räkna med att tillväxten automatiskt infinner sig som forr. Den ekonomiska tillväxten avtog i Sverige långt tidigare än i omvärlden. Redan 1988, mitt i den internationella högkonjukturen, började orderingången till svenskindustri att vika nedåt. Fundamentala mekanismer i svensk ekonomi hade skadats. För det tredje råder det ett inte uppmärksammat samband mellan arbetsmarknadspolitiken och den ekonomiska tillväxten. Obalans Staten spenderar nu 70 miljarder kronor varje år for att "sysselsätta" dem som hamnat utanfor den ordinarie arbetsmarknaden. Dessa utgifter kan komma att öka till åtminstone 100 Mdr kronor. Den totala kostnaden (inklusive det skattebortfall som arbetslösheten ger upphov till) uppgår emellertid redan idag till ca 100 miljarder kronor. statsbudgeten underbalanseras nu med 200 miljarder kronor per år, eller 14 procent av BNP. De årliga underskotten kan komma att minska långsamt i takt med att ekonomin börjar växa. Men problemet är att om detta ska ske i den takt som tidigare antagits kommer balans att råda forst om ett decennium. Sverige kommer då, givet att vi åter har 2-3 procent årlig tillväxt, att dras med en statsskuld som överstiger 100 procent av BNP. Det kommer inte att vara möjligt att under det närmaste decenniet väsentligt öka de arbetsmarknadspolitiska satsningarna ikronor räknat. Målsättningen måste istället vara att minska dem, dels genom ökad tillväxt, dels genom att ändra innehållet i arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Tillväxten inte given När produktionsfaktorerna arbete och kapital i allt högre utsträckning blir geografiskt rörliga minskar möjligheterna att driva en politik i en region som påtagligt avviker negativt från andra närliggande regioner. Detta innebär nya krav på politiken. Förenta Staternas arbetsmarknadsminister Robert B Reich menade nyligen att USA offensivt måste möta de nya krav som ställs då foretagen börjat agera mer gränslöst. Företagen gör affä- rer därdet är mest lönsamt; deras ägande och produktionsanläggningarna placeras nu rutinmässigt i olika länder, globala nätverk byggs inom och mellan foretag. I denna globala värld är det främst väl utbildade arbetare och tjänsSvENsK TJOsKRIFT 173 temän som efterfrågas. Detta ställer enligt Reich ökade krav på amerikanska utbildningsinstitutioner. Sverige är liksom USA ett industriland där arbetskraften traditionellt varit välutbildad och kompetent. De nya krav som de allt merinternationaliserade fåretagen ställer gäller inte bara USA och andra OECD-länder, de gäller även Sverige. Sverige kommer att möta konkurrens från nya lågprisregioner på andra sidan Östersjön. När de baltiska staterna tar ordning på sina civila samhällen kommer en ny konkurrens att växa fram. Inte får det svenska företaget, utan får den svenske arbetaren. Företagen har alltid möjlighet att fårlägga sammansättningen i dessa regioner. Transporterna ökar visserligen men arbetskraften kostar bara en bråkdel av vad den kostar i Sverige. Det vore ett mindre problem om den svenska arbetskraften hade en avsevärt högre kompetensnivå. Men det är inte alls säkert att det är så. Samband mellan tillväxt och utbildning Ett antal utredningar visar nu att Sveriges genomsnittliga utbildningsnivå understiger den som gäller i våra viktigaste konkurrentländer. Utbildningsnivån är alltså lägre än den som skulle behövas får att fortsätta tillverka konkurrenskraftiga produkter avsedda får internationella marknader. Under de senaste decennierna har utbildningsstandarden stigit i vår omvärld samtidigt som vårt relativa kostnadsläge successivt försämrats. Trots att fåretagen nu upplever kraftiga konkurrenskraftsfårbättringar fortsätter därfårde svenska positionerna att fårsvagas i utlandet. Vår traditionella bas får välfården tycks vara på väg att erodera. Fel utbildningar prioriteras En rad olika faktorer samverkar. Ekonomen Magnus Henreksson skriver i en rapport "Drivkrafterfår kompetensutveckling och tillväxt" (oktober 1992) att det främst är humankapitalets successivt avtagande produktivitet som är det stora poblemet får Sverige. "För att kunna fårklara varfår den tekniska utvecklingen fortgått i så varierande takt i olika länder - och inte minst varfår den blivit så låg i Sverige under de senaste decennierna - är det nödvändigt att fokusera på skillnader i individuella beslut att tillämpa och utveckla ny teknik (nya produktionsmetoder). Både får att kunna tillämpa och utveckla ny teknik krävs kompetens, som i hög grad fårvärvas av enskilda individer. Den typ av kompetens som enskilda individer forvärvat brukar kallas humankapital. När det gäller utvecklande och utnyttjande av denna 174 SV ENSK T!DSKRIFT produktionsfaktor blev betingelserna i Sverige efter hand ogynnsamma." Det gick att tidigt se dessa