-
tern själv öve.rlämnade en note plus en
svensk undersökskommissions material,
och detta var mycket övertygande. "Jag ansåg det nödvändigt att själv skrika högre för
att på det sättet avväpna de mera högljudda
gaphalsarna", förklarade Palme senare för
den ryske ambassadören; ett litet bidrag till
svensk-sovjetisk historia.
Men Pankin upplevde vad som var viktigare. Den 19 augusti 1991 skedde statskuppen mot Gorba~ov, som hölls i arrest på
Krim. Det tog några dagar för upprorsmännen att först skaffa sig makten i Moskva och
ytterligare några dagar att förlora den. Men
dessa dagar blev avgörande för många. De
sovjetiska ambassadörerna i utlandet hade
fått omedelbar order att ansluta sig till upproret. Många gjorde det och fick lida för det.
Pankin gjorde det inte. Från Prag, där han
nu sedan något år var ambassadör, sände
han och hans närmaste man ett bestämt fördömande av upproret som sådant och förklaringen att den nya, mera demokratiska
utvecklingen i Sovjetunionen skulle förstö-
ras.
HANS ZETTERMARK:
Sovjetmyten i Sverige
"Hur kunde de ha så fel?" löd undertiteln på konferensen "Sovjetmyten i Sverige" som Timbro
anordnade 14 maj i år. I den aktuella skriften publiceras fem av de anföranden som
hölls då, samt ett av Robert Conquest,
hållet i Washington i mars. Såvitt anmälarens minne inte sviker är anförandena ej,
eller helt obetydligt, retuscherade.
427
Det krävdes både mod och gott omdöme
att skicka detta svar på upproret inte bara
hem till Moskva utan till alla övriga sovjetiska ambassadörer. Många trodde att Pankin knappast skulle kunna återvända hem.
Det blev inte så. Ungefär en vecka senare,
då Gorbatjov återkommit till Moskva, ringde han upp Pankin i Prag och beordrade
honom att omedelbart, samma dag, ordna
ett flyg hem, där han samma kväll skulle bli
ny utrikesminister.
Både vad Pankin gjorde under de närmaste månaderna och det han försökte göra
och det som inte gick att genomföra i den
röra, som rådde i Moskva under de närmaste månaderna beskriver Pankin i sin bok,
direkt alltså, delvis dag till dag. När tre må-
nader, ungefår 100 dagar, hunnit gå, fick han
veta att han skulle lämna sin plats för en annan. Han fick välja en ny ambassad och när
han valde London skall man inte förvåna
sig. I London kunde han räkna med intensivt arbete med sin nya bok men samtidigt
fullständig ordning i sin omgivning, och en
sådan var han tydligen i stort behov av.
Per Ahlrnark m fl: Sovjetmyten i Sverige.
Timbro 1992
De frågor som behandlas är huruvida
sovjetkommunismens idesystem är dött,
vilka mekanismer som fick så många att i
det längsta tro på realsocialismen och vad
sovjetmodellens fall innebär för Sverige -
främst de två senare. Det bör väl sägas att
 428
så många klara och entydiga svar icke
framkommer i detta sammanhang; men
väl en del riktiga och viktiga impulser för
dem som vill förstå fenomenet med förtryckets apologeter.
Per Ahlmark ställer i sitt korta och
kärnfulla inlägg "Att avslöja diktaturen -
Tingsten, nazismen och kommunismen"
Tingsten mot sina DN-efterträdare Lagercrantz, Nycander och Ruth. Han belyser tre förklaringar till att de senare, och
så många andra, accepterat (Sovjet-)kommunismen som rumsren: Motviljan mot
antikommunismen, rädslan att hamna i
dåligt sällskap och den omvända rasismen. Här får sig även Olof Palme en släng
av sleven. Det är intressant och bestickande att Nycander och Ruth rycker ut till
försvar av Lagercrantz, så Ahlmarks korta PS av den 25 maj känns befogat, särskilt mot bakgrund av den debatt som fördes veckorna efter konferensen i DN.
I avsnittet "Vi sysslar inte med antisovjetism" blir det dock lite väl mycket
"self-serving". Stefan Hedlund börjar här
bra och fortsätter systematiskt med att
identifiera tre huvudtyper av människor
som trott på sovjetsystemet och dess förespråkare:".. . [DJe som värjt sig, ... för att
verkligheten varit alltför hemsk för att
vara sann.... [De] som inte velat se verkligheten, därför att de i så fall skulle tvingas göra upp med sin egen ... världsbild,
och ..·. [De] som helt enkelt varit medlö-
pare ...". Exempel ges på alla tre kategorierna, men tyvärr kommer snart Stefan
Hedlunds eget debatterande och uttrycket "träckskyffling" att spela en huvudroll.
