154
(Bonniers). På Wahlström och Widstrand
utkommer Jan Henrik Barrtings försök i
genren, Gräsroten i april.
Stramare journalistporträtt möter man
i Lennart Weibulls Svenska journalister:
ett grupporträtt, som utkommer på förlaget Tiden. Ett porträtt, men ett levande:
BO CAVEFORS:
Margrethe: Danmarks drottning berättar om sitt liv har Anne WoldenRaethinge kallat en intervjubok, där vi får
möta det danska statsöverhuvudets åsikter om familj, ämbete och även sina
konstnärliga intressen.
George Steiner slåss för gud och konsten
R
edan den gamle filosofen Leigniz
frågade sig vad som var innehåll
respektive hölje, substans och katakes. Till vad nytta och glädje produceras
konstverk? Är det nödvändigt att skriva
dikter?
George Steiner: Von realer Gegenwart.
Hat nnser Sprechen Inhalt? Carl Hanser
Verlag, Miinchen 1990
Frågorna formuleras på nytt av den
franske litteraturhistorikern George Steiner, född 1929, verksam vid universiteten
i Geneve och Cambridge, konservativ
tänkare, jude, författare till bl a en bok
om Martin Heidegger.
Steiners propåer kan förefalla naiva i
en: värld som översköljs av databankers
komprimerade information, telefax och
telex. Vem tänker i dag på ordens reella
innebörd, på språkets substans? Många
ordets professionalister, vetenskapsmän,
författare och journalister resignerar och
försummar plikten att försvara språkkulturen och tillåter ordjonglörer, trendmakare och illustra illuminatörer förändra ordens innebörd. Steiner bjuder hårdnackat motstånd mot sådan subkultur och
provokationen blir så mycket starkare och
större eftersom han samtidigt konfronterar läsaren med trosfrågan om Guds existens. När Steiner talar om här och nu menar han inget mer eller mindre än skaparens närvaro, den Gud moderna tiders
människor trodde sig en gång för alla ha
avlivat. Steiner aktualiserar uppfattningen
att inget konstverk, ingen roman och
ingen dikt är tänkbar och möjlig utan
Guds närvaro.
Klagovisor över den gudlösa civilisationen är förvisso inget nytt men Steiner
bjuder på kombinationen vetenskaplig
träning i litteraturens och ordens snåriga
urskogar med den lärde judens religiösa
sensibilitet. Den skicklige essäisten Steiner vill övertyga oss om det kloka i att
återta barnatron, att kritiskt granska kritiker som kommenterar böcker ala Guide
Michelin och därmed likt girigt klängande
pantsitära slingerväxter dödar kulturens
träd. Steiner startar undersökningen i
judisk historia och går vidare till medel- ·
tidens skolastiker och destillerar ur detta
den evigt kommenterande cirkularitet,
textförståelse, som utgår ifrån det självklara vetande som är smörjolja i de ständigt pågående dialoger och kommentarer
genom vilka kabbalisten reducerar världen till koder i en aldrig avslutad process.
Kriserna inom vetenskapliga discipliner,
framför allt inom psykoanalysen, visar att
man glömt detta intellektuella kretslopp
och därför har svårt förstå vad som sker i
världen och i människors inre. Gud kan
inte sopas bort från det mänskliga Varats
fård från mening till meningsfullhet,
struktur måste förvandlas till interpretation om komposition, kritik följas av kritik. Vad vore Miltons Paradise Lost,
Alexander Popes satirer, Ezra Pounds
Cantos utan Homeros, Vergilius och Dante. Dialogen borde inte ha något slut utan
den ena diskursen interpretatoriskt följa
på den andra för att inspirera nya essäister och locka fram bok efter bok, artikel
efter artikel. Denna oändlighetsmekanism står fadder till visioner och revisioner, primärtexterna är den djupa brunn ur
vilken egensinniga exegeter fiskar nya
tankar. Ur källan Z inspireras X till arbeten vilka kritiseras av Y. sekundärtext följer på sekundärtext.
