-
PETER IARSSON:
Partisplittring i
försvarsfrågor
Den nya tiden med ett fredligare
Europa tenderar att splittra de
politiska partierna om försvarets
ställning. Ett svenskt ställningstagande om vår säkerhetsroll i
Europa skulle tjäna vår egen
säkerhet och underlätta för politisk enighet.
Fil stud Peter Larsson är löjtnant
i reserven.
D
en svenska säkerhetspolitiken
står i dag och väger. Officiellt todås neutraliteten ned på bekostnad av en europeisk identitet. Reellt är vi i
ett doktrinlöst tillstånd. Utvecklingen de
sista åren har förändrat mycket i vår omvärld men även hos oss. 1992 års försvarsbeslut har givit försvarsmakten en
omorientering med begränsade uppgifter
om än med balanserad ekonomi och
bättre utrustning.
Vägen till FB 92 visar en politisk villrå-
dighet, som till viss del är förståelig i omvälvningarnas tidevarv. Men beslutsprocessen visade också på flera olyckliga faktorer. Försvarets obalanser blev allt djupare ju längre försvarskommitten och
dess motpart gav och fick direktiv och utredningar. På hösten stod det klart att det
fanns stora politiska skiljaktigheter om
anslagen, då kommitten upplöstes. Beslutet sköts fram ett år med en nollbudget på
fickan. Obalanserna fortskred. Med den
nya regeringen gavs nya politiska signaler
om + 7,8 Mdr som efter förhandlingar
blev 7,3 Mdr. En dramatisk kvantitativ
neddragning av främst armen gav en "vassare" försvarsmakt. Sverige var ensam att
"upprusta" i Europa. Sant, men också
vacker retorik.
I många stycken var FB 92 olyckligt,
vilket inte enbart är politikernas fel. Den
olyckliga utvecklingen från FB 92:s beslutsprocess är att en starkare partipolitisk splittring är i antågande. Efter att
undsluppit två världskrig och sett fördelarna med en defensiv beväpnad neutralitet mellan maktblocken fanns det utrymme för bred politisk enighet om försvaret.
I dag är krigshoten nedtonade men
krishoten det motsatta. Supermakten Sovjetunionen är borta. Västra Europa går
 394
mot integration medan östra går mot nationellt uppbrott och självständighet.
Krishärdar sprutar upp; Balkan och Kaukasus just för stunden. I vårt närområde
är Baltikum fritt, OSS försvagat och nedrustningsavtalen tar vid. I den miljön
kommer de traditionella ideologiska motsättningarna i dagen hos partierna.
Tillbaka till försvarets
existensberättigande
Terrorbalansen var en parentes för den
traditionella höger-vänsterskalan om
uppfattningen försvar-fred. Förespråkare för en militärmakt, läs högerorienterade, ser försvaret som en garanti för nationens säkerhet. Avgörande är tillförlitligheten av värnkraften. Motståndare, läs
vänsterorienterade, motsätter sig eller
ifrågasätter försvarets hela existens. Avgörande här är själva försvarets giltighet.
Den konservativa inställningen om ett
försvar som förlängningen av samhällets
säkerställande blir nu som förr självklar.
Här finns också en naturlig koppling mellan professionen - officerares gemensamma värden med konservativa makthavare. Moderater som neutrala under efterkrigstiden eller som del i ett europaförsvar vill förbli rustade. Däremot är den
socialistiska inställningen mer komplicerad. I sin kärna bygger den på reaktionen
mot det kapitalistiska systemet där militarism bara är ett skydd för kapitalstaten.
Den revisionistiska socialdemokratin
har accepterat det traditionella samhällssystemet där försvaret är en naturlig del.
Socialdemokratin har sett som sin uppgift
att trygga medborgarnas framtid i en välfärd. Ett nationellt försvar mot totalitära
hot för skydd av de egna värdena kunde
rättfärdigas. Samtidigt finns det ingen militär tradition i arbetarrörelsen, inställningen till brukspatroner och officerare
var likartad.
