TILLSIST
PER ERICSON:
Den enda vägen eller den rätta?
F
ritidsnämndens ordförande knackar på dörren. En äldre dam öppnar.
- Goddag, fru Andersson. Det
var ifrån kommunen. Jag är här för att
hämta betalningen för simbassängen. Har
ni ingen simbassäng säger ni? Ja, nu gällde
det ju förstås inte det, utan kommunens
Äventyrsbad som invigs nästa vecka.Ni vill
hellre använda era pengar för att hälsa på
er syster i Säffle? Kära hjärtanes .. . Hur
ska vi lösa det här då?
Sågår den kommunala uttaxeringen naturligtvis inte till. För den genomsnittlige
politikern är skattebetalaren oftast en
abstraktion, i värsta fall inskuffad under
det för mänsklig sympati hopplöst ogripbara begreppet "samlat skattetryck".Detta
är ett första rangens problem.
Det finns en tendens hos många politiker att betrakta det egna förtroendeuppdraget som blott en ovanligt prestigefylld
hobby.
De problem som uppstår när skatterna
ska sänkas bottnar inte i första hand i ekonomisk omedvetenhet eller illvilja. Nej,
snarare är det nog så att alltför många inte
helt förmår uppfatta distinktionen mellan
att sitta i en vanligföreningsstyrelse och att
sitta i exempelvis en kommunal nämnd.
Alla som varit kommunalpolitiskt verksamma har väl någon gång hört en borgerlig kollega säga något i stil med följande:
-Är det inte ledsamt att vi måste spara
ochgneta så?Man skulleju gärnaviljagöra
något positivt för bygden också. Som att
bygga den där fotbollshallen till exempel.
Eller åtminstone borde vi låta bli att lägga
ner el-ljusspåret och ponnyklubben.
Mänskligtsett ärsådanauttalande djupt
förståeliga. Men i ett felaktigt forum ändå
farliga.För det betyder att personen ifråga
inte har klart för sig att ett politiskt förtroendeuppdrag handlar om maktutövning
över andra människor.De pengar somförbrukas av politikertas med tvång ur enskilda människors plånböcker. Människor
som lever sina egna liv och som inte kan
klara de dagliga utgifterna genom att överskrida sina budgetramar år efter år.
Politik är inte en hobby där man kan
passa på att förverkliga sina personliga
käpphästprojekt Politik är en nödlösning.
Ettsättatt hanteravissagrundläggandegemensamma åtaganden ide fall där normal,
frivillig mänsklig samverkan inte räcker
till. Varjeineffektivtanvänd skattekronaär
-för att tala med Wigforss- en stöld ifrån
de fattiga.
Just nu är det den insikten som mest av
allt måste vinna fäste i borgerliga politikers föreställningsvärld.
Regeringen talar om den enda vägen.
Och de ekonomiska realiteterna är onekligen sådana att detta är befogat. Men det
räcker inte att motivera skattesänkningar
med att valmöjligheter saknas.
Vad händer om den borgerliga regeringen inom loppet av ett par år lyckas få
Sveriges ekonomi hjälpligt på fötter? Är
det verkligen realistiskt att tro att enigheten håller när den enda vägens politik
synbarligen inte är absolut nödvändig på
kort sikt? Går Bengt Westerberg med på
att sänka skatter även när det inte är akut
behövligt för att få fart på tillväxt och sysselsättning?
Moderata Samlingspartiet skulle göra
klokt i att sluta tala om den enda vägens
politik. Det är den rätta vägens politik som
måste förankras i koalitionspartierna.
Skatterna ska sänkas inte bara därför att
det måste göras, utan också därför att det
är riktigt att samhället inte byggs upp med
tvång annat än när det verkligen behövs.