Judendomen vore otänkbar, menar
Steiner, utan denna fortlöpande kommentar till kommentaren till kommentaren. Talmunds exegeter ser inget slut på
talmudstudierna medan Thomas ab
Aquino med Summa theologiae förgäves
försöker sätta punkt och låta primär- 155
texterna vara detta och detta och därutöver intet, ett semantiskt avslut. Ortodox
evighet är motsatsen till oändlig interpretatorisk revision. Det finns inte en hierarkisk avgrund mellan primärtexter och
sekundärtexter, båda är likvärdiga i den
semiotiska totaliteten, i ecriture. Enda
skillnaden mellan dikten och dess kommentar är den retoriska formen. Praktexemplet om vår tids fascination inför det
mytiska, likvärdig tidiga renässansens
mytologier, är T S Eliots utveckling från
The Waste Land till Four Quartets, från
det bekanta till det mytiska terra incognita där det obekanta får mening först sedan det inordnats i en systematiserad och
doktrinär vision.
Språkvetenskapligt lokaliserar Steiner
början av denna process till1870-talet då
modernismen bryter relationen mellan
ord och samtid med Rimbauds "Je est un
autre" och Mallarme frigör språket från
yttre referenser, konkretiserat i vår tid
med Jacques Derridas dekonstruktiva
tack och adjö till verkligheten genom
"Difference". Sinnlikt medvetande försvinner genom något som är förvillande
likt fysikerns svarta hål.
Von realer Gegenwart är en storslagen
rundmålning av sann verklighets närvaro
med den så kallade tidsandan representerad av konstruktivister, poststrukturalister och radikalfeminister vilka alla skärskådas med retorisk briljans. Exorcisten
Steiner driver demonerna ut ur Drakulaborgen, bort från allt som liknar lyxig
nihilismkultur. Författaren slåss för en
konstdefinition där återskapandets kultur
och den ursprungliga skapelsen alltid är
närvarande. Endast i gemenskap med
Guds ande och Skaparens skapelse fyller
konsten en funktion. Människan är åter- =-~---------------------------------------- -- -----
156
skapare men känner sällan villkoren, vi
talar om soluppgång och solnedgång som
vore Kopernikus okänd; tornrna metaforer och språkliga egendomligheter terroriserar människans ordskatter och hennes
grammatik. Ordet ros äger varken stjälk,
eller blad eller törnen, det har ingen fårg
och ingen doft, är per se ett villkorslöst
fonetiskt tecken; ordet ros legitimeras och
får livskraft genom två vokaler och två
konsonanter konstaterar Mallarrne,
"l'absence de toute rose". Sådan är källan
till modem estetik och filosofi, den ontologiska nihilism Heidegger betecknar som
"Nichtigkeit", Guds existens förnekas ge-.
nom oreflekterat språk. Talas det om Gud
sker det i termer som vore han en grammatisk fossil. Steiner ser Guds närvaro
som något oavvisligt, ofrånkomligt, i varje
estetik, i all litteratur, i bildkonst och
musik. Utan de gudomliga erfarenheterna
finns inget andligt innehåll, ingen sinnets
substans i det sanna Varat. Steiner åberopar sig på Deseartes och Kant och på
alla de diktare, konstnärer om komponister som under årtusenden gjort närvaron
verklig genom substantiation av språk och
form. Steiner refererar till Pastemak,
Beckett, Picasso, till Joyces Ulysses,till
Thomas Manns Joseftrilogi och till Herman Brochs Vergilii död.
Utvecklingen från religion till mysticism, från det teologiska till det esoteriska
manifesteras i icke-objektiva och ickenärvarande konstformer som dadaism,
och senare snarlika skolor. Botho Strauss
påpekar i en efterskrift till den tyska upplagan av Steiners stridsskrift att dennes
textteologi har åtskilligt gemensamt med
mytologiserande författare vilka revolterar mot den moderna världen, som Julius
Evola och den kolumbianske hierarkiske
katoliken Nicolas G6mez Davila. Det betyder att reaktionären inte skall förväxlas
med bakåtsträvande politiskt-teroretiska
radikaler som försöker hejda utveckling
och framsteg utan är en person som återupplivar och aktiverar vad som fallit i
glömska. Denna uppgift är den inneboende kraften i varje stort konstverk, ett tidlöst konservativt kornihåg för varje epok
och varje generation som glömt det som
varit. I sitt complicato lever det oförklarligt vackra, i totaliteten av oförstörbar
naken skönhet och sanning; intermittent
intellektualism är den navelsträng som
binder människan vid ursprunget, vid
Gud.