- ~ PER DAHL: Om vördnad Den borgerliga samhällskritiken möter allt mindre motstånd och konfirmeras allt mer, men vid sidan om den tycks det saknas några viktiga begrepp eller attityder i borgerlig idedebatt, skriver Per Dahl. Var finns den intellektuella ödmjukheten? Debattörerna ger intryck av att allt väsentligt redan är uttänkt samtidigt som det råder ett slags ständig nutidsfixering. Socialister tycks då och då förneka Sveriges historia före mäster Palm. Om borgerligheten i sin tur sätter en gräns vid industrialiseringen, bäddar de då inte för samma fel: att döma tidigare generationers erfarenheter som irrelevanta? Fil kand Per Dahl är förlagsredaktör på Timbro. Han har varit ordförande i föreningen Heimdal i Uppsala. H ägervågor följs av vänstervågor, kanske av åter nya vänstervågor. Den som upplevde 1968 har nu nästan svårt att minnas hur vanligt sunt förnuft var något som nästan tycktes ge dåligt samvete. En obetvinglig centrifugalkraft drev varje debatt och beslut åt vänster; i varje fråga fick det enbart finnas ett perspektiv. Den som då inteföljde med kände sig ungefär som de korsriddare på Rhodos som Bo Giertz skildrat: man visste att så länge man själv stod på muren skulle inga hedningar komma upp på den. Men att ständigt hugga och slå var ett tungt göra, någon gång skulle man bli trött och ens bastion översvämmas. Varje efterträdare tycktes stå ett steg till vänster om sin företrädare. Den som betraktar de idetendenser som finns i dagens borgerliga debatt kan emellertid inte undgå att se likheter mellan den och gårdagens vänstervåg. Inte i sakfrågor, men väl i mer svårdefinierade aspekter av politisk hållning, aspekter som ändå betyder mycket för hur en politisk linje uppfattas och uppfattar sig själv. I de betydande sakfrågorna vinner en liberalkonservativ linje alltmer anklang över alla partigränser- det kan gälla frågor som privatiseringar, skatter eller önskan att få alternativ till den offentliga sektorns monopol. Men det finns annat än sakfrågor som spelar roll. Att i en artikel kritisera något så dimmigt som "borgerligt ideklimat" är att sticka ut hakan - det klimat som kritiseras kanske bara finns i kritikerns egna ögon. Möjligen reagerar någon. Materialism En egenskap hos den nu avdöda vänstern som stack i ögonen var dess materialism. 442 Historien förklarades vara historien om förändringar i produktionsresurser, samhällen sågs enbart utifrån ett klassperspektiv. Materialismen tog sig indirekt ett uttryck i tendensen att skylla det mesta på systemet (minns någon det ordet). Enskilda människors insatser och vilja kunde mycket väl vara goda, men systemet(då kapitalismen) perverterade dem. Enskildas förhållningssätt, moral, skuld eller oskuld var till slut bisaker - det mesta skulle ändras genom en systemändring. Kapitalismen skulle destabiliseras (om det ingick ett (r) i talarens partibeteckning) eller gradvis men obönhörligt reformeras. Egentligen skulle ingen behöva fö- respråka reformer - den radikala framtiden skulle ändå följa helt naturgivet Verkligheten var sådan. Reformerna bestod mindre ofta i kravet på att människor skulle försöka bli bättre var för sig; om bara reglerna för deras samverkan förändrades skulle de själva omdanas i ren följdverkan. Följaktligen gällde det för all debatt, all litteratur, ja för all mänsklig aktivitet att den skulle vara samhällstillvänd. Det icke-radikala mindretalet reagerade som mannen i Staffans stollar: de radikala argumenten blev den klubba som slog in de konservativa åsikterna än djupare. Samhällstillvänd blev skällsord, garanterat samhällsfrånvända frågor ganska populära. Om framtiden skulle bli radikal - och det bedyrade ju alla - så fick den skylla sig själv. Evelyn Waugh har exakt beskrivit känslan när han i sin krigstrilogi skildrar hur Guy Crouchback ser journalfilmer om polskt kavalleris chocker mot tyska och ryska styrkor. Valet mellan självrespekt och framtid var lätt. Men har inte många av dagens borgerliga debattörer gripits av just denna materialism? Vänd på förtecknen: vilken framtid är det som är naturgiven, vem är det som anser att det är viktigare att ändra på systemet än på enskildas moral? Vem är det som för en samhällsdiskussion som nästan enbart tycks lägga vikt vid materialistiska förklaringar av samhällsfenomen? Förenklade scheman Den andra punkten följer delvis