GUYSORMAN:
Nationernas nya välstånd
Diskussionen om vilket system
som är bäst för olika länder behöver inte längre vara teoretisk.
Verkligheten har hunnit ikapp
teorierna och världen är full av
exempel på hur det går om man
inför kommunism eller kapitalism.
Den tyngsta kritik som måste
riktas mot socialismen i den
tredje världen är att den skapat
orättvisa och sociala klyftor. Den
nya generationen ledare är mer
välvilligt inställd tillliberalism
och fri marknad.
Förlagsmannen och journalisten
Guy Sorman är bl a författare till
"La Revolution conservatrice
americaine" och "L 'Etat minimum".
J
ag skall här inte beröra Östeuropa
eller Sovjetunionen. Jag skall i stället
behandla länder i den tredje världen.
Många av den tredje världens ekonomiska problem skiljer sig dock inte avgörande från de problem vi finner i Östeuropa
och Sovjet.
Först av allt måste vi sätta in saker och
ting i ett perspektiv. Vi brukar tala om underutvecklade länder. Men i mänsklighetens och utvecklingens långa historia är
fattigdom regel och fall av välståndsutveckling undantag. De undantag vi kallar
utveckling har inträffat under speciella
omständigheter. Man kan fråga sig om
dessa omständigheter över huvud taget
kan skapas, eller om det finns någon genväg till utveckling.Svaret är inte självklart.
Ger liberalismen lösningen på den tredje
världens problem? Finns det någon lösning? Jag är knappast säker på vilket svaret är.
För att förstå företeelser som underutveckling, fattigdom och massvält måste vi
snabbt rekapitulera hur utveckling har
uppstått. I Västeuropa blev den resultatet
av politiska omvälvningar. Utvecklingen
var följden av en politisk omvälvning,
som medförde en separation av politik
och ekonomi. Av hävd har i alla samhällen politik och ekonomi varit delar av
samma värld. Traditionella samhällen
präglas av en holistisk samhällssyn och
det är endast på grund av de religiösa och
intellektuella omvälvningarna i Europa
under femton- och sextonhundratalen
som dessa två sektorers olika fordringar
skilde dem från varandra.
Vidare är det endast på grund av att
ekonomi och politik skilts åt som individualismen kunnat uppträda - den individcentrerade kulturen, den fria marknaden och nya sociala funktionsmönster -
det som senare kommit att kallas kapitalism. Sålunda kan ingen form av ekonomisk utveckling äga rum utan en politisk
revolution.
Vi måste också ställa frågan om utveckling är lika med framåtskridande. Svaret
är inte givet. Utveckling behöverinte innebära framåtskridande. Vi kan inte säkert
påstå att kulturen, civilisationen eller ens
människors grad av tillfredsställelse i
Ingen form av ekonomisk utveckling kan äga rum utan en politisk
revolution.
i-världens länder är överlägsna dem i
u-länderna. Detta är dock inte frågan för
dagen,eftersom vi kan se att folken itredje
världen faktiskt strävar efter utveckling.
Det bästa svar vi kan ge är kanske att söka
hjälpa dem, att ge dem verktyg för detta så
att de kan få vad de efterfrågar- och detta utan några synpunkter från vår sida på
vilken typ av utveckling de vill ha. ståndpunkten är mycket enkel. De problem
som sammanhänger med utvecklingen i
dag är inte desamma som för 30 år sedan.
Resultaten är belysande
För trettio år sedan skulle en teoretisk debatt ha uppstått mellan ekonomer om frå-
gan vilken som är den bästa modellen. Är
det centralplanering, en dirigistisk modell, socialism eller en fri marknad? Dessa var ämnena för den teoretiska diskussionen då. Diskussionen i dag är däremot
inte av teoretisk natur, eftersom alla modeller nu kan kopplas till mer eller mindre
goda resultat. Efter dessa trettio år anser
jag att debatten borde vara strikt pragma- 261
tisk. Vissa modeller fungerar och andra
inte. Den enda modell som till dags dato
har visat sig fungera är den fria marknaden, vilket visas bl aav de nya industriländerna i Fjärran Östern. Alla andra modeller, och då särskilt de planekonomiska,
statsdirigistiska och socialistiska, har
misslyckats.
Men om nu liberalismens framgångar
är så uppenbara, varför är då inte alla länder i den tredje världen liberala i dag?
Detta är en allvarlig fråga för oss liberaler.