I stället har man en radikal tradition
från 1920-30-talen. FB 25 vittnar om
det. Världskriget och dess bipolära avkomma gav SAP en försvarsvänlig inställning. Dess bidrag till försvaret var i hög
grad syftet att demokratisera det auktoritära systemet. Underbefäls- och underofficersgrader skulle suddas ut. Det är dock
inte till denna tidigare pacifism som socialdemokratin kastar sig tillbaka. Men i en
miljö där en militär motståndare inte går
att peka ut och vänstergrupper poängterar försvarskostnaderna kan socialdemokratin hävda sin traditionella hållning att
ett försvar faktiskt bara är ett nödvändigt
ont.
Mycket riktigt blev SAPs linje allt klarare i utredningsarbetet till FB 92. Då
kommitten havererade hösten 1990 visade det sig att socialdemokraterna ville ha
en nollbudget under femårsperioden.
Detta befästes också i deras motmotion
till regeringens prop 1991/92:102 i februari i år, då endast en omställningsfond
för de anställda skulle anslås. 12 brigader
tyckte SAP var optimalt. Socialdemokratin har också gått i bräschen för internationella kontakter i solidarisk anda. FN,
neutralism tillsammans med stater i tredje
världen har premierats. I ett integrerat
Europa torde socialdemokratin argumentera för kollektiva säkerhetsarrangemang
med betoning på annat än försvar.
Den liberaka traditionen har precis
som socialdemokratin en radikal uppväxt. Den enskilda individen har ställts i
centrum vilket innebär att man ska görå
upp med offentliga institutioner, däribland militärväsendet Här finns därför
ingen naturlig koppling till försvaret.
Folkpartiet har liksom andra sett fördelama med vår säkerhetslösning och vårt
försvar. Men framgent finns det inget som
ger försvaret en starkare ställning mot
andra utgifter i budgeten. Ett framtida sä-
kerhetssystem i Europa kanske kan
bortrationalisera dyra delar av vårt försvar.
Centerrörelsens starka försvarsvilja
har traditioner, först från sin konservativa
bakgrund med skyddet för nationalstatens värden och livsförsörjningen vid avspärrning. Man betonar den allmänna
värnplikten och neutraliteten som garanter för de små värdena hos alla oavsett
lokalisering. Det gamla djupförsvaret
med lokal rekrytering stärkte hembygden.
Det medför att i dag står centern socialdemokraterna närmare än moderatema i
neutralitetsdebatten.
Övriga partier har inte haft någon större praktisk inverkan i den svenska försvarspolitiken. På vänsterkanten förtydligar dock vänsterpartiet och miljöpartiet
att närmandet till Europa medför risker
för passivt accepterande av kärnvapenstaters intentioner. Kristdemokraterna
har en alltigenom borgerlig syn men tillsammans med liberalerna är den internationella humanitära insatsen en större
ledstjärna för konfliktlösning. Ny demokratis inställning är osäker om ens etablerad, snarast torde den för dagen aktuella
försvarsaspektens eventuella rationalitet
avgöra nyd:s inställning.
Integration eller isolering
Sverige har med bred politisk uppslutning
tagit steget mot EG och Europa. Men vad
395
beträffar vår säkerhetspolitiska lösning
finns det fortfarande starka skiljaktigheter om främst vår eventuella neutralitet.
EG-kommissionen har välkomnat vår ansökan men markerat att vår neutralitet
inte är förenlig med EG!EUs framtida
säkerhetstänkande. Redan här visar partierna tecken på splittring.
Tänkbara utvägar skulle vara ett fullständigt och reservationslöst närmande
till den framtida unionen. Det torde ske
på bekostnad av en stark unionsfientlig
hemmaopinion. En annan trolig utväg
skulle vara ett ekonomiskt närmande men
med bibehållen neutralitet, vilket inte
gjort oss till fullvärdiga medlemmar.