ur den första. sextiotalets vänster var verkliga hejare på att reducera komplexa företeelser till förenklade scheman. Företagen styrdes enbart av profithungern, etablissemanget av begäret att leva ett gott liv. 1968 gällde detför all debatt, al/litteratur, ja för all mänsklig aktivitet att den skulle vara samhällstillvänd. "Men det där är ju egentligen bara frågan om ..." Vi minns de cyniska tonfallen. Nyanser och komplicerande faktorer maldes till grus av en radikal opinion ifrå- gor som Vietnam, företagsdemokrati och LKAB-strejker. Enskildas idealitet, styrande tankelinjer och outtalade förutsättningar fick stå tillbaka för enkla förklaringar och materiellt handfast statistik. Ett skolexempel är alla de undersökningar som hävdade att elevers ämnesval och rekryteringen inom högre utbildning helt kunde förklaras genom att gå till faktorer som klassbakgrund och föräldrars inkomst. U-ländernas fattigdom? Enbart en följd av Händernas utsugning! Människan, ensam och i samspel, blev som en själlös mekanisk docka med förutsägbara reflexer. Hon skulle förklaras på samma vis som en bakterie eller en bananfluga, inte förstås som en tänkande och sammansatt medmänniska. Förvisso är den samhällsanalys som presteras av dagens borgerliga debattörer lika korrekt som gårdagsvänsterns avgrundlikt fel. Den reduktionism som lurar idagfrån borgerligt håll skorrar likväl.Nu är det inte längre näringsliv och kapitalister som står i skottgluggen utan långt otrevligare politiker och byråkrater. Men kan inte de någon gång drivas av andra Detär väl alltjämtytterst tvivelaktigt om den devalverade formen av monarki medfört några förbättringar. bevekelsegrunder än vad public-choketeserna fastslår? Det tycks i en borgerlig världsbild ibland inte finnas någon övergripande myndighetsutövning, några lärda verk eller några ämbetsmän som vägleds av annat än maximeringsprinciper. Är inte förståelsen fortfarande lika viktig som förklaringen när politikens ledfyrar sätts ut? Vad som stötte den borgerlige under sextiotalet var inte minst den värderelativism som präglade vänstervågen. Högre och lägre var adjektiv som upphört att finnas till - utom möjligen när högre transformerades till prefixet "fin-", som ifinkultur (i motsats till folkets kultur). Begrepp som kvalitet och värde blev för vänstern lätta att avgöra: det var bara att använda majoritetsregeln. Enklast är det att dra sig till minnes debatter om konst, litteratur och kultur; i princip skulle resurserna åt var kulturyttring vara proportionella med det antal människor som tog emot den 443 (helst skulle de ju delta). Skulle pengar verkligen gå till nyutgivningen av klassikern, till upprustningen av museet eller till operaföreställningen, då det ju fordrades skolning för att uppfatta skönheten i det framförda? Begreppet elit, med dess associationer till privatliv och privatgöromål av stor betydelse för samhället som helhet, blev ett hatord. Har dock inte många av dagens borgerliga smittats av denna värderelativism? Värdet av en samhällsföreteelse eller kulturyttring kan visserligen inte mätas i antalet engagerade, men väl i produkten av antalet engagerade och den summa pengar de disponerar. Viljan att förvara, ja styra till förmån för värden som inte inses av alla tycks på ett sätt lika liten nu som då. Jämlikhet En fjärde sista hållpunkt är kanske rent av känslig att ta upp: jämlikheten. Vänsterattityden i frågan är lättfattlig och behövs inte förklaras speciellt. Den som inte attraherades av vänstervågen tvangs emellertid försöka artikulera sig; hur skulle en ideintresserad borgerlig betrakta privilegier och ojämlikhet? Begreppet benades upp, järnlikhetens startpunkt var för att utgå från historien järnlikheten inför Gud, den absoluta. På jorden blev det genast mer komplicerat, redan när det gällde järnlikhet inför lagen. Var inte det viktiga att skilda privilegier inte fördelades alltför ojämnt, och att privilegier motsvarades av högre ansvar eller strängare normer? Om nu de flesta besatt några särskilda företräden, måste dessa vara alldeles lika? Extremfallet blir den engelske pären som alltjämt är immun mot alla domstolsutslag utom sina bröders i över- 444 huset. Bidrog den ojämlikheten verkligen till ett sämre samhälle? Samrna gällde järnlikheten inom politiken. Var det inte viktigare att statens politik blev välavvägd och