NILS ANDREN: Vådligt är att dröja - farligt att gå vidare Debatten om EG och neutraliteten har flammat upp igen trots att en nästan enig riksdag för ett och ett halvt år sedan stod bakom den svenska medlemsansö- kan. Också EG-motståndarna borde kunna inse att vi bevittnar en helt ny europeisk scen. De regionala stormaktsmotsättningarna som alltid motiverat vår neutralitetspolitik är borta. Skall vi som hittills låta oss sys in i ett nytt europeiskt ekonomiskt system utan att kunna påverka processen? Eller skall vi öka vårt inflytande genom att sälla oss till de europeiska beslutsfattarna? Nils Andren är professor emeritus i statskunskap. •• n månghundraåriga visdomsd kan vara tillämpliga i den tuella politiken. Den heliga Birgittas iakttagelse är tillämplig också i den nytända debatten om EG och neutraliteten. Den har vaknat till nytt liv, trots att en nästan enig riksdag för ett och ett halvt år sedan stod bakom den svenska ansö- kan om medlemskap. Det stora paradigmskiftet har blivit en för hård nöt att knäcka för generationer av neutralitetsindoktrinerade svenskar. Invändningarna i den svenska Europadebatten är av flera slag. EG-organens inställning till det av många svenskar älskade, äckliga våtsnuset är i sak på sin höjd en kuriositet. Men snusfrågan irriterar främst därför att den ter sig som ett symboliskt uttryck för den maktmedvetna Brysselbyråkratins retsamma småaktighet och interventionism. Den aktualiserar också frågan om den reella innebörden av den deklarerade "subsidiariteten". EnJigt "subsidiaritetsprincipen" skall inga frågor avgöras på högre nivå än nödvändigt. I tillämpningen borde denna regel innebära att Gemenskapens centrala organ endast bör befatta sig med det som är nödvändigt för att nå Gemenskapens överenskomna mål. Ett sådant agerande är helt nödvändigt om EG (eller Unionen) skall bli tillräckligt hållfast inför kommande påfrestningar. Centrum bör således inte utmana delarna eller regionerna med onödiga och okynniga initiativ som kränker deras behov av respekt och identitet. Även om Brysseltåget går mot ett mera enat Europa, borde dess förare kunna dra lärdom av utvecklingen i öster. Den visar hur starka de etniska, religiösa och nationella intressena kan vara och hur farligt det är att utmana dem. EG-Europa är dess bättre inte något Balkan. Men det är ändå fyllt av dolda och öppna motsättningar. Inte ens det demokratiska Europa är osårbart mot nedbrytande krafter. Ibland kan det vara klokt att dämpa ambitionerna och skynda långsamt, också i Bryssel. En förgriplig tanke: Om Jacques Delors efterträdde Mitterand i Paris skulle kanske tempot bli lite måttfullare och den europeiska utvecklingen på längre sikt stabilare. Endast neutralitetsfrågan har sagts vara avgörande för den svenska EG-politiken. Trots detta har en stor del av Europadebatten allt mera kommit att handla om helt andra frågor, snus, skatter, sysselsättning, kvinnofrågor etc. Neutralitetsfrågan har på nytt dragits in i debatten, men oftast mer som tilläggsargument än som huvudfråga. Opinionsundersökningar har antytt att de gamla argumenten i den nya tappningen har gjort intryck. I en opinionsundersökning visade sig föga mer än en fjärdedel av de tillfrågade vara beredda att acceptera ett EG som skulle utgöra en obligatorisk försvars- och sä- kerhetspolitisk gemenskap. Argumenten mot EG är av flera slag. De flesta är välkända sedan minst trettio år tillbaka. Ett sådant gäller suveräniteten. I den nuvarande, integrerade världen har Sverige, liksom alla andra stater, reellt förlorat stora delar av den självbestämmanderätt som suveräniteten förutsätter. Medlemskapsfrågan gäller i realiteten om vi skall vara med om att fatta beslut som i praktiken styr också vårt eget agerande. Skall vi fortsätta att leka blindbock, med Tage Erlanders monumentalt