FRÅN SEGER TILL BITTER BESVIKELSE ANNE SÖRENSEN-RHENMAN Hösten 1991 intri!ffade det då nästan ofattbara. Efter enfullständigt kaotisk valrörelse, med en begränsad budget och en minimal organisation, lyckades Ny demokrati ta sig in i Sveriges Riksdag. Partiet var då biott åtta månadergammalt. Det varför mig, somför alla andra som kämpat imotvind, en berusande känsla av seger. En segerför det vi troddepå. Det skriverAnne Sörensen-Rhenman, som efterknappt två år iden nydemokratiska riksdagsgruppen nu lämnat partiet. Här summerar hon sina intryck och upplevelser. P lötsligt skulle drömmen om att kunna skapa forändring och forbättring bli verklighet. Vi skulle fa möjligheten att kämpa for ett rejält sänkt skattetryck, så stora besparingar som möjligt, ett bättre klimat for småforetagare, en drastiskt minskad offentlig sektor, en liberalare alkoholpolitik och en minskad byråkrati. Vi skulle fora in sunt fomuft och klartext i politiken. Det var så lätt att stå utanfor och forakta traditionella partiers stelbenthet, systemets tröghet, bristen på ansvar och forespclka effektivitet och klarspråk. Efternågramånaderinnanfor riksdagens dörrar verkade det kanske inte fullt så enkelt att forändra "allt". Det var också så enkelt att kritisera de fyra partier som ANNE SÖRENSEN-RHENMAN är riksdagsledamot och adjungerad ledamot av den moderata riksdagsgruppen. skulle samsas och komprornissa med varandra. Ny demokrati skulle bli den friska fläkt som blåste liv i debatten, vågade säga ifrån, ifrågasätta och påverka alla partier. Men partiet skulle definitivt inte bli ett "politiskt parti". Efter en eller två mandatperioder av påverkan (på de traditionella partierna) skulle partiet ha spelat ut sin roll ochinte längre behövas. Det var resultatet som räknades, forändringar, inte äran elleropinionssiffror. - Ingen av oss skulle bli som andra politiker. Uppfylld av dessa målsättningar och med ett forflutet i Den Nya Välfården såg jag i oktober 1991 möjligheten att fora in en rad sunda ideer i politiken. Det var därfor med stor entusiasm och ett enormt engagemang jag intog min riksdagsplats. Men jag kan fortfarande minnas den ansvarskänslaochödmjukhet SvENsK TIDSKR.IFT 401 -- ----------~~----------~==~----------------- j jagupplevde isambandmed Riksmötets öppnande.Skulle partiprogrammeträcka till, skulle den minst sagt brokiga skaran riksdagsledamöter vi var kunna bli samstämmiga och skulle jag själv leva upp till mina och andras förväntningar? Jag hade forvisso en del yrkeserfarenhet, men detta varokändmark.Slumpen gav ny demokrati såväl vågmästarroll som en plats i varje utskott. En flygande start och en maktposition bortom all forväntan. Möjligheterna att forverkliga delar av partiprogrammet blev större än vad någon vågat hoppas på. Menmaktkräverförnuft ochkunskap for att inte missbrukas. Personligen trodde jag att om bara organisationen fick en chans att växa till sig, mogna lite, skulle det fungera. Jag hade, precis som alla andra, en mycket stor tilltro till lans formåga och ledaregenskaper. Detvar så lätt att bländas av hans karismatiska framfart. Jag var från början skeptisk till Bert, men hoppades att han med sin inställning till Riksdagen skulle dra sig tillbaka och enbart agera "folkledare" och opinionsbildare på fåltet. Tyvärr skulle detmycketsnartvisasigattmakten berusade inte bara Ian och Bert utan också stora delar av riksdagsgruppen. Vad hjälpte det då att stora delar av partiprogrammet var bra? De forsta månaderna blev nästan övermäktiga. Det gällde att snabbt sätta sig in i alla de rutiner som hör riksdagen till, lära sig rensa bland