Vi är själva så övertygade om den fria
marknadsekonomins och kapitalismens
förträfflighet att vi knappast kan förklara
varför inte människor överallt tillämpar
dem i andra länder. Något måste vara fel.
Ett första svar på frågan är att central planering och styrningutövar en stark lockelse på tredje världens ledare. Låt mig utveckla detta. Vi tenderar i väst att tro att
ekonomisk utveckling är vad tredje världens ledare föredrar. Detta är inte sant -
det första målet för tredje världens ledare
är att bygga en nation eller en stat. Jag
minns mina samtal med Indira Gandhi
när hon var premiärminister, och med
Julius Nyerere när han var gammal grå-
nad president. Nyereres klara målsättning
var inte att utveckla ekonomin, utan att
skapa ett land som hette Tanzania och
som inte existerat tidigare. I Tanzania kan
man vara helt övertygad om att landets resurser koncentrerades på att bygga upp
en stark stat, inte på att hjälpa folket ur
dess fattigdom. Samma sak gällde Indien
och samma sak gäller Brasilien. Än i dag,
om man talar med Indiens premiärminister, kommer han att betona att indierna
efter lång främmande dominans nu vill
vara herrar i eget hus. Att avhjälpa fattigdomen är först det andra steget.
 262
Socialism skapar sociala klyftor
Det huvudsakliga resultatet i dessa centralt planerade ekonomier är att de faktiskt lyckats skapa starka stater, starka byråkratier och starka armeer. Vi har i den
tredje världen sett en regional imperialism framträda. Indien, liksom Brasilien i
Latinamerka, är goda exempel på detta.
Från deras utgångspunkter kan sägas att
en centralt planerad ekonomi fungerar,
vad avser skapandet av starka stater. Allt
beror på vilket mål man har. Den huvudsakliga konsekvensen av en centralplanerad ekonomi i socialistisk tappning är varken att skapa välstånd eller fattigdom,
utan att skapa social jämlikhet och rättvisa. Jag anser att den tyngsta kritik som
måste riktas mot socialismen i den tredje
världen är att den faktiskt skapat orättvisa
och sociala klyftor. Aterigen kan Indien
och Brasilien stå som exempel.
Om man samlar alla resurser på de
mycket begränsade sektorer som är viktiga för att skapa en stark stat, en stark arme och en tung industri, skapar man nämligen två kategorier av människor. Dels
byråkraterna och de som har nära kontakter med byråkraterna, vilka får alla resurser. Dels folket som befinner sig långt
från allt detta och inte får någonting. När
vi betraktar Indien eller Brasilien ser vi att
dessa länder har mycket stora ekonomiska och sociala klyftor. 15 % av befolkningen lever under i stort sett europeiska
förhållanden. De tillhör enligt egen uppfattning en medelklass, medan 85 %, resten av befolkningen, lever i total fattigdom. Den förklaring som brukar ges till
detta är att det är ett arv från kolonialismen.Detta är både sant och falskt. Ofta är
det verkligen en historisk ballast, men den
har förvärrats av den ekonomiska strategi
som dessa länder valt att följa under de
senaste 30 åren. Vår kritik bör inte bara
röra sig på det ekonomiska planet. Den
måste även handla om våra idegivare. De
har med förtjusning talat om "social rättvisa".
Liberalism och fri marknad
Låt oss tala om social rättvisa. Det största
felet hos socialismen i den tredje världen
är att den medfört ökade sociala orättvisor. Nu vet vi emellertid att det sedan början av åttiotalet spontant vuxit fram en ny
trend i den tredje världen, som nu är
mycket mer välvilligt stämd tillliberalism
och fri marknad. Det har skett ett slags intellektuell revolution som, även om den är
mindre tydlig än den i Östeuropa, väl kan
järnföras med denna. Ordet liberalism har
haft dålig klang i den tredje världen fram
till början av åttiotalet. Den ende premiärminister jag vet som kallat sig själv liberal, och jag är inte helt säker på att han var
det, var premiärminister Okidowa Buthelezi i Kwazulu. Han brukade säga att han
var den ende av tredje världens ledare
som var liberal, men detta ansågs som ett
slags provokation. Liberalism var i realiteten ett fult ord. Detta har på senare år
snabbt ändrats. Varför?
Jag tror att huvudanledningen är att de
dirigistiska och centralplanerade modellerna gjort bankrutt. Det finns inget annat
alternativ än att gå över till en liberal modell för att få pengar från IMF, Världsbanken och biståndsgivande länder. Skälen är
alltigenom pragmatiska. Senegals f d president Leopold Senghor som nu bor i Paris, uttryckte saken så här för mig: - Vi
afrikaner ville vara europeerna till lags.
