KRISTIAN GERNER:
Efter Sovjetunionen
l Sovjetunionen saknar nu både
kommunistpartiet och staten
som sådan helt legitimitet. Den
politiska uppsplittringen har gått
så långt, att Sovjetunionen snart
inte längre existerar som ekonomisk enhet eller som en stat
med en sammanhängande och
konsistent politik inom andra
samhällsområden.
Priset för politisk självständighet blir sannolikt mycket högt i
många områden, i form av
gränsstrider och pogromer, särskilt i Transkaukasien och
Centralasien.
De rika demokratiska marknadsekonomierna måste frigöra
sig från att betrakta Sovjetunionen som en legitim stat och
lägga ner mycket stora materiella och mänskliga resurser på att
bidra till att upprätta välfärdsstater på sovjetimperiets ruiner.
Kristian Gerner är docent i historia och forskare vid HSFR i Osteuropas kultur och samhälle.
S
ovjetunionen upprättades av kom- 1)1unister, som strävade efter att
erövra hela världen i socialismens
och den proletära internationalismens
namn. De undvek därför att namngiva
staten efter ett bestämt folk eller ett visst
territorium. Den skulle vara öppen för
alla. De sovjetiska makthavarna vände sig
mot de två ideer, som under 1900-talet
var för sig eller tillsammans har åberopats
som legitimitetsgrund för politiska system, d v s demokrati och nationalism. I
stället satte de klasskampen främst. Mot
den goda, proletära, kommunistiska Sovjetunionen stod den onda, borgerliga
kapitalistiska imperialismen. De centrala
begreppen för legitimeringen av den nya
sovjetmakten var - och förblev - hat och
fientlighet mot allt som var annorlunda.
Mycket snart kom de nya kommunistiska makthavarna att anknyta till den
ryska imperialistiska statstraditionen.
Samtidigt fortsatte de att använda den
marxistiska klasskampsjargongen. Regimen vilade på politiskt förtryck, lögn och
hyckleri. Undersåtarna utsattes för
världshistoriens mest förödande politiska
och ekonomiska system, den socialistiska
planekonomin, och icke-ryssarna dessutom för en intensiv förryskningspolitik
Demokratiska och liberala drag i den ,
ryska kulturen undertrycktes. Den kommunistiska ekonomiska politiken, som
nonchalerade centrala begrepp som tid
och pengar, kom att i stor skala förstöra
både den ekonomiska infrastrukturen och
själva naturmiljön. Den officiella förljugenheten tvingade människorna till ett
systematiskt hyckleri som kom att undergräva samhällets moraliska grundvalar.
Eftersom det fanns mycket stora materiella och mänskliga resurser att tära på,
 dröjde det till slutet av 1980-talet innan
systemet slutgiltigt bötjade falla sönder.
En kombin.ation av ekonomisk stagnation, ökande social misär och bättre kunskaper om omvärlden bötjade göra klart
för undersåtarna i Sovjetunionen, att de
enorma offer som hade krävts under tre
generationer för att "bygga det socialistiska samhället", hade varit förgäves.
Man hade inte närmat sig de demokratiska marknadsekonomierna utan tvärtom halkat efter ytterligare.
Den officiella förljugenheten tvingade människorna till ett systematiskt hyckleri som kom att undergräva samhällets moraliska grundvalar.
I mitten av 1980-talet insåg några av
ledarna i Kreml, att förändringar måste
ske, om inte systemet skulle kollapsa. Befolkningen måste förmås att arbeta bättre,
och den hatade kapitalistvärlden måste
uppmuntras att bidraga med kapital och
kunskaper. Gorbatjov använde på sedvanligt sovjetiskt sätt några vagt definierade slagord för att försöka få undersåtarna
att anstränga sig för landets bästa och omvärlden att sluta frukta Sovjetunionen.
