THOMASGUR:
AR DET EXCEPTIONELLA
EXCEPTIONELLT?
S
verige är fantastiskt. För att
inte säga enastående. Omdenna
uppfattning om Sverige som
unikt och exceptionellt handlar
Per T Ohlsson senaste bok, Gudarnas ö.
Om det extremt svenska.
Med ett drivet språk och den professionella publicistens utmärkta handlag
belyser Ohlsson det"exceptionalistiska"
i den svenska uppfattningen omSverige.
"Exceptionalism" bliri Ohlssons ordbok
liktydigt med tron på ett fenomen, i
detta fall landet, nationen eller folket, är
enastående, unikt, ja, exceptionellt.
Och exempel på denna tro hämtar
PerT OhlssonfrånVäJgöbiskopenNicolaus Ragvaldis teorier från 1434 om
Norden som nationernas sköte och goternas
urhem över OlofRudbecks Atland Eller
Manheim till HermanLundborgs Svenska
folktyper och Per Gahrtons Vad vill de
gröna?
Sammanfårandet av mytologerna
Ragvaldi och Rudbeck med docenten i
Gudarnas ö. Om detextremt svenska. PerT Ohlsson.
Brombergs 1993.
rasbiologi Lundborg och fundamentalisten Gahrton samt en del andra ej
fullt så udda figurer ur det svenska
historiekabinettet kan fårefalla konstlat,
men den minstagemensamma nämnaren
finns likväl där. Samtliga som figurerar i
Gudarnas öhar på ett eller annat sätt, mer
eller mindre svulstigt, ofårblommerat
eller med eufemismer fårtäckt, uttryckt
den extrema åsikten om det unikt
svenska.
Ohlssons bok behandlar egentligen
två samhörande men i grunden olika
fenomen. De fårsta delarna av Gudarnas
ö är en historisk rekapitulation från
medeltiden till tiderna kring andra
världskriget med rasbiologin som höjdpunkt i den svenska exceptionalismen.
De senare kapitlen i boken behandlar
snarare den svenska isolationismen.
Viljan att stå utanfår, inte ingå i olika
mellanstatliga samarbeten, må de sedan
heta NF, FN, Europarådet, EEC, EG
eller EU har många gånger hämtat sina
argument från tanken om den svenska
exceptionalismen. SåvälArvid Lindman
som Birgitta Hambreus (hemska järn- 376 Sv EN sK TJOsKRI FT
 förelse) har baserat sma respektive
diskurser om det nödvändiga utanförskapet just på att Sverige är unikt.
För den som vill ha exempel på hur
argumenten går igen under 70 år av
politisk debatt, för den som vill se i
vilken suspekt nationalistisk tradition
somdebattörer påvänsterkanten arbetar,
för den som vill studera de evinnerliga
lamentationer som utslungats av de
kraftersomisyfte att hålla Sverige utanför
Europa inte dragit sig från att prata om
"militärkupp", "förräderi" "anpasslighet" utgör de senare kapitlen i Gudarnas
ö en ständig källa att ösa ur.
Att många av nej-sägamas teser i den
dagsaktuella debatten om Europasamarbete består av en hel del obskyrt
tankegods från den svenska historiens
skuggsidor hari och för sig inte varit mig
främmande. Men Per T Ohlsson påvisar
en tydlig kontinuitet i de svenska
isolationisternas ansatser oberoende av
politiska förtecken.
Men det finns trots allt en avgörande
skillnad mellan de två huvudavdelningarnai Gudarnas ö. VadPerT Ohlsson
visari den andra avdelningen är att bland
de isolationistiska argumenten har
ideerna om den svenska exceptionalismen varit mycket framträdande. Men
isolationismens historia är i akt och
mening en annan än historien om
exceptionalismen. Iden om den egna
nationens unicitet kan lika gärna vara ett
instrument i en linje som förespråkar
expansionism, interventionism eller
imperialism.
NärOhissoni densenare avdelningen
inte görskillnadmellan exceptionalismen
som ide och som instrument förbigår
han därmed en annan avgörande fråga.
Är fortfarande uppfattningen om det
exceptionellt svenska "mainstream" i
svenskpolitik och samhällsliv? Att denna
uppfattning fortfarande lever vidare,
råder ingen tvekan om, men i vilken
mån är den en huvudfara i den svenska
självuppfattningen?
Personligen har jag svårt att uppfatta
den svenska exceptionalismen som vare
sigdominerande i samhällsdebatten eller
som något anmärkningsvärt. Kanske
beror det på vilka referensramar man
som läsare har.
Från den korta tid jag hann gå i
turkisk skola (totalt tre årskurser) harjag
ett beständigt minne från i stort sett
samtliga lektioner: Det genomgående
budskap jag kan erinra mig som våra
lärare försökte prånglainivåra mottagliga
barnhjärnor var turkarnas förträfflighet.
Det fanns ingen hejd på hur bra turkarna
varit genom världshistorien och därmed
var detinte heller någon hejd på historieförfalskningarna. Motgångarförklarades
med att turkarna hängivit sig åt
främmande influenser, haft dåliga
föredömen och avvikit från det
exceptionellt turkiska.