meterhöga posthögar, prioritera och hitta rätt arbetsgång. Både officiella och inofficiella... Trögheten blev en chock även om den inte var oväntad. Insikten om hur svårt det var att nå resultat var också svår att acceptera. Jag skulle också med visst svårmod inse att som litet parti är utskottsarbetetväldigtensamtochganska tungt. Det gäller att på egen hand sätta sig in i alla frågor, skapa överblick och fatta beslut. Besluten kunde forvisso diskuteras på riksdagsgruppmöten men väldigt a hade helt enkelt ork eller kunskap att bidra med särskilt mycket utöver deras egna arbetsområden. Att kunnadiskuteraöverpartigränsernablev oerhört viktigt ochlärorikt.Personligen har jag många riksdagsledamöter fcln andra partier att tacka for att de delat med sig av såväl kunskap som erfarenheter. Jag behövde aldrig uppleva problemmedattvara nydemokrat, vilket många partikamrater beklagade sig över den forsta tiden. Rätt man på rätt plats Att partikansliet dessutom inte var helt fungerande var en stor brist. Den lite galna och lätt euforiska kampanjorganisationen som fungerat under valrörelsen hade utan större eftertanke forväntats bli riksdagskansli. Som litet och nytt parti ställdes oerhörda krav på den alltfor begränsade och snålt tilltagna 402 SveNsK TrosKRIFT organisation som fanns i ryggen pi ~ugofem ovana riksdagsledamöter. Det fattades mänga back-up funktioner. Tyvärr saknade Ian all form:\ga att a rätt person på rätt plats, med ett atal undantag. Att detallsblev någon ordning och relativt vettiga motioner det forsta het får nog främst tillskrivas en kompetentkanslichef, somarbetade cirka åttio timmar eller mer i veckan och en fore detta miljöpartist som anställdes som opolitisk sakkunnig. Den sistnämnde, Anders Lenander, hade erfarit miljöpartietsbarnsjukdomarochmisstag och blev en ovärderlig tillgäng for att undvika de värsta grodorna. Att detfanns barnsjukdornardetforsta året är väl i och for sigbåde självklart och forscleligt, men det finns en gräns for hur länge man kan gömma sig bakom dem ommanvillvinna trovärdighet och respekt. Ett annat av de stora problemen var till en början, forutom en rörig organisation, även bristande kompetens. Partiprogrammet behövde omgående kompletteras. Varje utskott behövde riktlinjer även om partiet inte nödvändigtvis behövde fordjupa sig i varje enskild fclga. Detta togs tyvärr inte på tillräckligt stort allvar vilket medjämna mellanrum gav upphov till rena vindflöjelpolitiken. Egenintressen börjadeflorera. Menvärstavallt, stickspären från det som var huvudfrågorna, ledmotivet i ny demokratis politik, glömdes allt som oftast bort, eller forlorade i utrymme for oändliga diskussioner kring bagateller. Eller fick stå tillbaka for ogenomtänkta impulser. De forsta månaderna blev enkavalkad av övermod, entusiasm, frustration och allmänt kaos. Ambitionsnivån var dock hög och bland alla tokigheter fanns en aldrig sinande energi och en enorm tilltro till att allt skulle växa till sig, a den seriösa framtoning partiets politik fortjänade. Media missade självklart inte en chans att belysa varje felsteg. Det var lätt att slåifcln sigmänga av dessa påhopp till en början. Skylla på feltolkningar, ovana att hantera pressen eller missforst:\nd. Brist på fakta kunde ursäktas med den korta tid partiet funnits. Tyvärr kom det sistnämnda att bli en vana. Mänga forslag var dlligt underbyggda ellerillaforberedda.BertKarlsson togfor vana attsäga att det varbudskapet som räknades, inte detaljerna. På sikt bidrog detta knappast till att öka partiets trovärdighet. Det började också bli märkbart allt eftersom tiden led att även om