--
falls-uppfattningar om Sovjetarmens beredskap och operativa planering för
Europa, efter murens fall visat sig vara
riktiga.
Robert Conquest avslutar i "Akademikerna och sovjetmyten" med en rejäl vidräkning med anglosaxiska akademiker
som gått marxism-leninismens ärenden.
Bidraget passar väl in i sammanhanget,
även om det inte härrör från Timbro-konferensen.
Sammanfattningsvis är Sovjetmyten i
ARVID FREDBORG:
429
Sverige både läsvärd och lättläst. Den ger
såväl allmänbildning som impulser till vidare studier och debatt inom sitt gebit.
Den kommer dock knappast att vinna
några nya själar, då den dels helt saknar
motbilder till framlagda synpunkter, dels
är utgiven av ett förlag om vilket man kan
säga att dess roll i vänsterns "guilt-byassociation-liga" är framträdande. Alltså:
Välsmakande medicin - men gör den avsedd verkan i samhällskroppen?
En modig reseskildrare
P
er Anders Fogelström är en av den
svenska vänsterns intellektuella,
känd bl a som författare till en del
stockholmsskildringar. Han var under
lång tid medarbetare i Folket i Bild, tidvis
även dess andre-redaktör. Han har nu utgivit en del av sina reseskildringar för
denna tidning under tiden 1948-55 med
tillägg av tre artiklar i Expressen om
Mexico 1970.
Per Anders Fogelström: Idyll och explosion. Resor 1948'-70. Legus 1992
Utgivandet har krävt mod. Till Fogelströms heder måste g!!nast sägas, att han
inte gjort några försök att lägga till eller
dra ifrån. Det visar mod. Ty författaren
representerar tydligt vad som var den
svenska (eller snarare den europeiska)
vänsterns dilemma - relationerna till de
kommunistiska staterna, de vanartiga kusinerna på yttersta vänsterkanten. Det
framgår både av vad som står i artiklarna
och vad som inte berörts.
Den första artikeln handlar om Spanien under general Franco och har sina
förtjänster som skildring av nöden och
fattigdomen tio år efter ett ohyggligt inbördeskrig och därefter isolering. Men
den som väntar en analys av "varför?" blir
besviken. Att republiken var "på rätt väg"
tror inte den, som upplevt republiken och
att general Franco med avsikt höll folket
kvar i fattigdom, som författaren skriver,
är objektivt felaktigt och dementeras av
att hans Spanien med alla sina brister
efter 1948 skulle nå ett blygsamt men
dock välstånd, under Franco.
Nästa artikel handlar om Finland
1949, som författaren vetat mera om.
Skildringen av karelarna, som hamnat i
 430
Pargas förtjänar ett högt betyg. Artikeln
om Paris 1949 borde ha uteslutits, medan
de fyra om Irland, Eire, vittnar om inlevelse och ger nyttig information, liksom
även den om Nordirland.
Men så kommer författaren till Prag
och Zlin på inbjudan av de tjeckiska myndigheterna. Alla arbetar, alla tävlar att nå
eller överträffa femårsplanens siffror. Det
borde ha ingivit vänstermannen Fogelström starka olustkänslor. Han känner
också ett visst obehag. Han känner sig alltid bli misstänksam, när han möter en alltför hurtfrisk tro. Det borde dock även för
officiellt inbjudna ha varit möjligt att
komma bakom den kommunistiska fasaden. När han sedan kommer till Bratislava (som inte som författaren skriver var
huvudstad i Ungern till 1784, därför att
Budapest under denna tid var ockuperat
av turkarna; den staden återerövrades av
de kristna 1686) är det samma historia.
Inte heller i Bratislava har man intrycket
att författaren sökte komma bakom förlå-
ten. Intet om det känsliga förhållandet
mellan tjecker och slovaker eller mellan
de senare och de nationella minoriteterna, främst ungrarna.
Året därpå kommer författaren tillbaka till Prag och firar nyår där. Det enda,
som störde idyllen var att en filmföreställning om danser från olika länder avbröts,
när man skulle komma till Jugoslavien.
Varför? Jo, Tito hade brutit med Stalin,
säger författaren. Brytningen var ett faktum men det torde ha varit Stalin som
bröt, inte Tito.
En följande artikel om Storbritannien
kan saklöst hoppas över. Men sedan kom
författaren till Kina 1955. Där var han
som alla andra hänvisad till officiella
guider, tolkar eller propagandister-övervakare. Artiklarna "Skilsmässa i Peking"
och "Vardag i Peking" är rappt skrivna.
Men alltjämt saknar man något försök att
analysera regimen.
Sedan görs ett hopp på femton år och
författaren slutar med tre artiklar om
Mexico i Expressen. De är de bästa i hela
boken.
Det är riskabelt att trycka om gamla
artiklar. Man riskerar, att i varje fall en del
av dem är döda som sten. Enligt förlagsreklamen kan Fogelströms artiklar avnjutas som ren litterär nöjesläsning "eller om
man så önskar användas som lärobok i
skolämnena historia, samhällskunskap,
geografi och religionskunskap". Av hänsyn till skolbarnen bör man nog inte önska det. Däremot är Fogelströms bok nyttig som en repetition av vänsterns syn på
en del utländska problem under tiden
1948-55.