SvENsK T !DSKRlrT 377
. \
 Dåjag senare i tonåren läste Theodor
Kallifatides' Bönder och herrarsamt Plogen
och Svärdet insågjag att skrytet med den
egna nationens förträfflighet och
övervåldet på historiska fakticitetertrots
allt inte var något forbehållet blott den
turkiska skolan. Emellertid har jag i det
närmaste ingaminnen från att de svenska
skolorjagefteråtgickienskom i närheten
av den turkiska exceptionalismjagkunde
referera till. Inte hellerden modernistiskt
präglade exceptionalismen, välfårdsstatsskrytet, lagom-forträflligheten, är
något som kom att tränga sig på i någon
nämnvärd grad.
Alla länder har haft exceptionalistiska
utsvävningar i sin historieskrivning och
sin egenbild. Och i rekapitulation kan
jag inte se att den svenska egenbilden
varit särskilt mycket annorlunda. Men
justdetta är märkligt nog PerT Ohlssons
huvudpoäng. I inledningen av Gudarnas
ö finns foljande passus:
"Exceptionalism i någon form finns i
allaländer, oavsett system ellerbakgrund.
Vad som i detta avseende skiljer Sverige
från andra länder är graden, djupet och
varaktigheten samt den omständigheten
att de nationella myterna är övertäckta
med ett tjockt lager av välfärds- och
solidaritetsretorik som ofta gördem svåra
att identifiera och bearbeta."
Ovanstående resonemang är i mitt
tycke sannerligen forunderligt. Den
svenska exceptionalismen ärsåledes unik.
I en bok om den svenska exceptionalismen framhåller således forfattaren att
Sverige trots alltärmycket exceptionellt.
Ja, Sverige är så exceptionellt att till och
med dess exceptionalismärexceptionell.
Frågan är då vad forfattaren vinner med
en sådan ansats?
Om det som utmärker det extremt
svenska är en uppfattning om Sveriges
exceptionalitet i allt, vad blir då värdet
av en insikt som har sin utgångspunkt i
att i Sverige är till och med exceptionalismen exceptionell? Men kanske bevisas
satsen omdensvenska exceptionalitetens
exceptionalism just av detta att till och
med Per T Ohlsson som skriver en
kritisk betraktelse över den inte kan
frigöra sig från densamme.
Men i så fall är en sådan slutsats alltfor
lik berättelsen om kung Oidipus och
hans far och mor som just genom sina
forsök att undkomma den ödesdigra
profetian kom att lägga grunden for dess
uppfyllelse. En intellektuellt tilltalande
självmotsägelse, en epimenidisk paradox
("Allakretensareljuger"); meninte heller
så mycket mer.
Återstår alltså att söka det extremt
svenska som en huvudströmning i den
svenska samhällsdebatten.
Hur det går med den saken tyckerjag
bäst symboliseras av foljande. Begrunda
nedanstående redaktionella ståndpunkt
vars kärna är: "den svenska statens inre
ochyttre styrka och statsarbetets effekti- 378 SVENSK TIDSKRIFT
 vitet, till stöd for landets gemensamma
uppgifter, till vård om rikets internationella ställning och till statsintressets
befrämjande gentemot alla enskilda
partiers och klassers öfvergrepp eller
oberättigade anspråk."
Denmedsinhistoriafortrogne läsaren
känner igen Svensk Tidskrifts programförklaring från 1911. (Återgiven i
föregående nummers ledare.) Så sades
det då. Och redaktionen av i dag skriver
fortfarande under dessa ord. Och det är
helt i sin ordning.
HÅKAN A BENGTSSON:
EN GLAD OCH
Emellertid har jag mycket svårt att
forestilla mig att en turkisk tidskrift med
ovanstående programförklaring skulle
be en invandrare med svensk bakgrund
recensera en bok vars huvudtema skulle
vara en kritisk betraktelse av det extremt
turkiska.
Och detgerenalldeles utmärktfingervisning om huruvida uppfattningen om
densvenskaexceptionalitetenfortfarande
är en huvudfara eller ej i den svenska
självuppfattningen.
FORBITTRAD LAX
A
tt recensera Sten Anderssons "I de lugnaste vatten..." (Tiden, 1993) i
Svensk Tidskrift är en inte
heltlättuppgift.Attskrivaomenpartivän
(ett uttryck Andersson själv ofta
använder) i en "motståndartidskrift"
tillhör inte vanligheterna. Speciellt inte
I de lugt1aste vattm ... Sten Andersson.
Tiden 1993.
attskrivaomenpersonsomdemomserats
av anhängare och motståndare. För
många inomborgerligheten är han- for
att använda ett annat av forfattarens
favoritord-inkarnationen av det"onda"
inom socialdemokratin.
Samtidigt är uppgiften stimulerande
och en smula lockande.
Nu är "I de lugnaste vatten..." ingen
traditionell memoarbok, och harkanske
inte heller några sådana pretentioner.
SvEN sK TmsKRJFT 379