Perestrojka, uskorenie (acceleration),
glasnost och novoe mysjlenie (nytänkande) talade om att ekonomin skulle reformeras och växa, att människorna skulle få
möjlighet att säga vad de tänkte, och att
det var slut på fiendskapen till kapitalismen. Men budskapet fick inte de resultat, som Gorbaljov uppenbarligen hade
avsett. Uppmaningama till allmän skärpning uppfattades förvisso av många som
ett erkännande av, att sovjetsamhället be- 351
fann sig i djup kris. Beslutsfattare på olika
nivåer drog emellertid slutsatsen, att det
nu gällde att rädda sig själv. Man bötjade
strunta i dekret och uppmaningar från
centralmakten. Olika regioner, samhällsgrupper och enskilda branscher bötjade
handla självständigt. Planekonomin löstes
upp utan att någon marknadsekonomi
växte fram - man saknade forfarande
realistiska priser och riktiga pengar. I stället fick man ett rudimentärt merkantilistiskt system med hamstring, byteshandel och mutor som grundläggande
element. De redan tidigare aktiva maffiorna kunde kraftigt utöka sin verksamhet.
Det var inte bara planekonomin som
bröt samman. Också det politiska systemet, enpartidiktaturen~ upphörde att
fungera. De vaknande "massorna", vilka
tack vare glasnost kunde organisera sig
politiskt, intresserade sig inte för Sovjetunionens välgång, bara för sina egna länder. Dessa definierade de enligt nationella
och historiska kriterier, som Estland,
Lettland, Litauen, Ryssland, Ukraina,
Georgien o s v. Gorbatjovs sätt att med
hjälp av några slagord angripa problemet
med Sovjetunionens upplösning hejdade
inte processen. Tvärtom påskyndades
den. Uskorenie blev en framgång, men
inte på det sätt, som Gorbatjov hade tänkt
sig. I stället för att påskynda Sovjetunionens ekonomiska utveckling, påskyndades statens upplösning. Sommaren 1990
hade parlamenten i åtta av de femton
sovjetrepublikerna antagit suveränitetseller oberoendedeklarationer: Azerbajdzjan, Estland, Lettland, Litauen,
Moldavien, Ryssland, Ukraina och Uzbekistan. De andra stod i begrepp att följa
efter.
Själva det politiska händelseförloppet
 ----~-- - ~
352
har täckts av massmedia även i vårt land
och kan förutsättas vara väl känt. Här
skall vi diskutera några centrala punkter i
utvecklingen för att få en grund för några
tankar om framtiden.
Inget existensberättigande
Den officiella grunden för legitimering av
Sovjetunionen som stat var att man med
hjälp av den s k vetenskapliga socialismen
och under ledning av det kommunistiska
partiet skulle bygga ett välfärdssamhälle
och sprida det socialistiska systemet över
hela världen. Det totala fiaskot för dessa
ambitioner gör att både kommunistpartiet och staten som sådan, givet de
egna premisserna, nu helt saknar legitimitet. "Den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen" 1917 motiverades med
framtida prestationer. När dessa uteblivit
och i stället förbytts i upprepade katastrofer och allmän misär, framstår i stället
bolsjevikernas - kommunisternas -
maktövertagande i november 1917 som
en simpel statskupp av en hänsynslös minoritet. Revolutionsguden Lenin framstår
som en Hitlers like. Hans lära kan inte
längre användas för att motivera Sovjetunionens fortsatta existens.
Den inofficiella legitimeringen av Sovjetunionen byggde på rysk nationalism.
Historieskrivning och politisk maktutövning genomsyrades av klassiska imperialistiska och koloniala drag och strukturer
med ryska förtecken. Blandningen av diktatur och nationellt förtryck är helt illegitima grunder för politisk makt i det sena
1900-talets västvärld, till vilken de sovjetiska makthavarna söker knyta sin stat för
att rädda den. Berövad socialismen och
enpartiväldet framstår Sovjetunionen i
stället i all nakenhet som ett ryskt kolonialt imperium och därför som i avsaknad
av existensberättigande.
Då är det väl bara för Gorbatjov att
förkunna slutet på både sovjeteran och
den ryska imperialismen och låta de förtryckta folken upprätta självständiga stater, samtidigt som Ryssland blir en reguljär nationalstat? Bör han inte bara erkänna faktum och sluta med trakasserierna
t ex mot litauerna?
