CARLBILDT:
Efter neutraliteten
l det blockuppdelade Europa var
det en kardinalprincip i Sveriges
politik att undvika varje form av
utrikes-eHersäkerhetspofitisk
bindning, eftersom denna kunde
ha komprometterat vår strävan
efter neutralitet i det fruktade
storkriget.
Men i den nya europeiska
situationen är det inte genom
isolering från, utan i stäHet
genom engagemang i, det framväxande utrikes- och säkerhetspofitiska samarbetet som vi kan
göra de mest verkningsfuRa insatserna för vår egen och det
övriga Europas fred.
CarlBildtär statsminister.
N
är två rivaliserande politiska och
ekonomiska system icke längre
står mot varandra, och de gångna
decenniernas blockuppdelning har upplösts, står vi i en i verklig mening förändrad europeisk situation.
Det var Immanuet Kant som från dåvarande Königsberg förkunnade, att den
stabila freden bara kan byggas på en inre
utveckling i samtliga stater mot det som
han med den tidens språkbruk kallade
republiker, dvs bort från det envälde som
då utmärkte så många av de europeiska
staterna.
Europa har under de sekler som gått
sedan Kant varit långt bort från möjligheterna att börja att förverkliga hans vision.
Demokratierna och de fria samhällena
har oftast varit trängda av olika totalitära
och auktoritära utmaningar och hot.
En historisk möjlighet
Men nu står vi inför en historisk möjlighet
som kanske aldrig förr i den europeiska
historien. På grundval av gemensamma
värderingar finns det nu en möjlighet att
bygga en i genuin mening gemensam sä-
kerhet. Inte en gemensam säkerhet byggd
på halva Europas underkastelse, utan en
gemensam säkerhet byggd på hela Europas frihet.
Men svårigheterna är uppenbara för
oss alla. Det väldiga Ryssland kommer att
gå igenom en svår tid. Vi känner en stark
beundran för dess nya demokratiska ledare och den styrka de visar i reformpolitiken. Samtidigt måste vi konstatera att
systemskiftet från socialism till fri ekonomi i Öst- och Centraleuropa ännu knappast nått halvvägs. I många områden ser
vi hur en ny och delvis aggressiv nationaområden. Ubåtsintrången bar vittnesmål
om mycket konkret krigsplanering mot
oss. Det enda kvarvarande motivet till att
fullfölja "neutralitetspolitiken" var att
den hade betydelse i fredstid. Att frångå
den skulle kunna rubba den (förmodat
känsliga) "Nordiska balansen" och framför allt menligt påverka Finlands självständighet.
Detta motiv förlorar nu i betydelse i
och med att man kan förmärka en viss
finsk omorientering västerut. Däremot, i
vad gäller frågan om vi skulle kunna hålla
oss utanför framtida krig i Europa, är
svaret, att den chansen ökat i och med att
sådana krig möjligen blir mindre omfattande än det gamla öst-väst-Harmageddon. Detta givetvis under förutsättning
att vi anser oss ha råd med ett starkt försvar. Men vad vi måste ta ställning till är
om vi börfortsätta att vara fripassagerare
i en europeisk säkerhetsordning.
Sverige har inte alltid varit inåtvänt, inställt på att låta stormen blåsa över och
komma undan så lindrigt som möjligt. Vi
har en garnmal tradition av att aktivt arbeta för att förändra den säkerhetspolitiska miljön till ökad stabilitet. Vi har
också genom att gå med i NF och FN satt
solidaritetspolitik före neutralitetspolitik.
Den prioriteringen var emellertid
mindre farlig i det gamla blockuppdelade
Eurpa. Stormakternas vetorätt garanterade att vi inte behövde riskera att beordras
delta i några militära aktioner i vårt närområde.
Vad man nu måste fråga sig är om inte
Sverige genom att avvisa militärt samarbete i fredstid avstår från att på ett avgö-
rande sätt bidra till en framtida europeisk
säkerhetsordning. Genom de senaste
årens utveckling har Sverige i praktiken
363
blivit den ledande regionala stormakten.
Tyskland är för närvarande strängt upptaget med att ta hand om sin östra rikshalva.
Ryssland har tappat huvuddelen av sina
Östersjö-stränder och -baser, och dess
krigsmakt är i snabbt förfall. De tänkbara
scenarierna för dess utveckling sträcker
sig mellan en ny Stalin via lyckat demokratiskt systemskifte till total anarki och
fortsatt sönderfall.
