-ARVID FREDBORG:
Sverige inför krigsslutet 1945
U
nder senare år har ett antal svenska diplomater gjort politisk-historiska inlägg. Det är en tendens
som måste bedömas positivt, om vederbörande författare har förmåga att realistiskt bedöma de ämnen, som behandlas.
En nödvändig förutsättning är framför
allt förmågan att prestera nödvändig källkritik.
Leif Leifland: General Böhmes val. Norstedts 1992
Det senaste exemplet är en läsvärd - och
spännande - bok av en författare, som i
hög grad visat sig kompetent som historisk forskare. Det är den tidigare kabinettschefen i Utrikesdepartementet och
senast ambassadören i London, Leif Leifland. Han har valt att behandla ett ämne,
som angår oss alla - Sverige och det
nazistiska Tyskland i det andra världskrigets slutskede. Bokens titel är "General
Böhmes vaJ". Den bygger på grundliga
arkivstudier, främst i London men även
annorstädes.
Leiflands bok består av tre uppsatser,
berörande problem från tiden 1944-45.
Den första behandlar tyska fredstrevare i
Stockholm med titeln "Dr Hesse besöker
Stockholm", den andra "General Böhmes
val". Böhme var som bekant den tyske
kommendanten i Norge. Den tredje uppsatsen rör bankdirektör Jacob Wallenbergs insatser i krigets slutskede. Tyngdpunkten ligger på den andra delen, som
också fått ge boken i sin helhet dess titel.
Det första avsnittet bygger på i stort
sett redan bekant material men är en nyttig repetition för dagens svenskar. Förf:s
karakteristiker är återhållsamma, om man
bortser från Ribbentrops emissarie dr
Fritz Hesse, som varit oförsiktig att senare i skrift ge påtagliga bevis för sin inkompetens och ovederhäftighet. Men så-
dan herre, sådan dräng! Med en odiplomatisk formulering finns det fortfarande
ingenting, somjävar recensentens personliga intryck av utrikesminister von Ribbentrop, att dennes brist på begåvning
kombinerades med en oöverträffad arrogans.
Det andra ansnittet, bokens centrala,
behandlar vad som skedde och vad som
kunde ha skett med det av tyskarna ockuperade Norge i krigets slutskede. Att dess
militäre chef, general Böhme, beslöt sig
för att kapitulera, vet vi alla. Men det var
icke något självfallet. Författaren reder på
ett förebildligt sätt ut vilka krafter, som
var verksamma i den ena eller andra riktningen.
Naturligt nog diskuterades Sveriges
position i detta sammanhang i det allierade högkvarteret. Förf. påpekar med rätta,
att den brittiske premiärministern under
hela kriget var starkt kritiskt inställd till
vårt land. Uttaianden i motsatt riktning
efter kriget till den dåvarande svenske
ambassadören Hägglöf måste tagas cum
grano salis. Förf. anför själv åtskilliga uttalanden och skriftstycken, där Churchills
inställning tydligt framgår. Men han måste
ta hänsyn till militärernas inställning i
denna som i andra frågor.
Under de första månaderna 1945 blev
frågan akut, vad de västallierade skulle
göra, om general Böhme beslöt sig för att
fortsätta striden. I de olika militära staberna planerades ett scenario, som gick ut
på en brittisk-amerikansk truppinsats
från svenskt territorium. Den skulle stödjas av svenska trupper. Hela operationen
skulle stå under befäl av general (seder- 256
mera fältmarskalk) Montgomery eller
annan allierad befälhavare. De svenska
truppernas stridsvärde uppskattades lågt,
främst med tanke på deras obefintliga
krigsvana. Sedermera tänkte man sig
dock, att denna mediokra arme skulle få
till uppgift att rensa hela Nordnorge från
Narvik, där de stridsdugligaste tyska förbanden var förlagda. Om detta allt var
inte endast den svenska regeringen okunnig utan, vilket onekligen var mest anmärkningsvärt, den norska regeringen i
London.
Den låga uppskattningen av den svenska krigsmakten berodde med all sannolikhet på att man underskattade terräng
och klimat. Dessutom var man icke fullt
medveten om underrättelsefaktorns betydelse. I själva verket torde man i Stockholm ha varit bättre underrättad om läget
i Norge än man kunde vara i Eisenhowers
högkvarter. Det förtjänar också att påpekas som förf. gör, att den presumtive motståndaren, general Böhme, ansåg, att den
svenska krigsmakten var en "beaktansvärd faktor". Rec. erinrar sig ett samtal
med general Ehrensvärd, där han sade,
att vi i en sådan situation skulle förlora en
del blod i onödan i början men att de
svenska soldaterna snart skulle reparera
brister förorsakade av att de inte slagits i
modernt krig.
Hur som helst svarade den svenska
samlingsregeringen genast positivt på en
brittisk-amerikansk begäran om stabsförhandlingar den 30 april1945 om vad man
skulle göra med Norge.Med fog framställer dock förf. frågan, om den svenska
regeringen visste vad den accepterat.
