TORSTEN BRANDEL:
"Operation Garbo"
,
O
peration Garbo", som kom ut
1988, är en "thriller om en möjlig
verklighet" och handlar om ett
sovjetiskt överraskningsanfall mot Sverige år 1992. Det är en dramatisk, realistisk och trovärdig skildring. Författarpseudonymen Harry Winter bedömdes
av en samfälld kritik som mycket sakkunnig.
Harry Winter: Operation Garbo II -
Slutet. Timbro 1989
Även om verkligheten på vissa punkter
redan sprungit förbi bokens Östeuropascenario är skildringen av intresse som en
bild av hur kriser och krig kan uppstå ur
ett kaos i Europa och hur krigshandlingar
kan drabba Sverige.
Scenariot är ett "isolerat angrepp".
Sovjet räknar med att betvinga Sverige på
några dagar, utan att NATO (USA) skall
hinna eller vilja komma till undsättning.
"Operation Garbo n- Slutet" är fortsättningen.
Skildringen i del II börjar den 7 september. Stora delar av de svenska marinoch flygstridskrafterna är utslagna. Arlanda är taget, fienden behärskar Östergötland, Stockholm är inneslutt';t, Göteborg hotat, sovjetiska styrkor går mot Boden. Försvaret av Skåne är helt upprivet
av sabotage och av fiendens fallskärmsförband. En svensk generalmajor har avslöjats som agent i själva högkvarteret.
Sverige och Finland har etablerat marin
samordning.
Tre amerikanska hangarfartyg beräknas den 7 september av sovjetledningen stå i Norska havet, med flyg tillräckligt
för att kvadda "Garbo", men också
mycket känsliga för ryska ubåtar i attack- 577
positioner. Skall de känna sig hotade och
slå till i förebyggande syfte? Sovjet tar risken att provocera. Huvuddelen av de
ryska attack-ubåtarna är på väg söderut.
Sverige har vädjat om militärt stöd från
västmakterna.
Washington tvekar om att förstärka
nordflanken (NATO) på Centraleuropas
bekostnad. Kunde man i detta efterhandsläge försvara Norge utan kärnvapen? Alldeles frånsett att Sverige "kommit rännande efter hjälp", utan att egentligen förtjäna den. Men de amerikanska hangarfartygen kommer allt närmare.
Den 9 september beslutar svenska regeringen att sända en delegation under utrikesministern för att möta en norsk delegation vid Eda.
Norge har nu kniven på strupen och
måste ha intresse av att få in USA omedelbart. Men NATO vill till nästan varje
pris undvika direkt konfrontation med
Sovjet.
Ryssarna får allt större svårigheter i
Uppland men ökar pressen på Finland.
Svenska och finska stridskrafter går till
gemensam motoffensiv i Finska viken.
Detta utvecklar sig till ett kaotiskt luftoch sjöslag.
Den sovjetiske generalsekreteraren
försöker ge sina stridskrafter andrum och
splittra motståndaren genom ensidig
vapenvila fr o m den 13 september kl
12.00, vartill alla förband i stridskänning
skall dra sig tillbaka 2 km.
Samtidigt förbereder USA att konfrontera Sovjet med ett fait accompli genom
att gå in med US Marines på Gotland
(svenskarna håller norra delen).
Som generalsekreteraren beräknat
skapar utspelet oenighet i svenska regeringen samtidigt som svenska stridskraf- 578
ter star beredda till motoffensiv.
Slutet skall inte här i detalj avslöjas.
När det kommer, står åtskilliga spännande frågetecken kvar. Läget är politiskt
"skört". Del Il är, liksom del I, en livfull,
medryckande skildring, ställvis med
mycket goda litterära förtjänster, ingenstans likgiltig. Den vill vara både spännande och uppfordrande och lyckas bra med
bägge delarna. Flera av de i handlingen
förekommande personerna är nyckelfigurer; de flesta torde vara helt uppdiktade;
icke så få är ironiska teckningar. För den
någorlunda initierade läsaren kan spelet
"vem är vem?" ge god behållning. Knappast någon kan undgå att dragas med av
det fartfyllda svepet av händelser. Krigsskildringarna är åskådliga och ger mycket
av intresse om vapenprestanda och om
beteendemönster. Att händelser till stor
del utspelas, i brutala former, på vår hemmaplan (flygbombterror, pansarskräck,
soldateskuppträden o a) må vara chockerande läsning. Men avsikten är ju att dra
uppmärksamheten till faror som hotar,
och kanske i en del fall kan undvikas, till
fel som begåtts och möjligen i en del fall
inte behöver upprepas. Författaren vill
t ex visa hur vi omkring 1990 alltför sent
förstod vad som rörde sig iBaltikum: höjd
beredskap, allt flera båtflyktingar m m. På
den punkten kanske ett uppvaknande är
på gång i dagens verklighet. För sent är att
gottgöra den flathet vi visade vid affären
U 137, i stället för politisk fasthet. För
vidare exemplifieringar från tiden före
resp efter 1990 ges här inte utrymme. Och
upplösningen i detalj av dramat Garbo
må alltså anstå ...