Vi kan naturligis vänta och se vad som
händer och hoppas att andra tar hand om
problemen även i vår närhet. Men frågan
är vad Den Europeiska Gemenskapen
anser om att få en sådan medlem.
Vår historia har skapat en hel del fö-
reställningar hos oss om vår särart som
förhindrar ett sådant ansvarstagande.
Försiktiga antydningar från kommendören Emil Svensson om svensk marin
närvaro i östra Östersjön fick Pierre
Schori att prata nonsens om Karl XIImentalitet. Till sådana Poltava-komplex
adderas en egendomlig pacifistisk chauvinism som hävdar attjust svensk militär
inte får riskera livet och att Sveriges naturliga roll är humanitära insatser,
medan andra får göra de mer blodiga
hantverken. Den borgerliga regeringen
har därvid trampat vidare i sin föregångares eländiga fotspår: Truppinsatser till
Somalia avvisades med motivet att de
innebar livsfara.
Omvälvningarna i östra och mellersta
Europa har medfört unika möjligheter att
bygga en bestående europeisk säkerhetsordning. Samtidigt har socialismens härjningar skapat unikt svåra problem och
stora risker. Det relativt välmående Västerlandet måste anta de utmaningar som
ligger i detta läge och agera med hjälp av
alla säkerhetspolitikens medel. Ingen na- 364
tian kan räkna med att få del av vinsterna
utan att dela kostnader och risker.
Det är också hög tid att med allvar diskutera vår framtida säkerhetspolitik. Det
stora tillfållet att bidra till stabiliteten kan
snart ha flytt. Nu, när många tabun har
brutits kanske man kan hoppas på en debatt som går på djupet av dessa frågor.
Svensk Tidskrift vill bland annat med ett
artikelblock i detta nummer bidra härtill.
Förbjuden frukt
V
id EG:s toppmöte i Birmingbarn
härförleden bjöd den danske utrikesministern Uffe EllemanJensen sina EG-kollegor på Ingrid Marie
- en äppelsort med alltför klena dimensioner för att få exporteras enligt tidigare
EG-normer - under devisen "an apple a
day keeps the commission away". En signal så god som någon om vad danskar
tycker om detaljstyrningen inom EG.
Nå, detta är nu gott och väl. Att bekämpa onödiga regleringar är ett arbete värt
allt stöd. Men det gäller inte bara på EGnivå utan också på det nationella planet.
Och därvidlag finns det all anledning att
se upp så att man inte kastar ut barnet
med badvattnet. "Barnet" denna gång i
betydelsen den inre marknaden.
Toppmötets konkreta resultat blev den
s k Birmingham-deklarationen, ett dokument som inte kan anklagas för någon
högre grad av konkretion, men som ändå
ger viss vägledning om hur medlemsländerna vill gå vidare med samarbetet. Det
är mycket tal om att "respektera individuella nationers historia, kultur och traditioner" och att ministerrådet ska använda sig
av "den lättast tänkbara formen av lagstiftning, med maximal frihet för medlemsstaterna att avgöra hur de aktuella
målen ska uppnås".
För den som är skeptisk till den europeiska unionen och till Maastricht må
detta låta som ljuv musik. Och om dokumentet kommer att kunna användas för
att bekämpa dumheter som "65 mm"-
gränser för äpplen och förbud mot whisky
med mindre än 40 procents alkoholhalt,
så är det utmärkt.
Men det är inte utan att vissa av deklarationens undertecknare kan misstänkas
för slemmare motiv än så. Studerar man
genomförandet av den inre marknaden är
det lätt att i denna komplicerade utveckling urskilja ett mönster där kommissionen för en närmast heroisk och ibland
ganska ojämn liberal kamp mot mer eller
mindre konservativa medlemsstater som
alltför ofta enbart tycks vara ute efter att
slå vakt om sina egna regler, skydda sina
egna länders företag, och göra allt för att
hindra konkurrens utifrån.
I det sammanhanget är det värt att på-
minna om den förändrade strategi som
EG-kommissionens vitbok 1985 innebar
när det gäller harmoniseringen. Istället
för att försöka utkämpa en omöjlig strid
för att på alla områden ersätta de natio-