54
ansvar. EG är något helt annat- där skulle Norge få samma ställning som andra
medlemmar, och oerhört mycket större
inflytande än som utanförstående och isolerad småstat i Europas periferi.
Matnyttig läsning för svenska EG-förespråkare är Kåre Willochs bedömning av
orsakerna till det sorgliga nederlaget i
omröstningen om medlemskap i september 1972. Ja-sidan kom efter i starten och
hade svårt att möta alla, ibland rent bisarra, angrepp som spreds av den mer
engagerade nej-sidans företrädare. Försprånget minskade successivt men tiden
räckte inte till för att vända opinionen.
Diskussionen drevs på ett alltför tekniskt
sätt och de ekonomiska aspekterna gavs
EDDIE TISTELGREN:
Ett slösande förstånd
"Scares the hell out of you, doesn't it?"
Richard Nixon om fenomenet
DanQuayle
S
å har då George Bush presidentperiod nått vägs ända, och vem saknar
honom? Men jo, rätt skall vara rätt,
två stora sorger efterlämnar sortin; efterträdaren i Vita huset, samt den nödtvungna nedläggningen av en fantastisk tidskrift.
The Quayle Quarterly: What a Wast It Is
To Loose One's Mind. The Unauthorized Autobiography of Dan Quayle. The
Quayle Quarterly 1992
Under devisen "Ett vakande öga på vicepresidentskapet" har The Quay/e Quaralltför stor tyngd i ja-kampanjen. Just
denna typ av problem skadar i dag l vårt
land bilden av det nya Europa som ett
värn för fred, frihet och välstånd.
"Krisetid" är en intressant bok för den
som vill dels se parallellerna mellan ländernas utveckling, dels lära sig mer om
den norska samtidshistoria som vi svenskar ofta vet pinsamt lite om. Norge är
viktigt som jämförelseobjekt just för att
helheten är så lik vårt eget samhälle -
samtidigt som vissa grundförutsättningar
gör landet väldigt annorlunda. Klyftan
mellan stad och landsbygd, oljeekonomins enorma betydelse och kyrkans starkare roll är några exempel.
ter/y lyckats fylla fyra nummer om året
med inget annat än rapporter om Dan
Quayle; fadäser, missöden, grodor, kunskapsluckor. För den som lyckats överse
med den politiska tendensen (demokratisk) har publikationen erbjudit några år
av storartad underhållning. The Quay/e
Quarterly kan måhända låta som ett försök att koka soppa på en spik, men inse då
att vi här har att göra med den förste amerikanske vicepresident som hävdat att
människan kan andas på Mars. En tacksamhetens tanke bör redaktionen också
ägna den förmögne och inflytelserike
fader som inte bara räddade den unge
Dan från tjänstgöring i Vietnam, utan
också, trots undermåliga betyg, fick in
honom vid Indiana University Law
 School, på en antagningskvot för vanlottade minoriteter.
Lyckligtvis hann tidskriftens redaktion
före den republikanska valförlusten utkomma med J Danforth Quayles icke
auktoriserade självbiografi, What a Wast
/t Is To Loose One's Mind. Uppbyggd av
kronologiskt ordnade citat om och av
Quayle och hustru Marilyn, alltifrån uppväxten i Indiana till tiden som vicepresident, är boken kompletterad med ett icke
auktoriserat förord av president Bush.
Biografins titel har man hämtat från den
minnesvärda episod när Quayle som
lunchtalare försökte citera mottot för The
United Negro College Fund,"Ett gott förstånd är ett förfärligt ting att förslösa". I
Quayles version:
Vilket slöseri det är att förlora förståndet,
eller att inte ha något förstånd är att vara
väldigt slösaktig. Det är så sant som det
är sagt.
Ett par av de bästa exemplen på Quayles
särpräglade retorik återfinns i de anföranden han hållit som ordförande för The
American Space Council. Följande djärvt
visionära ord om erövringen av världsrymden för tankarna till Shakespeare, i
sin obesvärade växling mellan det folkliga
och det högstämda:
Vårt rymdprogram bör alltid tuffa på för
fulla cylindrar. Låt mig vara tydlig: Detta
är inte blott vår ambition. Det är vårt öde.
Andra bärande element i den quayleska
talekonsten är tautologin ("/fwe don't succeed we run the risk offailure'J,förväxlingen ("Republicans understand the importance of bandage between paren! and
chi/d'J, och överraskningen ("/ didn't live
in this century'J.
55
Det bör i sanningens namn sägas att
somligt i anti-Quayle-Iitteraturen tycks
bygga mer på spekulationer än fakta, bl a
en insinuerad sex- och muthistoria och de
ihärdiga ryktena om ungdomliga haschvanor. Den gängse bilden av Quayle står
heller inte helt oemotsagd ens från liberalt håll. I Washingtom Post publicerades
t ex under våren en omfattande artikelserie av de högt ansedda journalisterna
Bob Woodward och David Broder, som
tecknar bilden av Quayle som en duglig
administratör och skickligt kalkylerande
politiker. Som försök till äreräddning var
artiklarna samtidigt en aning märkliga. En
normal politruk-apologi utmålar ju sitt
föremål som en varm, medkännande och
jordnära person, i kontrast till standardbilden av den beräknande yrkespolitikern. I fallet Quayle fick försvaret inriktas
på att framställa honom som en manipulativ broiler, i syfte att nyansera mediabilden av en lat och snudd på imbecill odugling.
Men låt oss avslutningsvis ge Dan själv
en chans att övertyga tvivlaren om halten
av sitt inre liv. Vicepresidenten vill gärna
dela med sig av en stark emotionell upplevelse från ett besök på en trädgårdshandel i Baltimore.
Där vi gick omkring iaffären var Marilyn
och jag verkligen imponerade av alla nyheter och olika sorters små saker man
kunde köpa till julen. Och alla människor
som hjälpte en, de var klädda i saker där
det stod "Jag tror på jultomten". Och det
enda jag kunde tänka på var att jag tror
på George Bush!
Med förväntan ser man nu fram emot
Quayles försök att ta hem de republikanska primärvalen 1996.
--------~
.l