EDDIE TISTELGREN:
En värdefri värdelös borgerlighet?
F
ör något år sedan hade man utan
att riskera sitt eventuella anseende
kunnat rekommendera den här
boken för dess ansats till etikdebatt, men
efter att den termen blivit aningen belastad borde man kanske hellre säga att
Tredje generationen för en väsentlig debatt kring frågor om privatmoraL Privatmoralens ställning i ett genompolitiserat
samhälle är det dominerande temat i nästan samtliga bokens uppsatser.
P J Anders Linder (red): Tredje generationen. Timbro 1990
Enligt antologins redaktör har de åtta författarna - unga liberala och konservativa
om man får tro baksidestexten - fritt och
oberoende av varandra fått välja tema för
sina bidrag. Om detta stämmer ligger det
nära till hands att se boken som ett tecken
på en allmän förskjutning av fokus inom
borgerlig debatt (- och som ovanligt
missriktad framstår ur det perspektivet
den goddag-yxskaftpolemik boken framkallade på Svenska Dagbladets kultursida).
Resultatet har blivit en intresseväckande liten skrift som genom sin inriktning i
viss mån bryter ny, eller snarare nygammal mark.
Ett bidrag som förtjänar särskild uppmärksamhet är den inledande uppsatsen
av statsvetaren Emil Uddhammar, på
temat Borgerligheten, modernismen och
kulturen.
"Kulturhandlingar är värdeskapande;
där tar värden och ideer gestalt, och i den
mån de dessutom förmår att inspirera har
de möjlighet att förändra verkligheten",
slår Uddhammar fast. Han försöker sedan utröna bakgrunden till frånvaron av
borgerligt påverkade deltagare i det kvalificerade kulturskapandet ("borgerlig" är
naturligtvis en avskyvärd term i sammanhanget- liksom "kulturskapande"- men
varje bättre ord skulle kräva en längre förklaring än utrymmet här medger). Utredningen för honom till ett besläktat problem; problemet med de ·borgerliga partiernas främlingskap inför de värdeföreställningar som en gång formade deras
program.
Den analys som sedan följer är träffande. Borgerligheten har slagit undan benen
för sig själv genom att avsäga sig tron på
de moraliska föreställningar som en gång
formade den, men ändå fortsatt att driva
politiska krav som följer ur en naturrättslig grundsyn. Man har på det hela taget
accepterat modernismens problemformuleringar och till slut även kommit att
införliva den nihilistiska uppfattningen att 1
varje tro på absoluta värden är orimlig
och ytterst leder till förtryck.
Ett intressant faktum i sammanhanget
är att Uddhammar hörde till dem som för
ett tiotal år sedan introducerade Friedrich
v. Hayeks verk i svenska studentkretsar.
Just Hayek är ju ett bra exempel på en
högertänkare som utgår från modernistiskt färgade premisser inom etiken. Hans
ställning som den ledande teoretikern
bakom det senaste decenniets offensiv
mot socialismen har medfört att man
samtidigt som man tillgodogjort sig hans
förintande kritik mot storskalig samhällsplanering, ofta också ganska okritiskt
tagit till sig hans evolutionära moralsyn.
Så uppenbarligen inte Uddhammar:
"Den politiska borgerlighetens uppgift
- och det är en uppgift som i en mening
ligger utanför politiken - bör i stället vara
att bidra till en personligt teleologisk med- 532
vetenhet inom kulturen, att genom den
meningsskapande kulturen söka gestalta
ett kritiskt-etiskt medvetande i aristotelisk anda."
Det är inte ofta man förunnas läsa så-
dant på svenska. Framväxten av en höger
som förstår att förena en moralisk förankring i den klassiska naturrätten med det
oundgängliga politiska redskap som den
radikala ekonomiska liberalismen utgör,
vore förvisso en nåd att stilla bedja om.
En intressant komplettering av Uddhammars analys ges i Per Dahls uppsats.
De praktiska följderna av de inkonsekvenser Uddhammar beskriver har blivit
att borgerligheten hänvisats till att nästan
enbart argumentera utifrån effektivitetsresonemang, resonemang som genom att
vara tekniska, komplicerade och sakna
visionära drag brister i attraktionskraft. I
valrörelserna har man följaktligen oftast
fått kapitulera inför de känsloladdade kanonaderna av socialistisk solidaritetsretorik.
Dahl vill förklara det borgerliga dilemmat med att man aldrig riktigt förstått de
djupast liggande motiven bakom tillkomsten av vår moderna välfärdsstat.
Därmed har man också misslyckats med
att anpassa sin politiska retorik efter vissa
betydelsefulla drag i väljarmentaliteten.
Ar det kanske så, frågar sig Dahl, att de
faktorer som skapat välfärdsstaten bara
delvis haft att göra med plånboksfrågor
och social trygghet, att utvecklingen i stället i hög grad styrts av vissa svårdefinierade men ändå mycket levande behov och
föreställningar i folkdjupet? Med exempel från bl a landstingens och universitetens utveckling försöker han visa att så
kan ha varit fallet, att politiseringen ofta
varit ett slags självändamål, en strävan
efter medborgarengagemang i gemensamma angelägenheter; välfärdspolitik
som ett forum för nationell gemenskap
och medborgarfostran.
Om Dahl kan visas ha rätt i sitt förmodande att dessa behov inte utan vidare
låter sig bortrationaliseras, då blir uppgiften för borgerligheten att hitta andra vä-
gar att tillfredsställa dem, men utan att likt
välfärdsstatens ingenjörer samtidigt underminera individuellt moraliskt ansvarstagande och ekonomisk tillväxt. Dahl
pekar i slutraderna på hur enskilda ledande politiker i vår tid lyckats att kring sina
egna personligheter och politiska retorik
samla nationell uppslutning, att av egen
kraft nå ett slags symbolvärde.
Den som vill kan här se en anknytning
till Uddhammars efterlysning av ett "kritiskt-etiskt medvetande i aristotelisk anda". Ty pliktmoral, integritet och etisk
inlevelseförmåga är egenskaper som väl
torde vara, om inte oundgängliga (humbug har ju fungerat bra ibland), så åtminstone normala förutsättningar för dem
som vill bära upp den politikerroll Dahl
sätter sitt hopp till.
Efter att ha läst Tredje generationen
skulle man gärna vila tro att sådana statsmän åtminstone med något större hoppfullhet kan eftersökas i denna tredje generation än bland de tvehågsna själar som
föregått den.