formerna sådana att de försvårade maktmissbruk men befrämjade den upphöjt rättvisa styrelsen? Frågan kom till sin principiella brytpunkt i och med debatten om den nya grundlagen. Monarkin enligt 1809 års regeringsform gick inte ihop med folksuverä- niteten, sades det. Men var det då verkligen monarkin som skulle stryka på foten, var det inte folksuveränitetsteserna som borde modereras till en maktdelningslära för att säkra rättsstaten? Det är väl alltjämt ytterst tvivelaktivt om den devalverade formen av monarki, utan kungens medverkan i regeringsbildning och andra former av verkställande makt, medfört några förbättringar. Men är då inte vänsterns järnlikhetsiver lika stark bland dagens borgerliga ideformare, om än i en mer subtil form? Folksuveräniteten betyder visserligen inte att allas röster för att vara lika värda måste utövas i en politisk sektor som är allomfattande. Däremot undrar man om inte det i någras tankevärld är så att samhällets ekonomiska sektor måste bli allomfattande för att allas pengar skall bli lika mycket värda. Russeli Kirk talar om hur samhället för att utveckla en hög civilisation inte kan undgå att präglas av olika klasser med skilda intressen och villkor. Är det egentligen inte vänsterns klassiskt klasslösa samhälle som kommit att bli de borgerligas utopi? Man skulle kunna uttrycka det så, att den borgerliga samhällskritiken i sak mö- ter allt mindre motstånd och konfirmeras allt mer, men att det vid sidan om den tycks saknas några viktiga begrepp eller attityder i borgerlig idedebatt Intellektuell ödmjukhet? Var finns den intellektuella ödmjukheten? Även den som tror sig ha rätt på de flesta punkter har helt säkert fel på några mycket viktiga av dem. Kanske är det också så att det egna samhällsperspektivet, hur bra det än ter sig, utesluter viktiga delar av mångas samhällserfarenhet Känslan inför tiden är anmärkningsvärtfrånvarande bland dagens borgerliga. och därmed har för bäraren omärkliga blinda fläckar? Ett visst tvivel på att man har rätt är inte särskilt bra när det gäller att nå snabba politiska förändringar, i så fall förmår man sällan bryta etablerade dagordningar. Men kan en idedebatt verkligen leva vidare och utvecklas om debattörerna ger intryck av att allt väsentligt redan är uttänkt? Kan den dra till sig nya unga? Vi kan så långt tillbaka som vi når spåra viljan till det bestående hos människan. Om det så bara är genom barn och barnbarn, ett planterat träd, en genomarbetad samhällsinsats eller kanske bara en gravsten, så hoppas vi sätta spår i eftervärlden. De politiska strukturerna, med staten som den viktigaste, har också som en viktig deluppgift att säkra denna konstans över tiden. Men känslan inför tiden är anmärkningsvärt frånvarande bland dagens borgerliga, såväl som framtid eller historia. I stället råder ett slags ständig nutidsfixering i deras andliga landskap, möjligen som ett resultat av en motvilja mot att känna sig bunden, av historiska förutsättningar; av framtidsansvar. Vördnad Vågar man nämna begreppet vördnad? Vördnad inför det man ännu inte förstår, vördnad inför det i begrepps- och instiUtan bredden i den icke-socialistiska idedebatten lurar alltid faran att tro att allt ärfärdigtänkt. tutionsväg som fungerat även om det tett sig ologiskt? Vördnad inför arbetsinsatser och idealism hos andra människor, även om de riktats inot falska mål? Ett särbegrepp av vördnaden berör onekligen vårt historiska arv och vårt kulturarv. 445 Inte så att nationalism allmänt sett är av godo, tvärt om. Men vördnaden i den meningen att vi känner oss berörda av de liv och ideal som länge sedan döda strävade i, och att vi försöker förstå dem på deras villkor, inte på våra. Socialister tycks då och då förneka Sveriges historia före mäster Palm. Om borgerliga i sin tur sätter en gräns som är nästan lika snäv, industrialiseringen, bäddar de då inte för samma fel: att döma tidigare generationers erfarenheter som irrelevanta? Den som ägnar tid åt dessa politiska attitydfrågor i stället för åt sakfrågorna, där långt fårre problem finns, kan tyckas vara en gnällmåns. Men järnför vi med framväxten av den politiska vindkantringen i andra länder, som exempelvis Förenta staterna, finner vi att bredden i den icke-socialistiska idedebatten varit av stor betydelse. Utan den lurar alltid faran att tro att allt är färdigtänkt