Under sextiotalet ville de att vi skulle vara
 socialister, så vi var socialister. I dag vill de
att vi ska vara liberala, och då är vi det.
Det ligger en hel del i detta, även om
den pressande finansiella situationen,
skuldtrycket, trycket från· IMF och de
europeiska och amerikanska regeringarna, också har spelat stor roll. Vi har glädjande nog också fått en ny generation ledare i den tredje världen medan den gamla generationen försvinner. Denna gamla
generation, delvis knuten till självständighetskampen, var alltför politiskt belastad
och avog mot västliga tankesätt av uppenbara och ofta helt försvarliga skäl. Den
nya generationen har en helt annan utbildning, är mycket mer intresserad av
ekonomi och vet mera om vad som fungerar och inte. Indiens premiärminister är
en typisk företrädare för denna nya generation. Det blåser nya vindar.
Betyder då detta att de liberala ideema
kan spridas, eller att liberala ideer fungerar överallt? Detta anser jag vara en
kärnfråga för liberalismen. När denna
lära på sjuttonhundratalet för första gången formulerades filosofiskt och som ekonomisk modell, vilade den på två antaganden: att tillvaron är rationell och att
det överallt finns entreprenörer. Är det då
så, för att låna ett uttryck av nobelpristagaren Theodore Schultz, att varje enskild bonde i den tredje världen är en rationellt tänkande bonde? En annan fråga
är om rationalitet är en egenskap som
man finner i alla kulturer och hos allafolk.
Jag ska antyda ett svar genom att berätta några små historier ur min bok. De
handlar om fem bönder i den tredje världen som alla är hämtade ur verkliga livet.
Jag tycker att det är trevligt att få tala om
människor av kött och blod och inte bara i
globala termer, när vi nu talar om ekono- 263
misk utveckling och fattigdom.
Ibrahim Mahmoud är bonde och har
sin gård vid Nilen.ca 10 mil norr om
Kairo. Jag tillbringade en dag tillsammans
med denne egyptiske bonde, som verkligen hade en besynnerlig inställning. Han
odlar säd, men när säden är mogen gör
han sig av med axen och behåller halmen.
Vi tycker att det är både bakvänt och
dumt att göra så, då vi vet att människor i
Egypten svälter och att Egypten måste införa stora mängder spannmål.
Är då Mahmoud totalt fnoskig eller är
han bara rationell? Han tänker helt rationellt! Varför? I Egypten konfiskeras
spannmålen av staten för att föda städernas invånare. Halmen kan däremot säljas
på den fria marknaden som kamelföda.
Så Mahmoud agerar fullt rationellt genom att ta vara på den halm han kan sälja
och göra sig av med den spannmål han
inte får sälja. Detta är ett gott exempel på
en bondes rationella handlande under
irrationella omständigheter. Följ~en är,
som vi alla vet, att man svälter i Kairo.
Den andra berättelsen handlar om
Pablito Soraquin, kokaodlare i Bolivia.
Varför odlar då denne man narkotika i
stället för tomater eller spannmål, vilket
vore mer respektabelt? Det beror på att
han är en mycket rationell bonde. Han
odlar det som ger honom den största inkomsten, och det som ger honom det bästa utbytet för närvarande är att odla koka.
Det beror på att narkotikahandlarna betalar honom kontant och skyddar honom
mot ingripanden från armen. Därför är
den bolivianske eller peruanske bonden
fullständigt rationell när han ställer upp
som leverantör till narkotikahandlama.
Det är återigen rationellt i en värld som är
irrationell.
 l
l
____,....,,_ ....... --
264
Den tredje berättelsen handlar om en
man jag känt i många år. Han är kines och
heter Chen Dei Yang. När jag först träffade honom för mer än tolv år sedan var
han medlem av en kinesisk folkkommun.
Då överansträngde han sig inte. Han ägnade fyra timmar om dagen åt att studera
marxism-leninismen och resten av dagen
åt att söka odla litet ris. Avkastningen var
mycket låg och befolkningen svalt. För två
år sedan träffade jag honom igen. Nu har
han en egen bondgård och får sälja en del
av vad han producerar på den fria marknaden. Han är vad de kinesiska intellektuella kallar en rik bonde. Vad de menar
med detta är att han tillhör den nya, korrupta klassen, och därmed står för allt vad
kinesiska intellektuella avskyr. Chen Dei
Yang är alltigenom rationell. Det är de kinesiska intellektuella som inte är det, enligt min uppfattning.