delar av riksdagsgruppenarbetade mycket seriöst fanns det flera som aldrig skulle växa in i sina roller. Det är inte fel att komrna direktfcln "verkligheten", mendetkrävs kompetens for att sitta som riksdagsledamot, även for nydemokrater. För egen del forsökte jag in i det längsta slå ifcln mig de värsta galenSvENsK TIDSKRIFT 403 skaperna och se till det positiva i partiets politik. Koncentrera mig på möjligheterna och hoppas art Ian skulle se till att det i god tid fore nästa val byggdes upp ett fortroende for partiet. Att det andraåreti riksdagen skulle bli enverklig satsning på ökad seriositet och kompetens. Tyvärr hade redan mycket energi börjat gå åt till att släta över och bortforklara partikamraters framfart. Hur klarar man av att ursäkta Bert Karlsson och John Bouvinmed bibehållen respektfor egen räkning? Deras bristande omdöme bidrog allt som oftast till att många bra forslag från ny demokrati fick ofortjänt dåligklang.Partipolitikenfick ståtillbaka for det ena vansinniga utspelet efter det andra. Gruppen skulle svetsas samman med fester, upptåg och med pubkvällar. Kanske inte helt fel, menlite mer seriöst grupparbete hade nog varit bättre for den politiska framtoningen och kvaliteten. Det politikerforakt partiet delvis använt sig av i valet blev också på sätt och vis en belastning i Riksdagen. Att samarbeta över partigränserna, forsöka ta ett tagande - givande eller en konstruktiv diskussion blev svårt när man visade öppet forakt for andra. (Det är nog ta som lyckats nå ett resultat i en forhandling genom attforst idiotforklara sina motståndare.) Dessutom skulle Bert Karlssons ständiga behov av att ta rubriker i kvällspress till slut bli en av partiets tyngsta belastningar tillsammans med behovet att visa sin makt i kammaren eller sätta regeringen på plats. Berts infall Från goda intentioner och ärliga ambitioner kom det alltmer att handla om att "vi ska minsann visa dem att vi finns". Taktik, mörkläggningiutskotten och ryktesspridning fick allt starkare fåste. I vissa fall i syfte att driva fram beslut sompartiets politikverkligen stod for, meniblandenbartp gaBertKarlssons infall for dagen. Populismen fick härja fritt. Det kändes minst sagt olustigt. Särskiltnärdet undervåren 1992började kosta i räntehöjningar och kronfall. Verkade vi verkligen for Sveriges bästa? Vem kände ansvar? För varje seger for den egna politiken drabbades stora delar av gruppen allt mer av hybris. Maktens rus hade fatt övertag. Redan våren 1992 började alltfler tänka på att bli omvalda mer än på vad partiet en gång stod for. Väldigt länge forsökte jag intala mig själv att Ian skulle klara av att hålla rätt kurs ochmedkrafttagsatsapå attkomma bort från den stämpel vi fatt. Jag forsökte slå dövörat till och koncentrera mig på mina arbetsuppgifter, ordinarie ledamot av kulturutskottet, partiets representant i Nordiska Rådet ochsåsmåningomledamotiutredningen 404 SVENSK TIDSKRIFT om LAS. Även om de två förstnämnda uppdragen inte betraktades som särskilt angelägna för partiet var de oerhört intressanta och stimulerande. Särskilt då partiet i princip saknade kulturpolitik vid inträdet i riksdagen. Det gav mig möjlighet att sätta en personlig prägel på riktlinjerna för något som jag betraktar som oerhört angeläget för 1990-talet. Jag tillbringade hundratals timmar de för ökade kultursatsningar. För somliga handlade det kanske mer om nationalekonomi än livskvalitet, men målen helgar medlen och det ena förkastar inte nödvändigtvis det andra. Jag upptäckte dock i samband med olika kulturdiskussioner i gruppen att många gärna såg vänsterspöken i de flesta