tendenser. Utbildningsindustrin kom successivt under 1970-talet att ställas om från industrirelaterade studier till mer huinget riktigt arbete som kan bedrivas under en längre tid. Ju längre tid som går desto större är risken att vi tvingas ompröva såväl bidragsnivå som innehållet i "sysselsättningen". Samtidigt minskar chanserna att ett liknande arbete som manistiskt orienterade områden. Eller personen hade tidigare ska dyka upp igen annorlunda uttryckt: Socionomen blev på arbetsmarknaden. på 1970-talet intressantare än teknologen. Samtidigtforvanskades den allmänna bilden av roretagandet i media och skolor. Det for välfården helt avgörande näringsklimatet fOrsärnr;ldes dramatiskt under loppet av bara tio år. Vi står därfor nu med flera generationer, som inte är utbildade for att bidra till ekonomisk tillväxt och som inte heller har någon insikt om vad tillväxt kräver. Vi befinner oss i en brytningstid, där utbildningssystemets svagheter blottats samtidigt som det finns indikationer på att näraliggande regioner kan kornrna att utgöra faktiska hot mot Sverige som plats for investeringar och produktion. I detta läge måste vi se över hur de statliga resurser som styrs till arbetsmarknadspolitiken kommer till användning. Om vi inriktar politiken på att "sysselsätta" de 500 000 personer som står utanfor den vanliga arbetsmarknaden begår vi två misstag: 1. För det forsta invaggar vi individen i en fålsk trygghet. Det är nämligen 2. För det andra kommer, om inget görs åt den genomsnittliga utbildningsnivån, enalltstörre del avbefolkningen att tvingas lämna den ordinarie arbetsmarknaden. Detta kommer att ställa allt högre krav på statsbudgetens utgiftssida. När samtidigt räntebetalningarna tar allt större del av statsbudgetens utgifter i anspråk inser var och en att situationen snart blir ohållbar. OmSverigeskakunnavända recession till tillväxt måste vi fundera över inom vilkaområdensomdesvenskakomparativa fordelarna finns. Allt tyder på att enklare sammansättning inom verkstadsindustrin är aktiviteter som kan utforas till lägre kostnader i andra länder, medan däremot projektering, design, högteknologiskproduktutveckling, forskning m m är områ- den som bättre passar for Sverige. Visserligenkanvi egentligen utforadet arbete som sker i lågpriskonkurrerande länderlika bra eller bättre, men kostnadsskillnadengårimångafallaldrigattkomma forbi. Det betyder i klartext att om den svenske arbetaren ska fortsätta med den typ av produktion som han/hon gjort SVENSK TtDSKRIFT 175 . l tidigare korruner frågan om ersättningsnivåer forr eller senare att aktualiseras. Geografisk rörlighetfor företagärplötsligt en påtaglig realitet. Strejker ellerandra protestyttringar kan inte hindra denna process. Tvärtom skulle de påskynda utflyttningen av enklare industriproduktion. Den offensiva politiken bör därfor inriktas på att, genom kompetensutveckling, säkerställa svenskamas roll bland industriländerna i framtiden. Svensken vill se ökad ekonomisk tillväxt I anständighetens namn måste va~e individ nu informeras om vilka nya krav som framtiden korruner att ställa på oss alla. Om vi vill behålla och kanske rent av utveckla vår välfård måste de flesta av oss fOrbättra vår kompetens. Eftersom 12 procent av arbetskraften står utanfor den ordinarie arbetsmarknaden är det rimligt att bö~a med denna grupp. Målsättningen måste vara att va~e individ ska forbättra sina möjligheter att på egen hand svara for sin egen forsö~ning i framtiden. Utgångspunktema är att: - Individen ges möjlighet att i Sverige utbilda sig for framtidens arbetsmarknad. - Offentligt finansierade arbetsmarknadspolitiska insatser inte ska skapa snedvridningar på arbetsmarknaden. - Offentligt finansierade ersättningar till individer inte ska motverka andra syften inom arbetsmarknads- samt den ekonorruska politiken. Förändringarna av arbetsmarknadspolitiken måste innebära att: - Beredskapsarbeten som inte leder till individuell kompetensutveckling slopas i framtiden. - Beredskapsarbeten eller andra sysselsättningsskapande åtgärdersominnebär att konkurrensen snedvrids i en bransch inom det privata näringslivet successivt slopas. - Ersättningsreglerna for arbetslösa som studerar inom ordinarie utbildningar harmonieras med de regler som gäller fOr vanliga studenter. - Traditionell upphandling av arbetsmarknadsutbildning inriktas mot program inom den privata och konkurrensutsatta sektorn. -Utbildningsverksamheten expanderar. Lärare lockas hit från udandet. - Nya ersättningsregler skapas. En ny arbetsmarknadspolitik måste bö~a sända allvarets signaler till medborgaren. Samtidigt måste de offentliga satsningarna leda till att Sveriges konkurrenskraft blirsåbra attden räcker for att skapa en välfård i framtiden som motsvarar våra förväntningar. 176 SVE NSK TI DS KR.IFT