DEBATT
CARL-FREDRIK JAENSSON:
Borgerligheten mår bättre utan
åsiktspoliser!
T
vå ungliberaler, Gunnar Fröroth
och Mattias Gandslandt, gav sig i
förra numret av SvT ut på en redan utstakad jakt efter Fria Moderata
studentförbundet Särskilt orginellt inlägg var det inte, men de gjorde sin plikt
som åsiktspoliser i det liberala partiets
tjänst. Bura in dem i isoleringscell, ty de
importerar hemska åsikter från utlandet,
löd budskapet. Ta avstånd, säg Usch och
Fy, men diskutera inte med dem, i annat
fall vill vi inte veta av något samarbete
med moderaterna.
Jag tror att Fröroth och Gandslandt
som så många andra är fångade av att de,
när de skriver artikeln, befinner sig i år
1992. Fram till detta år var utvecklingen
så sagolikt godartad för en ung liberal.
Socialismen var på defensiven under hela
80-talet. Decenniet avslutades med att
murar revs, diktatorer fördrevs, och ett
brett erkännande av socialismens misslyckanden. 1992 var året då en ung övertygad liberal för kanske första gången
kunde uppleva att utvecklingen inte pekade i rätt riktning och att framtiden kändes
osäker. Det var ett år då maktinnehavet
med allt vad det innebär av illvillig uppmärksamhet från massmedia, den svåra
praktiska situationen, och den utmanande diskussionen om vad som skall komma
efter socialismen på något sätt blev för
mycket för borgerligheten.
FMSF har under ]ång tid diskuterat
ideer tillhörande liberala och konservativa fållor, i en vetskap om att det kommer
en dag då de socialdemokratiska visionerna skall byta ur. Diskussionerna har
förts med övertygelsen att de ideer som
står sig längst i en öppen, krävande och
mångsidig diskussion, är också de ideer
som är mest lämpade att konfronteras
med den samhälleliga verkligheten.
En självklar förutsättning för en sådan
diskussion är att det är tillåtet att föra in
vilka argument, ideer och åsikter som
helst, för att se om de håller. Att tabubelägga vissa åsikter medför dels att det
uppstår en risk att bra ideer inte tillämpas,
dels och viktigare att man inte utvecklar
några argument emot de tabubelagda
åsikterna, vilket kan göra dem ytterst farliga.
För att den inflammerade frågan om
narkotikalegalisering; inte är det särskilt
intressant att FMSF en gång fattat ett valmötesbeslut som ställde sig bakom en legalisering av vissa narkotiska preparat -
alla sådana beslut är ju lösa och bräckliga
annars skulle man inte behöva rösta om
dem. Det viktiga resultatet av FMSF:s
drygt tolvåriga diskussion om legalisering
är att vi, utifrån en individualistisk grundsyn, förmodligen har såväl de bästa argumenten för som emot legalisering!
Till skaran åsiktskonformister som år
1992 bedrev fördumningskampanjer av
gammalt mediavänster-snitt, sällade sig
för ett ögonblick även Fröroth och
Gandslandt. Det var en förbryllande upplevelse att läsa deras artikel - jag träffar
båda ganska regelbundet och har aldrig
påträffat ens en antydan tiH att jag skulle
vara för tokig för att diskuteras med. Nu
skrev de en artikel som ger intrycket av att
de använt någon socialdemokratisk ledarskribent som informationskälla till
uppgifterna om FMSF:s åsikter.
Men mycket var märkligt med borgerligheten år 1992. Jag vågar nog hoppas att
flera med mig kommer att arbeta för att
1993 års borgerlighet skall stå för en intellektuellt öppen och bred diskussion,
såsom före regeringsskiftet.