Sommaren 1990 hade parlamenten
i åtta av de femton sovjetrepublikerna antagit suveränitets- eller oberoendedeklarationer.
En ovälkommen present
Omvärldens ovillighet att erkänna Litauen som suverän stat och fortsatta behandling av Sovjetunionen som en legitim
medlem av världssamfundet visar, att man
egentligen vill ha kvar Sovjetunionen och
egentligen är föga engagerad i hur människorna i kolonialimperiet själva vill se
sin framtid gestaltas. Med sovjetstatens
sönderfall berövas nämligen världspolitiken sin grundläggande bipolaritet och stabilitet. Det är inte bara chauvinistiska
ryssar, som har svårt att acceptera, att den
ryska supermakten Sovjetunionen försvinner från arenan. Politiska beslutsfattare och ekonomiska makthavare liksom befolkningsmajoriteten i Väst, har på
kort sikt föga att vinna men en hel del att
förlora på det sovjetiska systemets sammanbrott. Så länge som Moskva med
hjälp av säkerhetspolis och militära resurser kunde hålla folkliga missnöjesyttringar ischack från Elbe till Yladivostok, kunde man i Väst begränsa sitt engagemang
för mänskliga rättigheter och demokrati i
Öst till punktinsatser, som inte satte den
egna livsstilen i fråga. Men när den sovjetiska centralmakten drar sig tillbaka, finns
det i Öst plötsligt en rad ekonomiska och
sociala katastrofzoner att bekymra sig för.
Balter, ukrainare, moldaver, polacker,
ungrare, tjecker, slovaker och andra vill
nu bli erkända som oberoende aktörer
Berövad socialismen och enpartiväldetframstår Sovjetunionen istället i all nakenhet som ett ryskt kolonialt imperium och därför som i avsaknad av existensberättigande.
med självständiga ekonomier inom ramen för demokratiska nationalstater
(eller federationer). Nationalism som
grund för politisk mobilisering i förening
med demokrati förvandlar de breda folklagren från att vara enbart undersåtar och
arbetskraft till att bli medborgare och aktörer. De kan både uttrycka önskemål och
ställa krav, och inte bara på sina egna valda ledare utan även på den rikare västvärlden. Sovjetunionen och Östeuropa
som ett relativt enhetligt investeringsområde med politisk stabilitet, billig arbetskraft och frånvaro av organiserade
miljörörelser efterträds av en rad stater,
vilkas befolkningar vill ha marknadsekonomi, full sysselsättning och välfärd samtidigt som de inte vill ha miljöfarlig industri eller ta emot farligt industriavfall från
Väst.
De sovjetiska unionsrepublikerna, som
nu söker bli självständiga, och de f d öst- 353
staterna, vilka redan frigjort sig från Sovjetunionen, är underutvecklade i ekonomiskt avseende. Produktionstekniken är
föråldrad, transport- och kommunikationssystem dåligt utbyggda, och människorna har föga kunskaper om och förståelse för marknadsekonomins sätt att
fungera. Dessa länders ekonomier kan
inte reformeras. De måste rekonstrueras.
Det kan bara ske med massiva insatser i
form av kapital, maskiner och kunnande
från Väst. Detta kan inte betalas av de berörda länderna nu utan bara på lång sikt
och då under förutsättning att det ekonomiska livet kommer i gång. På kort sikt
behövs stora lån och krediter från Väst.
För att dessa skall utbetalas krävs förhoppningar om räntabilitet för bidragsgivarna något som förutsätter politisk stabilitet i mottagarländerna. Helst skulle
politiker och finansmän i Väst troligen
vilja ha en bibehållen men kapitalistisk
Sovjetunionen, där en stark centralmakt
kunde stå som garanti för stabilitet och
hålla lokala särintressen på mattan. Den
nationella frigörelsen i Öst är på sätt och
vis en ovälkommen present för de rika
väststaterna.
