BO CAVEFORS:
En konservativ rebell
K
arl Jaspers propåer om att en
aristokratisk elit borde spela den
politiska huvudrollen i ett demokratiskt efterkrigstyskland, visade sig
orealistiska. Under Weimarrepubliken är
adeln fortfarande dominerande maktfaktor inom förvaltning och försvar men med
Konrad Adenauer inträder en ny era och
genom den fd borgmästaren i Köln förkroppsligas borgerskapets seger över stat
och samhälle. Den positionen var inte alldeles självklar vid krigsslutet; till skillnad
mot adel och arbetare tog borgerlig medelklass föga del i motståndet mot nationalsocialismen, ej heller vid krigets slutskede då det för alla var uppenbart att
Tyskland under Hitlers regim gick mot
katastrof.
Ulrich Heinemanu Ein konservativer Rebell. Fritz-Dietlof Graf von der Sebulenborg und der 20. Juli. Siedler Verlag,
Berlin 1990
Borgerskapets abstinens hade sina undantag, som Adenauer och Carl Friedrich
Goerdeler, men den psykologiska beredskap som krävdes för att bjuda nationalsocialismen motstånd fanns framför allt
inom det deklasserade proletariatet och
inom den maktsugna men vingklippta
adeln.
Merparten 20-julimän var adliga officerare och tjänstemän samt konservativa
fritänkare som Ernst Jiinger. Medlemmar
av det traditionella tyska ledarskiktet finner sig under Weimarrepubliken ha åtskilliga gemensamma värderingar med
dem som då karakteriserades som "hetsporrar" inom officerskåren. Båda grupperingarna blir under Hitlerregimen socialt marginaliserade och drivs in i en identitetskris som leder till att man strävar
efter en samhällsordning som lånat drag
av en idealiserad förmodernistisk värld.
20-julimännens utopiska planer för Tyskland efter Hitler förutsätter att nationalsocialisternas tjänstemannapolitik raseras
och att Wehrmacht åter stängs för män
som inte tillhör de traditionella makteliterna. En av Hitlers tvångstankar var att
avfeodalisera officerskåren och politisera
statens tjänstemän.
Om 20-julimannen Fritz-Dietlof von
der Schulenburg har historikern Ulrich
Heinemanu skrivit en förtjänstfull biografi. Schulenburg, född 1902, tillhör en sedan 1200-talet välkänd nordtysk släkt
som fram till 1945 är en av Preussens
största jordägare. Likt merparten av
klassvänner är han rotlös i den efterkejserliga världen och i studentuppsatsen
1918 med titeln Wie lässt sich die Forderung 'Mehr Goethe'begriinden?, målar han
framtiden i dystra färger. Schulenburg
menar att längtan efter kunskap och sanningslidelse gått förlorad i Tyskland efter
1918, att människorna förblindats av egoism och längtan efter sinnliga fröjder, habegär efter pengar och ägodelar, att lögner och bedrägerier härskar över samhälle och människor. Redan som ung intresserar sig Schulenburg för socialpolitiska
frågor, han studerar ingående markreformer och socialpolitik, han skriver om
jordbrukarnas skuldsättning och solidariserar sig med den radikale reformatorn
Adolf Damaschke som hävdar att frågan
om jordfördelning och billiga men bra
bostäder blir "tyska folkets ödesfråga".
Damaschke kämpar för reformer som
förvandlar jordbruksproletärerna till
markägare eftersom detta är enda vägen
att neutralisera klasskampen. Sambandet
'---
 mellan folklig agrarromantik och social
harmoni fascinerar Schulenburg. Under
universitetstiden skälls han för "den röde
greven" trots att han tar avstånd från
marxismen och i likhet med socialdemokraten August Winning ser socialdemokratiska SPD som hemvist för stelbent
byråkrati behärskad av partibossar.
Schulenburg uppfattar Weimarrepubliken som takorganisation för "Interessenten und Funktionäre", att förvaltningen
blivit tummelplats för partier som sinsemellan delar ämbetena, att statens
tjänstemän förvandlats från preussiskt
oegennyttiga trotjänare till partibossarnas
undersåtar och att de fungerar som blodlösa förvaltningstekniker. Tjänstemannaväldet, eller med Oswald Spenglers ord
"tjänstemannaaristokratin", blir under
Weimarrepubliken för merparten konservativa och nykonservativa huvudmålet
för angreppen mot den bestående ordningen. Rättshistoriker som Carl Schmitt
och Arnold Koettgen anser att denna attityd bereder väg för den kommande diktaturen, att kombinationen historiens myter
och Spenglers och Jiingers framtidsvisioner tjänar som stenbrott för den nya ordningen. Schulenburgs offerberedskap och
längtan efter social samhörighet med andra än de vänner han finner inom sin egen
klass, motiverar honom att arbeta för detta nya samhälle. Denna demokratiska
öppning mot andra samhällsklasser utmärker mellankrigstidens Weimarhöger,
det är mode att emotionellt identifiera sig
med folket för att gemensamt skapa "folkgemenskap" mellan dem som styr och
dem som styrs.
Carl Schmitt definierar teoretiskt gemenskapen mellan nykonservativa och
nationalsocialister som den "sanna demo- 639
kratin" till skillnad mot parlamentarismens "leere Formalität" vch det "Registriersystem geheimer Abstimmung" han
menar i praktiken ger diktatorisk fullmakt
åt "intressepartierna".
