66
dentalistisk, men också personlig, gudsuppfattning, dels kritiken av den hegelianska panteistiska immanentismen.
Det är möjligt att innehållet kräver de
formella och stilistiska förändringarna
hos Lindbom; hans bristande förståelse
för den personalistiska filosofin och
andligheten -i de gamla uppenbarelsereligionerna, i den svenska personalismen
alltifrån Geijer till Vitalis Norström, som
dessutom varit av sådan utomordentlig
betydelse för den svenska frihetliga konHANNA ERICSSON:
Slottet - ett korthus
A
nders Ehnrnarks uppmärksammade och väl mottagna bok
"Slottet" är efter en närmare
granskning inte särskilt imponerande. Essän är förvisso en trevlig beskrivning av filosofen Tocquevilles liv, men knappast en
vetenskapligt acceptabel analys av hans
ideer.
Anders Ehnrnark: Slottet. En essä om
Alexis de Tocqueville. Norstedts 1990
Under efterkrigstiden har den svenska
statsmakten och den offentliga sektorn
vuxit sig starka på den enskildes bekostnad. På område efter område har socialdemokraterna fråntagit den enskilde incitamenten att själv styra och ta ansvar för
sitt liv.Redan för ett och ett halvt sekel sedan varnade den franske tänkaren och
politikern Alexis de Tocqueville för detta.
servatismen, såväl som hos andra nyare
teister och personalister som exempelvis
Buber och Mounier, får anses allvarligare.
Med hänsyn till dessa brister får den andra grenen at Lindboms författarskap,som
parallellt med utgivningen av böcker som
"Den gyllene kedjan", "Bortom teologin"
och nu "Mystik" under de senaste åren
representerats av böcker som "Roosevelt
och det andra världskriget" och "Fallet
Tyskland", i lika hög grad välkomnas.
Tocqueville upplevde själv 1848 års revolution och hans föräldrar undkom med
nöd och näppe revolutionen 1789. Utifrån erfarenheterna av den tumultartade
revolutionära utvecklingen och flera studier utomlands har han pekat på problem
och faror med demokrati, järnlikhet och
massans styre. Tocqueville är dock inte
reaktionär; han ser demokrati och järnlikhet som en naturlig historisk utveckling.
Däremot vänder han sig mot den revolutionära oredan, som förstörde mycket
gott i l'ancier regime.
Tocqueville föredrar istället den amerikanska stegvisa demokratiutvecklingen,
med balans mellan statens makt och den
enskildes frihet. Han har dock kritik
också mot detta system. Staten ska, enligt
Tocqueville, vara en god fader som förbereder medborgarna för det vuxna livet
och han varnar för den omyndigförklarande, allomfattande staten. I "Demokratin i Amerika" skriver han:
"Efter att sålunda ha tagit varje enskild medborgare i sina händer och knådat honom efter sin vilja sträcker suveränen ut sina armar över hela
samhället och täcker det med ett finmaskigt nät
av invecklade, detaljerade och likformiga regler,
ett nät, genom vars maskor inte ens de originellaste begåvningar och kraftigaste karaktärer kan
tränga för att höja sig över mängden. Suveränen
bryter inte viljorna- han mjukar upp dem, böjer
dem och dirigerar dem. Han tvingar säUan någon
att handla, men han hindrar ständigt att det
handlas. Han förintar inte- hJIIl hindrar att nå-
got födes. Han tyranniserar inte - han besvärar,
trycker ihop, försvagar, släcker, trubbar av, lyckas
till slut förvandla nationen till en hjord av fogliga
och flitiga får, vilkas herde är staten".
Tocquevilles tankar är sannerligen aktuella också i dagens Sverige. Trots det är
böcker av honom eller om honom inte
vanliga i svensk bokutgivning. Med så
mycket större entusiasm välkomnar man
därför Anders Ehnmarks essä "Slottet",
som handlar om den franske artonhundratalstänkarens liv och ideer. Tyvärr han
Ehnmark, trots Tocquevilles händelserika
liv och hans tankars aktualitet, åstadkommit en ganska färglös essä.
Ehnmark har sinne för kuriosa, vilket
åtminstone är ett skäl för att läsa boken.
Han har valt att behandla ämnet både vetenskapligt och skönlitterärt, vilket nog är
en omöjlig kombination. Boken uppfyller
väl den senare intentionen; den är både
lättläst och trevlig. Däremot faller försö-
ket till vetenskaplig kritik, dels därför att
Ehnmark alltför ofta använder det nötta
vänsterargumentet "usch så hemskt och
fel", dels därför att den vetenskapliga formen saknas; exempelvis är notapparaten
otydlig.
Boken ger vidare ett intryck av att
Ehnmark inte förstått dem komplexe aristokraten, vilket inte är lätt men något man
67
väntar sig av den som skriver en bok i ämnet. Ehnmark feltolkar resonemang och
undviker att fullfölja sin kritik. Ett exempel på detta är hans behandling av Tocquevilles syn på folksuveräniteten kontra
den enskildes rätt. Trots bittra erfarenheter av revolutionära massor tror Tocqueville att folket kan styra och menar att det
förutsätter ett fristående rättsväsende och
en legitim, i konstitutionen väl avgränsad,
statsmakt. Här konstaterar Ehnmark bara
att det ligger en motsättning i Tocquevilles tankar. Den som är full av motsättningar är istället Ehnmark själv. Hans ståndpunkt framgår aldrig (om han har någon)
och därför blir kritiken mycket lös och
oklar, i det närmaste obefintlig.
Tocqueville säger sig ha ett oberoende
perspektiv. Han står fri från den krassa
och ekonomiska vardagens bindningar.
Ekonomiskt oberoende är, enligt Tocqueville, också nödvändigt för omutbar och
osjälvisk maktutövning. Ibland är Tocqueville mångtydig, liksom den ganska
stökiga samhällsutveckling han skildrar
under sin långa litterära och politiska gärning. Ehnmark avfärdar oförstående Tocquevilles oberoende perspektiv och försöker istället ge en bild av en svårtolkad
aristokrat och mörkerman.
En av poängerna i boken tycks vara
jämförelsen mellan Tocqueville och
Marx. Detta är en helt ofruktbarjämförelse som bara visar att de inte har något annat gemensamt än att de verkade under
ungefär samma period.
Sammantaget är boken med den pampiga titeln "Slottet" en besvikelse. Den
skulle snarast kunna betecknas som ett intellektuellt korthus. Korthus brukar som
bekant inte hålla för närmare granskning.