Ingen återvändo finns
Det som nu sker är att sönderfallet av
planekonomin fortsätter i Sovjetunionen,
samtidigt som problemen hopar sig för de
öststater, som försöker gå över till marknadsekonomi. De folkmassor, som har
mobiliserats bakom de nationella politiska ledarna i Ryssland, de baltiska staterna, Vitryssland, Ukraina, Moldavien,
Transkaukasien, Kazachstan och Centralasien är mestadels antikommunistiska
och sovjetfientliga. Varken i den ryska
 354
eller i de andra republikerna accepterar
folkflertalet och det nya, postkommunistiska och postsovjetiska ledarskapet
tanken på en sovjetregering, en enhetlig
sovjetisk valuta, ett gemensamt sovjetiskt
medborgarskap, gemensamma lagar, allsovjetisk militärtjänst eller ett gemensamt
språk. Den politiska uppsplittringen har
gått så långt, att Sovjetunionen snart inte
längre existerar som ekonomiska enhet
eller som en stat med en sammanhängande och konsistent politik inom andra samhällsområden.
Blandningen av tilltagande ekonomiskt
kaos och politisk mobilisering på nationell grund kommer att accentuera befintliga skillnader och motsättningar i Sovjetunionen. Olika delar kommer att utvecklas i skilda riktningar. Avgörande blir bå-
de vilka nationella traditioner som finns
att bygga på, och hurudana relationerna
med Väst- inklusiveJapan- blir. Sovjetunionen består grovt uppdelat av fem
olika zoner, som troligen har skilda framtider att emotse. Grunden är kulturtraditionerna och referensgrupperna, d v s
dels vilka ekonomiska och politiska ideal
man har, dels vilka man jämför sig med i
omvärlden. Den första zonen är den
baltiska, där man gärna identifierar sig
med Nordeuropa, demokrati och kapitalism. Den andra zonen sträcker sig genom
Vitryssland, Ukraina och Moldavien, där
man har en starkare auktoritär eller snarare kollektivistisk tradition och i stor utsträckning identifierar sig med den centraleuropeiska kulturen. Den tredje zonen utgörs av Armenien och Georgien,
där kristendomen betraktas som en förenande länk med Europa, men där det
ekonomiska tänkandet i princip är av
samma slag som i Mellanöstern. Den fjärde zonen är den muslimska, d v s Azerbajdzjan, Centralasien och södra hälften
av Kazachstan. Det är fråga om klansamhällen av närmast feodal karaktär, där på
senare tid skiljelinjen mot europeerna och
kristendomen har markerats alltmera.
Den femte zonen är Ryssland och det av
ryssar dominerade norra Kazachstan.
Denna zon är kulturellt och språkligt oenhetlig. För det första är ryssarna på
klassiskt maner splittrade mellan västinriktade liberaler och slavofila konservativa och kommunister. För det andra finns
i den ryska federationen en rad folk, som
börjar göra anspråk på att bli politiskt
självständiga och att få kontroll över de
naturresurser, som finns på det område,
de betraktar som sitt: tatarer, burjatmongoler, evenker och andra.
Kraven nerifrån i kombination med nationalistiska ledares aktioner kommer
sannolikt att leda till, att Sovjetunionen i
praktiken helt upphör att fungera som en
politisk och ekonomisk enhet. De tre
första zonerna kan möjligen få ekonomisk
hjälp från Väst iform av investeringar och
krediter, i balternas, ukrainarnas och armeniernas fall bl a förmedlad av en stor
diaspora i Väst. Biståndet grundas i så fall
på föreställningen att dessa länder, likaväl
som t ex Ungern och Tjeckoslovakien, på
något decennium kan förändras till hyggligt fungerande demokratiska marknadsekonomier. Beträffande den ryska zonen
kan man tänka sig punktinsatser från Väst
i kulturellt och kommersiellt intressanta
eller ekonomiskt särskilt lönsamma delar,
t ex S:t Petersburg med omland och Tjumen-området i Västsibirien med dess
olje- och gasfyndigheter. Till sist kommer
nog i Japan baserade företag också att
försöka exploatera den sovjetiska Fjärran
 Östernregionen. Vad som skall ske med
den centralasiatiska muslimska zonen
framstår som mest osäkert. Sannolikt
kornmer Ryssland att minska sin närvaro
och sitt ekonomiska engagemang. Huruvida det kommer att ersättas av arabiskt
eller sydostasiatiskt kapital är svårt att
säga något om.