Schmitt anser att statens ledning skall
stå i folkets tjänst, att dess främsta mål är
att skapa samhällelig homogenitet. Folket, skriver Scmitt, kan varken förhandla,
diskutera eller argumentera, folket kan
inte skapa samhälleliga regelsystem utan
endast besvara framlagda frågeställningar
med ja eller nej. Frågorna måste komma
från en styrande överklass. Auktoritet
från ovan och förtroende från folket.
Detta är i korta drag bakgrunden till
Schulenburgs och nordtyska konservativa
gruppers sympati för NSDAP så som nationalsocialismen förkroppsligades av
Gregor Strasser, partiets ledande vänsterteoretrker. Framför allt Strassers krav på
ekonomiska reformer, bland annat bankernas förstatligande, intresserar Schulenburg. Strasser står dessutom för en utrikespolitik som starkt kontrasterar Hitlers expansionslusta. Strasser riktar spjutspetsen mot den kapitalistiska västvärlden och önskar nära samarbete med Sovjetunionen och de "unga folken" i Östeuropa. Detta överensstämmer märkligt nog
med ambitionerna inom dagens Förbundsrepublik. Hitlers rysskräck,
Fiihrerns krav på tysk hegemoni över
Europa för att på lika villkor ta upp konkurrensen med Storbritannien accepteras
inte av Strasser och Schulenburg. Trots
detta avståndstagande förkroppsligar
Hitler för den preussiske feodalisten
Schulenburg "hela folkets kamp och lidanden". Samtidigt betvivlar han emellertid att Hitler är den store statsman som
kan forma, leda och genomföra de refor- 640
mer som måste till för att förnya och befästa Tyskland som fri och oavhängig stat.
Konflikten mellan Hitler och Strasser mot
slutet av 1932 irriterar Schulenburg men i
sak ger han Hitler rätt och menar att Tysklands konservativa gjorde ett katastrofalt
misstag när man lierade sig med regeringen von Papen. Troheten mot Strasser och
dennes politik står trots allt fast och den
inte sällan naive Schulenburg föreslår en
kompromiss, Hitler som rikspresident
och Strasser som kansler.
Den ambivalenta relationen till Hitler
och fruktan för att även NSDAP förvandlas till ett "bossarnas" apparatparti är början till Schulenburgs avståndstagande
från nationalsocialismen. 1934/ 35 är han
personligen assistent till gauleitern i Ostpreussen. 1937 utnämnes Schulenburg till
vice polismästare i Berlin och 1939 till
regeringschef i Schlesien. Konflikter med
andra högre befattningshavare och tvivel
om Hitlers och partiets förmåga att genomföra radikala ekonomiska och sociala
reformer får Schulenburg att inse att han
inte kan påverka utvecklingen varför han
anmäler sig till fronttjänst Den slutliga
brytningen med nationalsocialismen
kommer 1942/ 43.
Schulenburgs utveckling från idealist
till nationalsocialist och sedan till motståndsman kan endast förstås om man tar
hänsyn till värderingar som varit vägledande för honom alltsedan ungdomsåren
och som enklast kan sammanfattas under
mottot "allt för folket, inget genom folket", Schulenburg misstar sig emellertid
när han tror att detta elitistiska mål kan
nås med hjälp av NSDAP. Under tjänstgö-
ringen i Ostpreussen upptäcker den pliktmedvetne preussaren att nationalsocialistiska funktionärer sällan har erforderliga
moraliska och "tekniska" kvaliteter och
när armens överbefälhavare, Werner von
Fritsch, desavoueras 1938 inser han att
Hitler är ute efter total makt och av bland
annat det skälet måste ha full kontroll
över armen. Helt korrekt uppfattar Schulenburg detta som ett politikernas, partiets och bossarnas angrepp på staten.
Hitlers utrikespolitiska framgångar
fängslar Schulenburg och fördröjer den
blivande kuppmannens slutliga avståndstagande men från 1942/ 43 tillhör Schulenburg den oppositionsgrupp som är beredd till tyrannmord, något som till en
början inger den djupt kristne protestanten Schulenburg moraliska betänkligheter. Under tretton samtal med Kreisaukretsens ledande medlemmar kommer
Schulenburg till klarhet om det omöjliga i
att reformera NSDAP. Frits-Dietlofvon
der Schulenburgs väg mot den 20 juli
1944 är en smärtsam process som återspeglas i dagböcker, brev och föredrag vilka bifogas som bilagor i Heinemanns biografi. Materialet rekapitulerar lärprocessen om hur en konservativt traditionell
preussare lockas och förhäxas av nationalsocialismens sociala och radikala ideer
men när sanningen går upp för honom att
strassers vänsterväg körts över genom
Hitlers och partibossarnas makthysteri
förvandlas han till motståndsman och attentator. Denne feodalt konservative rebell med klart uttalade sociala och "folkligt" politiska ambitioner är ett gott åskådningsexempel för attityder av politiskt-sociala ställningstaganden som under mellankrigstiden dominerar tysk konservativ elit.
von der Schulenburg avrättades den 10
augusti 1944.
---