Inget är egentligen att föredra. Fullvärdigt medlemskap skulle vara mer säkerhetspolitiskt riktigt. Men det skulle skapa
mer splittrade partier iförsvarsfrågor, vilket hade försvårat varje eventuellt svenskt
deltagande i insatser, typ fredsbevarande
styrkor till Jugoslavien. Omvänt hade
Sverige med bibehållen neutralitet isolerats i norr. Vi hade uppfattats som osolidariska i en Europaprocess där vi endast
vill nå de ekonomiska godbitarna. Vi kunde inte heller hävda att vi då bidrar till avspänning. Avspänning gentemot vad?
Acceptera motståndet?
De som förespråkar ett "neutralt EGmedlemskap" kan synas inskränkta i en
egen stugknutsdebatt Kanske många
konverterar före folkomröstningen, men
att motståndare till ett europaförsvar
finns måste accepteras. Vi ska betänka att
vi undsluppit krig i nästan 200 år. Vårt
samhällsbygge i modem tid symboliseras
gärna hos folk som ett homogent samförståndsarbete, där den svenska modellen,
 396
tredje ståndpunkten eller alliansfriheten
fortfarande sitter på mångas näthinnor.
Att då bege sig in i ett osäkert utformat
europaförsvar kan vara skrämmande. Alla de stora partierna ställer sig bakom
EG-medlemskapet. Men inom centerrö-
relsen och socialdemokratin finns starkt
motstånd både till EG men främst till dess
eventuella europaarme. Miljöpartiet och
främst vänstern har i dag nej till EG som
slagträ i ett politiskt landskap där de slåss
för överlevnad. Dessa motståndare appellerar till stora osäkra grupper som kvinnor, ungdomar eller folk i glesbygd.
Här kommer två viktiga faktorer in.
Vårt säkerhetspolitiska arv och det faktum att Europas säkerhetslösning inte är
fastställd. Vi har möjlighet att tillsammans
med andra utforma den i EG som medlemmar. Vårt arv är förvisso neutraliteten
men en beväpnad sådan som ska ses i ett
nordiskt perspektiv. Sverige har varit en
neutral militär-garant i ett spektrum av
återhållsamma nordiska NATO-grannar
å ena sidan, och ett neutralt Finland å
andra sidan. Vi kan påvisa en låg spänningsnivå i Norden även under det kalla
kriget. Detta borde vi använda som argument i ett eventuellt framtida försvarssamarbete inom EG.
Ny doktrin
Sverige är i dag doktrinlöst Europeisk
identitet börjar ersätta neutraliteten som
begrepp. Men det finns inte mycket till
substans i det nya ordet. Innan vi är medlemmar och innan EG fastställer sin framtida säkerhetslösning bör vi agera. Vi har
tillgång till vårt arv som vittnar om avspänning i Nordeuropa. Vi kan inte bortse från inhemsk opinion mot ett säkerhetsnärmande till Europa. Finland står
också på tur till EG, kanske även Norge.
Motsvarande inhemska stämningar finns
även där. Sverige borde beakta dessa faktorer och försöka skapa sin "europeiska
identitet". Det förefaller rimligt att tala
om en europeisk identitet som tar "regionalt ansvar".
Inom en europeisk ram kan de nordiska länderna markera att man även i
framtiden är beredd att upprätthålla så-
dan militär förmåga att stabiliteten bibehålls och konfliktnivåerna förblir låga i
Norden. Europamotståndare och skeptiker skulle också kunna övertygas att en
sådan lösning inte skulle dra in stormakter eller deras trupper till stationering i
Norden. Ett regionalt militärt ansvarstagande i Östersjön och på Nordkalotten
skulle stärka vår säkerhet inom .Europas
gränser och skapa samstämmighet inrikespolitiskt. Sveriges arv borde tilltala de
kontinentala europeerna. De nordiska
länderna borde visa sin samhörighet som
en fortsatt stabiliserande faktor i ett nytt
Europa.
Vi skullefå en seriös debatt där problematiken konkretiserades och de tveksamma skulle få klara alternativ. Finns det nå-
got område där nationellt samförstånd
måste råda så är det säkerhetspolitiken.