negativa "metalltal" från 1961 neddraget över ögonen? Eller skall vi uppfatta verkligheten sådan den är, ny? 201 Kärnvapenfrågan Ett annat argument som EG-motståndarna har mobiliserat gäller kärnvapnen. Inga Thorson har förskräckts över att Sverige som medlem av EG skulle bli delaktigt i - och därmed också skulle bli medansvariga för - de franska kärnvap- -nen som president Mitterand i någon obestämd mening lovat ställa till EG:s förfogande. Förmodligen är detta att tillmäta ett situationsbetingat utspel från Elyseepalatset alltför stor reell betydelse. Det är en lång väg till en situation där de båda europeiska kärnvapenmakterna har abdikerat. Och ännu längre till en situation där en europeisk union ter sig som en trovärdig och självständig förvaltare av de yttersta förstörelsemedlen. Om vi går in i ett EG som efter hand förvandlas till en försvarsunion kommer uppenbarligen de engelska och franska kärnvapnen att i någon form ingå i unionens gemensamma arsenal. ~n förutsättning är dock att den internationella nedrustningen inte skapat en helt ny kärnvapensituation. En sådan utveckling kan inte uteslutas. Men kärnvapenmakterna har fått ett nytt argument för att inte gå för långt. De vill bevara en trovärdig avskräckningsförmåga mot nya och mindre nogräknade kärnvapenstater. Kärnvapenmakterna kommer säkert att se till att deras avskräckningsinstrument inte råkar i okontrollerbara händer. Den aktiva pådrivaren av internationell nedrustning Sverige kommer såsom medlem av EG knappast att behöva känna belastningen av att vara en kärnvapenmakt, vare sig materiellt, politiskt eller moraliskt. Vi behöver inte avsvärja oss vårt förflutna. Däremot kan vi tänkas bli skyddade av ett i någon mening gemensamt, -- - -~ 202 europeiskt kärnvapenparaply. Den barska thorsonska moralismen reagerar mot denna tanke med självsäker indignation. Ändå finns det mycket att invända. Kärnvapenparaplyet är ingenting nytt, inte ens för Sveriges - eller Finlands - säkerhet. Under det kalla kriget levde Sverige under skyddet av terrorbalansens kärnvapenparaply. Den omständigheten att de befångda ideerna om ett svenskt kärnvapen avvisades - och här spelade Inga Thorson och hennes medsystrar en viktig roll - befriade oss från många onö- diga bekymmer. Men inte från det beroende av kärnvapen som låg - och alltjämt ligger - i det faktiska eller potentiella skyddet av terrorbalansen. Europeisk försvarsunion? Ett annat argument bygger på föreställningen om risken att dras in i krig. EGmotståndarnaförsöker ge oss bilden av en ny, europeisk imperialistisk supermakt som hotar att dra in Sverige och andra små fredliga länder i oönskade krigiska äventyr. Föreställningen bygger på EG:s nya strävanden efter säkerhets- och försvarspolitisk gemenskap. I själva verket är EG- och kommer säkert att förbli- alltför heterogent, alltför präglat av olika intressen, för att kunna enas om en utåt aggressiv militärpolitik. Passivitet på gränsen till "neutralitet" verkar vara ett troligare scenario. Och det borde ju passa också Sverige. De gamla- man frestas säga "före detta" - neutrala staterna borde därför inte behöva känna någon större oro inför den upprepade vägran från Bryssel att acceptera neutralitetsreservationer från stater som söker inträde. Denna syn har länge varit känd. Den fanns med redan då den förra regeringen ledde tåget till Bryssel. Då kom man runt svårigheten genom att markera att det gemensamma europeiska försvaret inte uppfattades som ett trovärdigt scenario. Om det är trovärdigare i dag är tveksamt. Maastrichtfördragets öde under ratificeringsprocessen bör ge svaret. Men lika litet som sommaren 1991 är den europeiska försvarsunionen på längre sikt ett helt orimligt scenario. Det är därför riktigt att redan nu ta hänsyn till det i en realistisk EG-debatt. Vi måste klargöra