Den fjärde berättelsen handlar om en
bonde i Tanzania. Jag tycker att berättelsen om Chinoa Abebe borde vara av särskilt intresse för en svensk publik, eftersom Abebe är ett offer för svensk inblandning i Tanzanias affärer genom stö-
det till Nyereres politik. Som ni vet gick
Nyereres politik ut på att flytta om folk till
bysamhällen för att kunna bygga upp landet. Planen var mycket logisk, mycket rationell. Folk skulle flyttas ihop i samhällen
om 3 000 personer med en skola i varje.
Skolan byggdes för svenska pengar och
alla skulle lära sig samma språk. De åkrar
som Abebe brukat låg mer än fem mil
bort, så han kunde naturligtvis inte fortsätta att bruka dem. Vad gjorde han då?
Han odlade litet grönsaker kring sin hydda, tillräckligt för att föda sig och sin
familj. Följden har blivit att människorna i
städerna svälter, eftersom det knappast
förekommer något jordbruk och inte
alstras något jordbruksöverskott Detta är
en direkt följd av Abebes rationella handlande, bristen på rationellt tänkande hos
den tanzaniska regeringen och de svenska
biståndsansvariga.
Den sista berättelsen är också den tagen ur verkligheten. Den handlar om
Mohan Singh. Han är bonde i Indien, närmare bestämt i Punjab. Mohan Singh tillhör dem som varit med om att genomföra
vad vi brukar kalla den gröna revolutionen. Indiens gröna revolution är en komSå länge det saknas små och medelstora jordägare är det svårt att få
igång en ekonomisk utveckling.
binatian av många faktorer - privat ägande, bättre grödor, bättre vattenförsörjning
och en fri marknad. Det är tack vare denna kombination av tekniska, juridiska och
politiska faktorer, privat ägande och en fri
marknad som Indien inte svälter i dag
utan t o m kan exportera ris och spannmål. Mohan Singh är en hårt arbetande
man därför att han har ett direkt privatekonomiskt intresse av att förbättra sin
situation. Därmed bidrar han till att förbättra den allmänna försörjningssituationen i sitt hemland Indien.
Vad jag vill säga med dessa fem berättelser är att i varje kultur, i varje civilisation, finner man människor som inte har
någon utbildning, men som kan räkna och
som vet hur man skyddar sig mot statens
aggressiva strategier. Ni ser att samma
rationella inställning ger upphov till väldigt olika följdverkningar. Men dessa
följdverkningar kommer sig inte av bondens inställning. De framkallas av den
 omgivning som skapats av staten. Den
slutsats vi kan dra av detta är mycket klar.
Entreprenörskapets svårigheter
Den andra frågan jag ställde var om entreprenörskap är något som finns i alla kulturer. Frågan är svår att besvara, eftersom
staten i många länder hävdar att den är
tvungen att ta på sig uppgiften. Eftersom
de inte anser sig ha några entreprenörer i
sitt land, måste staten göra investeringarna och företag vara offentligägda. Jag anser detta vara en hypotetisk inställning, ty
i de flesta fall då entreprenörer uppträtt
som entreprenörer har de antingen blivit
utkastade eller ihjälskjutna. Vi kan till
exempel se på Östafrika. Där fanns det
entreprenörer, men de var indier. Man ville dock inte ha indier som entreprenörer,
så man utvisade dem. Entreprenörklassen
i Afrika, folk som var vana vid att göra
affårer, har ofta varit människor som tillhört olika etniska minoriteter.
Sanningen är att i Afrika, liksom i världen i övrigt, tillhör de mest företagsamma
etniska minoritetsgrupper, något somnaturligtvis inte kunnat accepteras i dessa
nya länder. I Brasilien fanns det ·entreprenörer, men de har krossats av regeringens
kreditpolitik. När en regering tar alla resurser för att investera dem i offentliga
företag, så finns inga pengar över för privata entreprenörer. Då säger regeringen:
se, det finns inga privata entreprenörer i
Brasilien!
Det är min övertygelse att entreprenörskap finns överallt. Sanningen är att till
och med i ett land som Korea, som totalt
saknar entreprenörtradition, finns det nu
en fantastisk grupp av entreprenörer.