hörn, varför det gällde att lotsa olika kulturfrågor med storförsiktighetfrån utskotttillkammare. första månaderna med att sammanställa För det blev ju så, att även om inte det bästa ur fransk, tysk och engelsk kulturfrågor var eller blev de största var kulturpolitik med delar av det som fanns det svårt att låta bli att engagera sig och på hemmaplan. Målet var att ge ny känna ansvar för det som utgjorde den demokratienkulturpolitikvärdnamnet. största delen av mitt riksdagsarbete. Av Något att kämpa för och föra fram såväl samma skäl beslöt jag att fullfölja mitt under mandatperioden som i nästkommande valrörelse. Det var dock inte helt enkelt att övertala partikollegorna om att ny demokrati skulle profilera sigsompartiet som ville genomföra den största satsningen på kulturområdet. Hade dessutom blivit tilldelad Bert Karlsson som suppleanti Kulturutskottet. Besparingar var honnörsord och om politiker i största allmänhet är kända för att ha ett ganska svagt kulturintresse är nog gruppen som har ett mycket litet kulturintresse definitivt överrepresenterad i Ny demokratis riksdagsgrupp. Men tack vare en tysk utredning som visar att varje satsad DM ger det dubbla tillbaka till staten, gick det faktiskt att övertala de flesta att partiet skulle kämpa åtagande i LAS-utredningen trots nyfött barn och fem månaders föräldraledighet. Det kändes nästan omöjligt att lärnna över till någon annan inför slutskrivningen i en så omfattande och komplicerad utredning. (Bara att sätta sig in i alla detaljfrågor var snudd på omöjligt.) Min medverkan i LAS-utredningen var kanske en av de svåraste, mest betungande och samtidigt mest lärorika erfarenheterna underdessa tvåår.Partiets övergripande linjevarförvisso klar, men som det mesta inom Ny demokrati, ofullständig och mycket ytligt. Någon att diskutera detaljer med fanns inte.Jag hade dock storhjälp av ett gott samarbete med borgerliga gruppen i utredningen.. Här mer än någonsin insågjag vikten av kommunikation över partigränserna. SVENSK TIDSKRIFT 405 Visst kan man ha åsiktskillnader i detaljfrågor, till och med i större frågor ibland, men att tro attman somlitetparti på grund av sin vågmästarroll inte behöver något annan är bara beklagligt. Kanske var jag for ödmjuk och ansvarskännande för att passa in i ny demokratis riksdagsgrupp, men det är min personliga övertygelse att partiet kunnat driva igenom än mer av sin politik om man funnit ettmerbalanserat sätt att utöva sin maktposition på. Om man satsat på att vinna respekt genom mer kunskap och trovärdighet och mindre sensationsbegär. Därforjag tror att många, väldigt många i grund och botten, tycker att stora delar av det ursprungliga partiprogrammet hade en hel del att tillföra svensk politik. Inte minstattvågalyftaframflyktingpolitiken i dagsljuset. Det var nödvändigt. Där fanns stora brister, fel och dåligt genomtänkt ekonomi. Den debatten skulle, om den hållit sig till fakta, varit snudd på oantastlig. Men tyvärr drogs den ner av skrönor, onödiga utspel och fick partiets redan någotskamfilade rykte att bli än värre. För mig blev känslan efter sommartumen 1993 bara obehag. Plötsligt travades alla kovändningar till lans tvivelaktiga syften, Bert och Viviannes dåliga omdöme och riksdagsgruppens bristande formåga till klarsynhet, på varandra. Utspelmed rasistiskaförtecken blev droppen. Det finns en gräns hur långt man kan komprornissa med sig själv. För mig var den nådd. Det som en gång var enbart positiva förväntningar hade forvandlats till bitter besvikelse. Vadville Ian egentligen eftersom hanlät Bert och Vivianne hållas? Vad hade det blivit av alla