De "separatistiska elementen" från
Estland till Tadzjikistan kommer troligen
Knappast någon i imperiet på andra sidan Östersjön går längre med
på att kallas "sovjetmedborgare".
att få uppmaningar från Väst att lägga
band på sig och låta Sovjetunionen förbli
en militär stormakt, som kan bidra till
politisk stabilitet i Europa och Asien.
Emellertid har den nationalistiska politiska mobiliseringen redan gått så långt,
att fortsatt upplösning blir mycket svår att
stoppa. Priset för politisk självständighet
blir sannolikt mycket högt i många områ-
den, iform av gränsstrider och pogromer,
särskilt i Transkaukasien och Centralasien. Överallt kommer skriande fattig- 355
dom troligen att finnas sida vid sida med
garnmal - nomenklatura/feodal - och ny
- kapitalistisk - rikedom. Medan man i
de större delarna av den f d Sovjetunionen bör räkna med ett tillstånd som på-
minner om det i Libanon, torde det i
Ryssland och de europeiska delarna bli
fråga om utbredd normupplösning och
sådan ekonomisk brottslighet i större och
mindre skala som hör det råa kapitalistiska klassamhället av 1800-talsmodell
till.
Detta är förvisso inget som vi vill eller
önskar av den postsovjetiska framtiden.
Men det är ett tänkbart scenario om inte
de rika demokratiska marknadsekonomierna frigör sig från vanan att betrakta
Sovjetunionen som en legitim stat, om de
inte radikalt ändrar politik och lägger ner
mycket stora materiella och mänskliga resurser på att bidra till att upprätta välfärdsstater på sovjetimperiets ruiner. Vad
vi i Väst än tycker är det ett faktum, att
knappast någon i imperiet på andra sidan
Östersjön längre går med på att kallas
"sovjetmedborgare". Ester, ukrainare och
andra har oåterkallerligen vänt ett blad i
historien och förpassat "Sovjetunionen"
till mänsklighetens skräckkabinett.
 DEBATT
JONAS HELLMAN
CARL ELFGREN:
Invandring- tillgång eller börda?
I
SvT 3/90 gör Gullan Lindblad och
Johan Tiedemann ett krystat försök
att motivera Moderata Samlingspartiets restriktiva invandrarpolitik. Deras
artikel presenteras som ett svar på vårt tidigare inlägg, men ska väl egentligen ses
som en övergripande kritik av Moderata
Ungdomsförbundets utspel mot partiet i
invandrarfrågan. Vad vi förstått är det
alltså inte vi personligen, utan andra,
onämnda kolleger med våra åsikter, som
de beskyller för att inte veta vad de pratar
om.
Det är naturligtvis inte lätt för oss att ·
bemöta dessa anklagelser. Vi kan ju bara
svara för det vi har sett och hört. Och mot
bakgrund av våra erfarenheter är det ett
befängt påstående att de som uttalar sig
för vår organisation skulle vara dåligt på-
lästa i flykting- och invandrarfrågor.
Om kraven för att få ha synpunkter ska
ställas så högt finns det nog anledning för
artikelförfattarna att börja leta efter syndare på betydligt närmre håll än hos oss.
Nog har partiets ansvariga för området en
del städning att uträtta framför den egna
dörren först. Om de förresten ens själva
ska få yttra sig? Den bild de ger av vårt
ställningstagande för fri invandring är
nämligen allt annat än fullständig.
Moderata Ungdomsförbundet hävdar
inte att vi omedelbart kan öppna alla
gränser och låta vem som helst bosätta sig
i Sverige. Däremot anser vi att det går att
ta steg i rätt riktning, d v s mot öppnare
gränser och mer frihet. Inte mindre än tio
konkreta förslag presenterade vi t ex i vår
förra artikel.