Korea var rena skolboksexemplet på ett
265
land utan denna tradition. Om man läser
amerikanska ekonomers böcker från femtiotalet förklarar de, att Korea aldrig
någonsin kommer att kunna utvecklas
ekonomiskt. Orsaken skulle vara att konfucianismen hindrade detta folk från att
aktivera sig ekonomiskt. Det hävdades att
konfucianismen fostrar människor till
passivitet och ovilja att ta initiativ. Trettio
år senare läser vi nu i den ekonomiska
litteraturen (om av samma eller nya författare vet jag inte) att det är helt odiskutabelt att Koreas framgång beror på konfucianismen, eftersom den får folk att arbeta hårdare.
Ingen nation evigt förtappad
Jag vill återigen betona att detta inte är
fritt uppfunnet. Den ekonomiska facklitteraturen är verkligen en av de mest lustiga genrer som finns. slutsatserna av dessa
generaliseringar kring rationalitet och entreprenörskap är, att jag inte tror. att nå-
gon nation är evgt förtappad. Alla kan
förbättra sin lott om bara vissa grundvillkor uppfyllts: privat egendom måste respekteras; marknaden måste vara mer
eller mindre fri; samhället måste styras
"under lagarna" och enskilda initiativ
måste skyddas av lagen; och det måste finnas en förutsägbar och relativt hederlig
regering. Jag säger relativt hederlig eftersom ingen regering någonsin är totalt hederlig och korruption ibland kan vara nyttig för ett lands utveckling. Så kan till exempel statliga tjänstemän lära sig pengarnas viktiga funktion i en ekonomi.
Ett av skälen till att kapitalism kan
fungera överallt är att den är neutral visavi
kultur och civilisation. Detta är ett mycket
viktigt faktum. Man kan vara kapitalistisk
 266
entreprenör och konfucian, man kan vara
kapitalistisk entreprenör och buddhist,
etc. Jag ser i denna kapitalismens neutralitet den kanske främsta orsaken till att
den kunnat anpassa sig och vara så flexibel under vitt skilda omständigheter. Om
vi emellertid återvänder till dagens situation, finner vi att en rad hinder måste
övervinnas och en rad frågor få sina svar,
om vi skall kunna utbreda liberalismen i
den tredje världen. Jag skall beröra sex av
dessa.
Japan, Korea och Taiwan
Låt oss se på vad som hände i Japan, Korea och Taiwan. Den ekonomiska utvecklingen där startade först efter en jordreform. Denna skapade en ny medelklass
och en ny bourgeoisie av jordägare med
små gårdar. Så länge man saknar deiJlla
klass av små och medelstora jordägare är
det svårt för ett land att få igång en ekonomisk utveckling. Därför är det svårt att se
hur de u-länder som styrs av konservativa
eliter av jordägare alls skall kunna utvecklas ekonomiskt. Deras traditionella eliter
är fientliga till vad jag kallar en liberal
eller borgerlig revolution. Det finns också
en annan grupp som vanligen ogillar liberalismen i den tredje världens länder- de
intellektuella. Precis som i Västeuropa är
de intellektuella svaga för socialism och
marxism, eftersom de tror att intellektuella respekteras mer och har större makt i
socialistiska länder.
Låt mig bara få ta upp det kinesiska fallet, eftersom jag nyss i provocerande ordalag berörde det. Det som hände i Kina i
juni 1989 var mycket komplicerat. Jag besökte just då Peking. Det som då skedde
har i väst tolkats som en demokratisk
revolution mot byråkratin, utförd av de
nya grupper som trätt fram i reformernas
spår. Detta är inte sant. Folket som med
sådan tragisk utgång revolterade på Tienan-men var inte företrädare för någon
bourgeoisie eller entreprenörklass utan
var traditionellt tänkande akademiska lä-
rare och konfucianska intellektuella. De
visade klart att revolten inte handlade om
mer demokrati, utan om att behålla den
intellektuella och akademiska elitens
gamla maktställning i Kina. De vände sig
mot vad de kallade korruption, med vilket
de avsåg framväxten av den nya entreprenörklassen. Det var en protest mot den
sociala revolution i Kina, som orsakats av
en framväxande kapitalism och fri marknad.
Befolknings- och utbildningsfrågorna
Det andra hinder som möter en liberalisering är befolkningsfrågan. Hur ska vi hantera det som ibland i amerikansk litteratur
kallas den demografiska bomben? Är den
ett hinder för utvecklingen och måste åtgärder vidtas för att begränsa befolkningsutvecklingen i den tredje världen?