Dessbättre för alla parter - inte minst
för det svensk-norska förhållandet -
skulle saken snabbt bli inaktuell. I
Böhmes beslut att lyda order och kapitulera spelade Sverige dock en omedveten
men av allt att döma icke oväsentlig roll.
En av de tyskar, som insåg det orimliga i
att efter en allmän kapitulation fortsätta
något slags motstånd i Danmark och Norge, var G. F. Duckwitz, sedermera statssekreterare i Förbundsrepubliken Tyskland, Han kände den svenske statsministern och hade i slutet av april råkat denne
i Stockholm. P. A Hansson hade därunder sagt, att en meningslös förstörelse i
våra grannländer inte kunde åses likgiltigt
i Sverige. Duckwitz, som i denna situation
ansåg, att ändamålet måste helga medlen,
förklarade vid en konferens med den provisoriske statschefen, amiral Dönitz, i
spetsen, att Hansson sagt, att i en sådan
situation Sverige skulle intervenera. Detta
bidrog till att Dönitz ändrade uppfattning
och krävde att trupperna i Danmark och
Norge också skulle lägga ned vapnen.
Med all sannolikhet är framställningen på
denna punkt helt korrekt och detta är i
själva verket en höjdpunkt i Leiflands
bok.
Det tredje avsnittet har en annan karaktär. Det behandlar svenska insatser för
att påskynda Hamburgs kapitulation kort
före krigets slut. En av huvudpersonerna,
bankdirektör Jacob Wallenberg, har givit
en kortfattad framställning av vad som
hände. Förf. anser med fullt fog att Wallenbergs uppfattning att Hamburgs kapitulation spelat en viktig roll för kapitulationen i Danmark och Norge är oriktig.
Vare detta sagt utan att förringa Wallenbergs insatser för Sverige under kriget.
Tvärtom talar allt om man bortser från
Bosch-affären för att bokens slutord är
motiverade.
"Men på det hela taget blir historien
 om bröderna Wallenbergs, och särskilt då
Jacob Wallenbergs, medverkan vid Hamburgs kapitulation ett bidrag som visar
hur grundfalsk den bild är som de båda
holländarna Aalders och Wiebes tecknat i
sin perfida bok. Även den som inte kan
GUNNAR DAHMEN:
Mina fem universitet
G
staf Wingren, 82 år, teologie
rofessor i Lund 1951-1977, har
kildrat sin väg som teolog.
Lunds Universitet, Alma mater carolina,
utesluter sitt namn till trots ur sin modersfamn dem som sparkar och är oregerliga
- en Sten Broman, en Georg Borgström,
en Åke Ohlmarks och även en Gustaf
Wingren. Visserligen blev han professor
men, säger han, svårt mobbad. De förvisade har ingalunda mumlande över
oförrätter gömt sig i öknen utan tvärtom
lyckats göra sig hörda högre och längre än
från en kateder i Lund. Wingren är översatt till flera språk, den ena doktorshatten
sitter ovanpå den andra och han är en flitigt anlitad gästföreläsare, icke minst utomlands.
Gustaf Wingren: Mina fem universitet.
Proprius 1991
Varför gick han sin egen väg? Det bötjade
när han som ung docent fick vikariera för
den berömde Karl Barth i Basel. Ett
fiasko, säger han. studenterna begrep inte
de teser han fört med sig i bagaget från
257
instämma i de mest panegyriska hyllningarna måste säga sig att de båda br9derna
på det hela taget inte har någon anledning
att skämmas när balansräkningen görs
upp om deras insatser under kriget."
Lund. De ville ha svar på frågor som världen i dag ställer till evangeliet. Sådant ansågs i Lund ovetenskapligt. Ungefär som
medicinska fakulteten skulle nöjt sig med
att enbart beskriva människokroppen och
medicinens historia och icke fråga sig vad
deras vetenskap kunde betyda för människors hälsa och sjukdom.
Tillbaka i Lund skrev Wingren Predikan, ett verk vars titel säger att teologien
ska tjäna förkunnelsen. Icke desto mindre
blev han professor. Man menade väl att
han som professor skulle ställa sig in i
ledet. Förhoppningarna kom på skam.
Wingren fortsatte på sin nya väg somliga
till behag, andra till obehag. Mycket av det
ressentiment han röjer riktar sig mot hans
lärare och företrädare i ämbetet Anders
Nygren, vars teologi enligt Wingren isolerat kyrkan och skapat en skyddad verkstad för hennes tjänare som illa rustade
står där med "vanmakt i predikstolen".
Är det sant? Det är klart att Nygren såg
som sin uppgift att uteslutande vara en
dogmatikens kartritare, som ritar ut
blindskär och grund och med fyrar som
Paulus och Luther lägger ut den rätta kur-