Vår konflikt med partiet bottnar i att
det genom sina ställningstaganden hela tiden dragit åt motsatt håll: Först skulle
bara flyktingpolitiken stramas åt. Sedan
började det så smått talas om att de asylsökande skulle kunna beviljas tillfälliga
arbetstillstånd medan deras ärenden utreds. I årets partimotion presenteras ett
förslag om att öka arbetskraftsinvandringen, men hade det lagts om inte vi i
ungdomsförbundet drivit frågan? Knappast.
Vi kan ana att det fanns förhoppningar
om att vi efter denna - för vissa säkert
enormt svårsmälta - eftergift, skulle sluta
göra kritiska uttalanden. Men det gjorde
vi inte. Och varför skulle vi göra det? Faktum är ju att partiets flykting- och invandrarpolitik fortfarande inte utsträcker sig
till mycket mer än en kortsiktig strategi
för att göra det svårare för människor att
flytta till Sverige.
Men det är inte bara de konkreta förslagen på kort sikt som skiljer oss åt.
Minst lika mycket är det de signaler som
sänds ut till allmänheten. När moderata
riksdagsmän uttalat sig i frågan har det på
senare tid uteslutande varit till försvar för
de lagskärpningar som regeringen genomfört. I bästa fall har framträdande
varit neutrala och intetsägande. I sämsta
fall har de varit dubbeltydiga och kunnat
tolkas som om en röst på Moderata Samlingspartiet är en röst för färre invandrare.
I ungdomsförbundets uttalanden har
åtminstone alltid målsättningen framgått
klart och tydligt: Vi tycker att människor
själva ska få välja vilket land de ska bo i.
Sedan har det hänt att en del har blivit
uppjagade och trott att vi ska släppa invandringen fri i övermorgon. Det är synd.
Men vi blir hellre missförstådda i den riktningen än så som partiets uttalanden -
mer eller mindre avsiktligt - brukar feltolkas.
Inget kan ursäkta dem som genomfört
 de olika attentaten mot flyktingförläggningar. Men det betyder inte att politikerna inte också bär skuld för det som inträffat. Beslutet att strama åt flyktingpolitiken har i praktiken legitimerat åsikten
att invandrarna är en börda och ett problem. Vad annat ska folk tro, när tre av
våra stora riksdagspartier går ut och säger
att vi inte har råd och inte klarar av administrationen?
Vi ställer inte upp på den problernformuleringen. Vårt land skulle naturligtvis
kunna hysa åtskilliga miljoner fler invånare än idag. Att en invandring - eller i det
här fallet flyktingmottagning - på 30, 40
eller 50 tusen människor om året, orsakat
sådant rabalder, beror inte på att de som
kornmer hit inte får plats. Orsaken är i
stället den socialdemokratiska förtjusningen över att planera och reglera människors tillvaro.
Lindblad!fiedernann skriver i sin artikel att den "socialistiska ornhändertagarfilosofin" måste bort. Utmärkt, för det är
just där som kruxet ligger. Men om det
inte är invandrarna utan systemet det är
fel på, varför uttalar sig aldrig partiet för
en förändring av systemet? Varför är
huvudbudskapet alltid att invandringen -
eller flyktingmottagningen - måste begränsas?
Faktum är att såväl politiken som retoriken till stor del fortfarande bygger på
socialdemokraternas sätt att tänka och
resonera. Låt oss ta ett exempel från det
som Lindblad!fiedernann skriver:
". .. Vi kan inte acceptera den syn som
finns hos en del människor att vi ska öppna gränserna, men sedan inte ha möjlighet
att bry oss om och hjälpa alla dem som
har behov av hjälp. Vad gör vi med de ensamma barnen? Vad gör vi med kvinnor
357
som blivit torterade och våldtagna hos
polis eller militär? Hur klarar vi de handikappade flyktingarna? ..."
Visst låter det omtänksamt, men tänk
efter lite: Blir de ensamma barnen bättre
omhändertagna om vi skickar tillbaka
dem till Libanon? Har de misshandlade
kvinnorna större förutsättningar att få
hjälp i Uruguay än här? Hur väl utbyggd
är handikappservicen i Iran?