Jag anser detta vara att spänna kärran för
hästen. Sanningen är att det i ett fattigt
land är rationellt för en familj att ha så
många barn som möjligt. De är en investering, och kostnaderna för att ha barn är
låga. I fattiga länder börjar de arbeta vid
unga år och när man blir gammal utgör
barn motsvarigheten till våra välfärdssystem för de äldre. Eftersom det i fattiga
länder är rationellt att ha många barn förblir varje politik som syftar till en begränsning verkningslös, vilket visas av de
försök i den vägen som gjorts i Kina och
 Indien. Samtingen är att den demografiska utvecklingen ändras när den ekonomiska utvecklingen skjuter fart. Vi kan se
på Korea eller Thailand, där detta samband är tydligt. Det är i dessa länder först
efter att den ekonomiska utvecklingen
skjutit fart som föräldrar frivilligt beslutar
sig för att begränsa antalet barn. De gör
det därför att förväntningarna på framtiden förändrats, och barn nu endast utgör
en tillgång om de får utbildning. Överbefolkning är alltså inte ett hinder för den
ekonomiska utvecklingen utan en följd av
fattigdomen. Den demografiska bomben
kan bara desarmeras av en ekonomisk utveckling.
Jag tror att man kan se frågan om utbildning på samrna sätt. På femtio- och
sextiotalen trodde de flesta så kallade
u-landsexperter att ett grundläggande
villkor för ekonomisk utveckling var att
man gjorde enorma investeringar i utbildning. Detta har också skett i mångaländer,
Tanzania är ett bra exempel på detta, och
en stor del av de egna resurserna och biståndet har satsats på utbildning. Följden
blev ett stort misslyckande. Varför?
Jo, varken föräldrarna eller barnen
kunde se något behov av utbildning. De
fick utbildning i ett land där det inte skedde någon utveckling, och då är utbildning
varken en tillgång eller en investering. Så
man gick till skolan så litet som möjligt
och glömde genast allting så snart man
slutat. Utbildning har mening endast som
en kop.sekvens av ekonomisk utveckling.
Först när familjerna har ekonomiska möjligheter kommer de att skicka sina barn
till skolan och barnen att vara motiverade
och ha förutsättningar för att studera.
Det koreanska exemplet är betecknande. I böckerna kan man läsa att Korea är
267
ett utvecklingsland, där mycket satsas på
utbildning. Det har skett eftersom siffrorna från femtiotalet tycks visa att 95% av
befolkningen varken kunde läsa eller skriva. Koreanerna var praktiskt taget illitterata och endast eliten hade någon utbildning. Det sug efter utbildning som i dag
verkar så stort i Sydkorea är alltså en följd
av den ekonomiska utvecklingen och inte
en nödvändig förutsättning för den. Såväl
befolkningsutveckling som utbildning lyder under samrna lagar och följer samrna
trender. Resultaten kommer först då människor själva beslutar sig för att minska
antalet barn eller att ge dem utbildning.
Bör u-landsbiståndet upphöra?
Hur skall vi då se på biståndet? Är detta
ett hinder eller ett villkor för utveckling?
Detta är en svår fråga som jag inte tror
kan besvaras generellt. Jag håller inte med
min gode vän lord Bauer, när han hävdar
att allt u-landsbistånd bör upphöra, eftersom det till sin natur är skadligt. Jag anser
att u-landsbiståndet måste granskas projekt för projekt.
Först och främst måste man skilja mellan humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Det humanitära biståndet är normalt höjt över varje misstanke. Utvecklingsbistånd är däremot vanligen inte av
något värde för någon, utom för de byrå-
krater som lever av det. Farligare är att
dessa biståndsprogram kan vara skadliga
genom att de stöttar inkompetenta och
korrupta regimer och dessas felaktiga politilc. Här är återigen Afrika ett bra exempel. Än i dag består europeisk afrikapolitik i att man håller fast vid en illa underbyggd politik.
Låt oss ta Elfenbenskusten som exem- 268
pel. Där har vi stött en politik som baseras
på export av endast två råvaror, kaffe och
kakao, utan att söka påverka regeringen
att bredda sin export. Varför har vi gjort
det? Delvis därför att vi varit blinda, men
även därför att franska intressen varit inblandade. Ekonomisk imperialism är nå-
got existerande som man måste ta itu
med. Bistånd bör enligt min uppfattning
inskränkas till och koncentreras på rent
humanitära program.