Den känslosamhet som Hedlund tillvitar
vänsterns företrädare ger han ymnigt
prov på själv. Synd på en så lovande inventering av apologetfenomenet
Känslan av väckelsemöt~ för redan
frälsta var stark den 14 maj. Den är inte
lika stark vid läsning, men reminiscenserna finns där. Anders Åslund fortsätter i
sitt inlägg "Vad kommunismens kollaps
betyder för den svenska modellen", på
den av Ahlmark och Hedlund inslagna
vägen. I en text, som visserligen är ovanligt och välgörande fri från självhävdelse,
försöker Åslund slå in för många dörrar
på en gång - en del av dem redan öppna
- utan att lyckas särskilt väl. Resonemanget om den offentliga sektorns optimala andel av sysselsättningen är inte
övertygande.
I och med Kristian Gemers "Konsekvenser för den svenska utrikespolitiken"
har vi nått fram till det centrala avsnittet.
Detta är den längsta texten, den är välskriven och träffsäker i sin analys och kritik av den socialdemokratiska svenska utrikespolitiken och dess konsekvenser,
utan att ta till brösttoner. Därtill avslutas
det hela med ett uppfordrande, framåtblickande memento att hålla i minnet för
borgerligt sinnade politiker och andra.
Bra!
Bo Hugemarks miniatyr "Sovjetunionen - en koloss på lerfötter och larvfötter", torde liksom Gemers bidrag, vara av
bestående värde. Visserligen är vi här i utkanten av det egentliga ämnet, men texten
lever helt upp till den fyndiga rubriken.
Väsentlig är den distinktion som här görs
mellan hotoch risk. Denna kan inte göras
nog ofta att döma av svenska politikers
och journalisters Ga, t o m officerares)
bristande förmåga att skilja på dessa för
säkerhetspolitiken så viktiga äpplen och
morötter. Vidare görs här skillnad mellan
förmåga och avsikter, samt redogörs för
det intressanta faktum att västs värsta- -
falls-uppfattningar om Sovjetarmens beredskap och operativa planering för
Europa, efter murens fall visat sig vara
riktiga.
Robert Conquest avslutar i "Akademikerna och sovjetmyten" med en rejäl vidräkning med anglosaxiska akademiker
som gått marxism-leninismens ärenden.
Bidraget passar väl in i sammanhanget,
även om det inte härrör från Timbro-konferensen.
Sammanfattningsvis är Sovjetmyten i
ARVID FREDBORG:
429
Sverige både läsvärd och lättläst. Den ger
såväl allmänbildning som impulser till vidare studier och debatt inom sitt gebit.
Den kommer dock knappast att vinna
några nya själar, då den dels helt saknar
motbilder till framlagda synpunkter, dels
är utgiven av ett förlag om vilket man kan
säga att dess roll i vänsterns "guilt-byassociation-liga" är framträdande. Alltså:
Välsmakande medicin - men gör den avsedd verkan i samhällskroppen?
En modig reseskildrare
P
er Anders Fogelström är en av den
svenska vänsterns intellektuella,
känd bl a som författare till en del
stockholmsskildringar. Han var under
lång tid medarbetare i Folket i Bild, tidvis
även dess andre-redaktör. Han har nu utgivit en del av sina reseskildringar för
denna tidning under tiden 1948-55 med
tillägg av tre artiklar i Expressen om
Mexico 1970.
Per Anders Fogelström: IdyU och explosion. Resor 1948'-70. Legus 1992
Utgivandet har krävt mod. Till Fogelströms heder måste g~nast sägas, att han
inte gjort några försök att lägga till eller
dra ifrån. Det visar mod. Ty författaren
representerar tydligt vad som var den
svenska (eller snarare den europeiska)
vänsterns dilemma - relationerna till de
kommunistiska staterna, de vanartiga kusinerna på yttersta vänsterkanten. Det
framgår både av vad som står i artiklarna
och vad som inte berörts.
Den första artikeln handlar om Spanien under general Franco och har sina
förtjänster som skildring av nöden och
fattigdomen tio år efter ett ohyggligt inbördeskrig och därefter isolering. Men
den som väntar en analys av "varför?" blir
besviken. Att republiken var "på rätt väg"
tror inte den, som upplevt republiken och
att general Franco med avsikt höll folket
kvar i fattigdom, som författaren skriver,
är objektivt felaktigt och dementeras av
att hans Spanien med alla sina brister
efter 1948 skulle nå ett blygsamt men
dock välstånd, under Franco.
Nästa artikel handlar om Finland
1949, som författaren vetat mera om.
Skildringen av karelarna, som hamnat i