Stängda gränser löserju faktiskt inte ett
enda problem för dem som söker sig hit i
hopp om att få bosätta sig. Eländet sopas
under mattan så att vi svenskar slipper se
det, men tillvaron blir inte ett dugg drägligare för dem som avvisas. Vi kan inte se
den argumentation, som vi nyss citerade,
som något annat än ett uttryck för samma
"socialistiska ornhändertagarfilosofi"
som artikelförfattarna i nästa andetag sä-
ger sig vara emot.
En av de största tjänster vi kan göra de
människor som vill flytta till Sverige är att
sluta betrakta dem som ett problem. Arbetskraft, kunnande och ideer utifrån är
en tillgång för vårt samhälle. Historiskt
sett har inte en enda av de flykting- eller
invandrargrupper som kornmit hit sänkt
svenskarnas levnadsstandard. Tvärtom,
har de faktiskt ökat den.
Att släppa arbetskraftsinvandringen fri
skulle i dagsläget medföra en direkt ekonomisk nettovinst för Sverige. Vem skulle
kunna förlora på att utbildade människor
frivilligt åker hit och arbetar och betalar
skatt?
Flyktingmottagning kostar i inledningsskedet pengar. Men det krävs ett
oerhört klumpigt mottagningssystern för
att det inte ska bära sig på sikt. Därför vå-
gar vi med gott samvete påstå att Sverige
har råd att leva upp till våra internatio- 358
nella flyktingåtaganden utan att bli mer
hårda eller restriktiva.
Vad frågan egentligen handlar om, är
om vi ska göra det svårare eller lättare för
människor att flytta till Sverige; i förlängANDERS E HULTIN:
ningen om vi ska göra det svårare eller lättare för människor att själva forma sina
liv. För oss är det vägvalet inte särskilt
svårt.
Godtycklig invandrarpolitik
I
SvT 3/ 90 bemöter Gullan Lindblad
och Johan Tiedemann den artikel
som Carl Elfgren och Jonas Hellman
skrev om svensk flyktingpolitik (1/90).
Elfgren och Hellman är naturligtvis högst
kompetenta att själva fortsätta den diskussion de initierat, men låt mig ändå
kommentera det som Lindblad/Tiedemann skriver på ett par punkter.
Deras artikel tycks ha framförallt två
syften, för det första att kritisera ungdomsförbundet och andra som uttrycker
liberala uppfattningar i flyktingfrågan, för
det andra att försvara den egna politiken
och markera skillnader i förhållande till
socialdemokratin. På båda punkterna
misslyckas de fatalt, vilket jag hoppas
kunna visa i det följande.
Att det finns skillnader i motionstexter
och annat mellan moderat respektive socialdemokratisk flyktingpolitik tror jag få
förnekar.Det intressanta är emellertid om
det råder någon relevant skillnad mellan
de båda partierna. Att i det här sammanhanget granska partiets programtext är
föga meningsfullt eftersom den är så vagt
formulerad att den rymmer i stort sett vilket handlande som helst. Mer fruktbart är
att granska agerandet i den politiska beslutsförsamlingen. Vid en sådan granskning tar det in.te lång tid att konstatera att
samstämmigheten mellan moderater,
centerpartister och socialdemokrater är
mycket påtaglig i invandrar- och flyktingpolitiken. Det enda parti som uppvisar
relevanta och grundläggande skillnader
härvidlag är folkpartiet.
I få frågor är det så uppenbart att de
politiska besluten direkt berör människors liv och deras möjligheter att skapa
sig en egen dräglig tillvaro. Just därför blir
det ännu viktigare att granska och skärskåda dessa beslut; de som redan fattats
och de som kommer att fattas. Många viktiga principer ställs i flyktingfrågan på sin
spets och följaktligen blir det politiska
agerandet mer eller mindre avslöjande; på
vad grundar sig de politiska besluten?
Vilka principer är vägledande? Vilken är
målsättningen?
När man läser Lindblad/Tiedemanns
artikel inställer sig raskt de för politiken
så grundläggande och ofta återkommande frågorna; Hur definierar man en människas rättigheter? Vilka är rättigheterna,
vilket värde skall de tillmätas och vilka