Hur skall vi då förhålla oss till världsmarknaden? Vi vet att länder som Korea,
Taiwan och nu Thailand grundat sin politik på att främja export och inte subventionera import, vilket visat sig riktigt. Detta har varit av godo för dessa länder, men
gäller det alla länder och även i framtiden? Är främjamde av exporten en generell väg till framgång?
Jag anser att svaret snarast är ja. Med
det menar jag att alla länder har några
komparativa fördelar. Problemet är att
marknaden på det hela taget är oförutsägbar, och att marknaden är effektiv men
orättvis. Ett u-land som väljer att främja
exporten måste vara medveten om detta.
Koreanerna var det. De började med att
exportera textilvaror, och när prisernafölJ
och nya konkurrenter började dyka upp
så började de exportera 1V-apparater
och sedan bilar, byggprojekt och så små-
ningom mikrochips.
Nyckeln till en framgångsrik exportfrämjande politik är al1tså att vara flexibel
och medveten om att man har med en
orättvis marknad att göra. Valet står mellan att förändra världen eller att anpassa
sig till den sådan den är. De som följt den
sistnämnda linjen har visat sig mest framgångsrika.
Demokratifrågan
Den sista fråga som jag vill utveckla något
är den problematiska demokratifrågan.
Vilket är förhållandet mellan demokrati
och utveckling? Det skulle vara både trevligt och tillfredsställande om vi kunde
hävda, att det funnes ett direkt och klart
samband mellan utveckling och demokrati, att utveckling krävde demokrati och att
demokrati krävde utveckling. Om man
vill bli populär skall man beröra dessa frå-
gor på det sättet.
Det centrala är inte hur regeringar
väljs utan hur makten används.
Om man däremot vill vara ärlig, blir
svaret komplicerat. Förhållandet mel1an
demokrati och utveckling är ingen lätt frå-
ga. Om vi ser till de s k NIC-länderna i
Fjärran Östern vet vi, att de al1a var antingen upplysta despotier eller länder
med relativt upplysta auktoritära regeringar och mycket litet av demokrati. Det
finns ett men - och detta men är mycket
viktigt. Under dessa auktoritära regeringar respekterades privategendomen, i viss
utsträckning styrdes länderna "under lagarna". Man fick resa relativt fritt och hade tillgång till information utifrån. Det var
auktoritärt styrda men på inget sätt slutna
länder. Att upprätthålla lagarna och att
respektera privat egendom är tydligen
mycket viktigare än politisk frihet. Detta
gällde den inledande fasen. Nu har, som vi
vet, läget förändrats. Det är dock al1tför
tidigt att ha någon bestämd uppfattning
om vilken den långsiktiga följden av den
demokratiska processen kommer att bli i
länder som Korea och Taiwan. Detta betyder nu inte att en upplyst despoti är
 nyckeln till utveckling och den bästa sortens regim. Varför?
Despoter visar sig mycket sällan vara
upplysta. Fallet Pinochet i Chile var ett
undantag. Man kan inte påstå att den chilenska lösningen, att få en upplyst despot
hängiven marknadsekonomins ideer, är
den bästa. Han har varit den enda generalen i hela Latinamerika som stått på den
fria marknadens sida. Alla andra generaler och hela det militära etablissemanget i
Latinamerika har alltid varit motståndare
till en fri marknadsekonomi. Peronismen
är det verkliga uttrycket för vad militären i
Latinamerika anser i frågan. Pinochetmodellen är således ingen lösning. Den kan
snarast betraktas som ett olycksfall i arbetet.
Låt oss se på det demokratiska fallet.
Där kan demokratin ibland vara till hjälp.
Jag skulle vilja lyftafram exemplet Argentina, som jag anser vara på rätt väg, med
ett privatiseringsprogram infört av president Menem och en mycket hård anti-inflationistisk politik. Jag skulle vilja påstå
att det är på grund av att han har demokratisk legitimitet, dvs har valts hederligt,
som han har makt, mod och möjlighet att
genomföra en marknadsorienterad politik. I detta fall verkar alltså demokratin till
förmån för den ekonomiska utvecklingen.
Samma sak skulle kunna sägas om Bolivia, som också infört ett ambitiöst och
långtgående privatiseringsprogram tack
vare den legitimitet som givits den förre
presid.enten Paz Estensoro genom fria
och hederliga val.
Demokrati kan dock även vara kontraproduktiv, såsom i Pakistan på premiärminister Ali Bhuttos tid. Ali Bhutto var en
fruktansvärd demagog. Kanske var han
en demokrat sett med västliga ög_on, men
269
han förstörde totalt sitt lands ekonomi.