honnörsord som "personlig frihet, hänsyntillandraochsuntförnuft". Vart tog den politik vi gick till val på vägen? Vad blev det av demokratin i partiet? Partiet som var så stolt över sitt namn, som inte behövde ett kvinnoförbund därforattjämställdhet och andra mjuka frågor var en "självklarhet" och vadhände egentligenmedmålsättningen att inte bli ett "politiskt parti"? När jag beslutade mig for att till slut lämnapartietvardetmedmycketvemod. Besvikelsenvarstor, menmedlite distans inserjag attjag borde sett bristerna långt tidigare. Jag anser dock fortfarande att delar av politiken bör ifrågasättas, liksom delar av riksdagsarbetet. Men på gott och ont är det också demokratins skydd att det inte är alldeles enkelt att förändra allt över en natt. En viss tröghet behövs när det gäller lagar och beslut som berör oss alla. Samtidigt som större effektivitet och förnyelse bör eftersträvas. Stora delar av det parlamentariskasystemet ärfor tungt och svårhanterligt. Jag tänker osökt på vikten for framgångsrika företag att 406 SvEN sK T tDSKR tFT ständigt göra omvärldsanalyser fcir att snabbtkunna anpassasigtill förändringar. Detärbaraattbeklaga attden nödvändiga vitamininjektion ny demokrati kunde blivit ej orkade växa till sig. Men detta var kanske fårutsägbart då troligtvis de flesta i riksdagsgruppen, inklusive Ian, underskattade svårigheten i att partiet skulle fårbli oberört av det enorma maskineri man hamnade i. Det krävs en enorm självbevarelsedrift och mycket klara mål fcir att inte drunkna i mindre frågor och särintressen. Att därtill behålla en enad styrka när spännvidden inom partiet sträckte sig från socialdemokratisk till moderat ideologi torde varasnuddpåövermäktigt. Allteftersom tiden led blev målen allt grumligare, trovärdigheten allt mindre och även de sunda ideerna kring fårändring och förnyelse tappade sin kraft. Frågan är dock var partiet kommer att landa i framtiden. Har kärntrupperna i partiet verkligen en gemensam övertygelse att det är det partiprogram man en gång gick till val på som är viktigast? Detta kom ju till stor del från Den Nya Välfärden. Detvarlätt att ta till sig, låg i tiden och kunde utan större svårighet kryddas med lite populism. Det sistnämndavar en nödvändighet får att till en början nå uppmärksamhet. Tyvärr verkar det alltmer som om just detta blivit det avgörande, vilket riskerar att visa sig än mer med vikande opinionssiffror. Jag känner idag en stor oro får att det som började som ettjippo och som var på väg att bli någonting seriöst, nu håller på att tas över av personliga särintressen. Möjligheten att tillvarje pris profilerasigoch demonstrera sin makt präglar partiet. Vill Ian, Bert och Vivianne helt enkelt se hur långt det går att driva sina utspel, så Br det bära ellerbrista? Det ärsvårt att tro någonting annat utifrånderas agerande, somalltmer sällan har några gemensamma nämnare med de målsättningar man en gång haft. Jag tror tyvärr att såväl Ian som Bert håller på att förvandlas till de krokodiler man så ofta liknat andra politiker vid. Och risken är stor att vi går såväl ett rörigt riksdagsår till mötes som en ovanligt smutsig valrörelse. LÄrorika år Jag ångrar dock inte dessa två år. Det har varit lärorikt på mer än ett sätt och jag vill tro att jag genom att göra mitt bästa inom de områden som fcill på min lott, har bidragit till något, om än så litet. Varje positiv fårändring harju ett värde, även om man inte själv Br varken ära eller beröm. Frågan kvarstår dock om resultatet eller den egna vinningen skall styra det parti som inte skulle bli ett parti som alla andra. SVENSK TIDSKRIFT 407