tänkbara konsekvenser, skälen för och emot. Vi måste också klargöra gränserna för vår egen vilja att ge lika mycket som vi vill ha, att ta gemensamma risker för att nå ett större mål. Detta större mål är naturligtvis att få till stånd ett hållbart europeiskt samarbetsoch fredssystem, starkt nog att motstå de påfrestningar som kan uppstå mellan stater med olika intressen, mellan etniska och religiösa grupper, med sekler av historiska konflikter bakom sig. Västeuropa är inte Jugoslavien eller Ryssland. Men det vore oförsiktigt att tro det vara helt immunt mot inre slitningar. Det var fruktan för sådana som låg bakom den europeiska ekonomiska integrationen, då den 1951 inleddes med Kol- och stålunionen. Vårt säkerhetspolitiska motstånd mot att dras in i det europeiska samarbetets beslutande organ har hittills motiverats av Europas politiska uppdelning. Vår neutralitetspolitiska renhet eller trovärdighet skulle inte smutsas av att vi deltog i beslutsorgan dominerade av NATO-länder. Nu är Warszawapakten upplöst. Många av dess medlemmar ingår i ett annex till - - NATO, som börjar bli känt under aeronymen NACC (North Atlantic Cooperation Council). Deras högsta önskan är att få tillträde till den Europeiska Gemenskapen, som, om Maastricht-avtalet ratificeras, skall bli den Europeiska Unionen. En ny europeisk scen Ett självklart förhållande, som också EGmotståndarna borde kunna inse, är att vi bevittnar en helt ny europeisk scen. De regionala stormaktsmotsättningar som alltid motiverat vår europeiska neutralitetspolitik är borta. Nu ligger osäkerheten i att vi befinner oss i en oavslutad revolutionär process. Vart den till slut leder kan många gissa men ingen förutse. I det europeiska perspektivet är den yttersta frågan om vi vill vara med och bygga upp ett nytt solidaritetssystem, som kan komma att styra också vårt säkerhetspolitiska agerande. Eller vill vi på nytt ställa oss på sidan, av fruktan - eller kanske i förhoppningen - att systemet skall spricka och skapa nya förutsättningar för en traditionell svensk neutralitetspolitik. Då skulle vi slippa tänka om. Dess bättre förefaller det som om inget av de ledande partierna öppet vågar uttala den uppfattningen. Ändå verkar det som om också klara "Europapartier" inför opinionssvängningarna börjar sväva på målet. De gömmer sin tvekan bakom omsorg om en objektiv information. Det ligger dock en med rätta påtalad risk i att information utan ställningstagande på sikt uppmuntrar till passivitet i opinionsbild- 203 ningen. En sådan kan tolkas som inledningen till en reträtt till tidigare EG-kritiska positioner. EG-debattens syfte Vad EG-debatten ytterst bör syfta till är att klargöra innebörden av det politiska, ekonomiska och moraliska val vi står inför. Politiskt och ekonomiskt är problemet enkelt: skall vi som hittills låta oss sys in i ett nytt europeiskt ekonomiskt och i realiteten även socialt system utan att kunna påverka denna process. Eller skall vi öka vårt inflytande - befria oss - genom att sälla oss till de europeiska beslutsfattarna. EG-frågan innebär både ett politiskt och ett moraliskt problem. Detta har hittills uppfattats främst av dem som fruktar - eller är övertygade om - att EG är en självisk rikemansklubb, inriktad på att utsuga den fattiga eller "tredje" världen. Industrivärldens moraliska ansvar eller skuld i förhållande till tredje världen är dock en långt mera komplicerad fråga. Den stora moraliska utmaningen är av annat slag, mera obestridlig. Den bottnar i EGs ursprungliga syfte att bygga en intressegemenskap i Europa som är så stark att riskerna för ett nytt krig mellan Europas ledande makter helt tonar bort. För Sverige och andra "egoistiskt" neutrala stater blir frågan ytterst: Vill vi vara med om att befästa och bevara Europa som en fredsmiljö? Svaret borde vara givet.