Samma sak kommer att hända i Brasilien.
Det motsägelsefulla i alla dessa exempel
visar att det centrala inte är hur regeringar
väljs, utan hur makten används. Det är inte bara maktens legitimitet som har betydelse för statsmaktens begränsning.
Mycket ofta är det som västliga observatörer kallar demokrati eller demokratisering bara en förändring i det sätt ledarna
väljs på. Vi applåderar villigt varje sådan
förändring eller tendens mot ökad demokrati, men ofta är de nya ledarna precis
som de gamla. De skapar samma slags
auktoritära stater och samma slags auktoritära system. Vi måste därför se staten
och statsmaktens omfattning ur andra
perspektiv - graden av interventionism,
respekten för privat egendom och personlig frihet - och inte bara hur staten är
uppbyggd. En demokrati är ett land som
styrs under lagarna; det är ett land med en
klar boskillnad mellan en förutsägbar stat
och ett oberoende civilt samhälle. Det är
fel att kalla det demokrati varje gång det
sker ett val någonstans.
Osäkra framtidsutsikter
Avslutningsvis skulle jag vilja bredda mitt
synfält. En journalist frågade mig ~yligen
om jag är optimist eller pessimist. Jag vet
faktiskt inte. Utvecklingen i ·den tredje
världen kommer sannolikt att gå mot allt
större diversifiering. Vi kommer att få se
nya industriländer framträda. Länder
som Taiwan och Korea kommer att stärka
sin ställning. Länder som Thailand och
Malaysia kommer att tillhöra de nya industriländerna. Länder i Mellanöstern, som
Thrkiet eller kanske Jordanien, kommer
att träda fram. I Latinamerika skulle Ar- ~
-
..........__
 270
gentina kunna rädda livhanken. Kanske
blir också det svarta Afrika till slut en success story. I dag samlar alla sin uppmärksamhet på Ghana. Om något land skulle
kunna lyckas i Afrika så är det Ghana.
Men det finns inte något hopp ens under
de närmaste trettio åren att få se under.
Vad vi kan hoppas på är en stabilisering
av läget i många av dessa länder.
På plussidan kan också understrykas
att fenomenet massvält praktiskt taget har
försvunnit i tredje världen till följd av den
gröna revolutionen. Det består vissa fall i
samband med krig eller inbördeskrig, t ex
i Sudan och i Etiopien. Om man jämför
försörjningsläget i dag i tredje världen,
med dubbelt så många munnar att mätta,
med situationen för tjugofem år sedan ser
vi dock att läget på detta centrala område
avsevärt har förbättrats. Jag tror dock att
läget i vissa länder kommer att förvärras.
För att våga mig på en mer precis förutsägelse, så skulle jag knappast rekommendera investeringar t ex i Egypten. Jag
framhöll ovan att debatten i dag inte
handlar om socialism eller liberalism. Jag
anser denna debatt avslutad.
Detta betyder inte, i motsats till vad
Francis Fukuyama skrev i sin uppmärksammade artikel, att liberalismen står ensam segrande kvar på slagfältet. Detta
vore en kortsynt åsikt och segrarlater bör
alltid undvikas. Varför? Helt enkelt därför att vi kommer att få se nya former av
motstånd mot liberalismen växa fram. De
kan heta nationalism, tribalism eller religiös fundamentalism. Jag tror att vi kommer att få se detta främst i den tredje världen, men även iländer relativt nära oss. Vi
kommer att få se nya ideologier uppträda,
som kommer att ha udden riktad mot
västvärldens värderingar, mot själva iden
om tekniskt framåtskridande. Detta kommer att ske i traditionens namn, i religionens namn, i nationens namn och i alla
möjliga namn. Vi kommer att få se nationer som blivit besvikna på liberalismens
långsamma framsteg förena sig och revoltera mot själva iden om utveckling, eftersom liberalismens begränsning är att den
kanske i alltför hög grad är rationell. Den
lämnar inget utrymme vare sig för lidelse
eller för afrikansk nationalism - och den
är en långsam process.
Hur länge, hur många år är människorna i den tredje världen eller i Östeuropa
beredda att vänta på att se resultaten av sina ansträngningar och skörda frukterna
av en ny liberal politik? Låt oss därför inte
självbelåtet luta oss tillbaka. Vi skall hålla
ögonen öppna och vara beredda på nya
strider. Men det är ju detta som gör livet
intressant.