DEBATT
ARVID FREDBORG:
Kineserna och jämlikheten
U
nder kulturrevolutionen sökte
man som bekant i den kinesiska
folkrepubliken genomföra en
fullständig jämlikhet. Vid det här laget
torde många ha glömt, vad detta gigantiska samhällsexperiment i realiteten betydde. Det torde knappast i historien finnas något annat exempel på en så totallikriktning av ett helt samhälle, i varje fall inte i modern tid. Kinas folk skulle inte endast tänka lika, de skulle till och med vara
klädda lika. All individualism betraktades
som förräderi. Oersättliga kulturvärden
förstördes. Följden av anti-kulturrevolutionen (ty det var vad det hela i själva verket innebar) blev, att en hel generation fick ingen eller dålig utbildning. Man
förföljde kunskapen och uppnådde, att
inom ett par år hela samhället syntes paralyserat och ekonomin var i ruiner.
Landet räddades av en klok gammal
pragmatiker, Deng Hsiao-ping. Men hans
ansträngningar att återställa förnuft och
ordning i politik och ekonomi fick ske
långsamt och försiktigt. Ty alltjämt var
jämlikheten en hörnsten i det regerande
partiets ideologi. Men att man var på väg
bort ifrån den var redan tydligt år 1979
för den besökande europen. Uniformiteten hade börjat minska, färger börjat uppträda och de första tecknen till privat
affärsverksamhet började dyka upp. Inte
minst betecknande var, att många redan
då inte dolde, vilken katastrof kulturrevolutionen varit. En professor berättade,
hur han med en del av sina studenter lyckats rädda en del av sin institutions värdefulla bibliotek genom att övertala fadern
till en av studenterna som var småbonde
att mura ett hemligt förvaringsrum i sin
svinstia. O s v, o s v. Mest tydligt var det.
språk som fördes ifrämlingens närvaro av
ekonomer av facket. De suckade över att
förbättringarna gick så långsamt. De ansåg, att en stark dosis marknadsekonomi
var det enda, som kunde rädda landet.
Men hur skulle det kunna ske, när så
många av de ledande alltjämt var anhängare av "den fördömda jämlikheten", som
en av dem uttryckte sig. Marknadsekonomi förutsätter ju, att t ex tjänster betalas
efter vad marknaden anser dem vara värda. Det gick inte ihop med den extrema
jämlikheten. Alla människor är inte lika.
Två ekonomer från Shanghai ställde frå-
gan till mig, hur stor löneskillnad det borde vara mellan en verkställande direktör
och en av hans okvalificerade arbetare.
Mitt svar blev, att det var omöjligt att uppställa någon regel. När de insisterade svarade jag till sist, att jag i små eller medelstora företag skulle kunna tänka mig 10:1.
De ansåg båda, att detta vore en rimlig
siffra men beklagade, att man i deras land
då ännu inte kommit längre än till 21
h:l.
Därför var också kvaliteten på företagsledarna därefter. Men när jag sade, att till
följd av den extrema direkta beskattningen i Sverige skillnaderna i nettolöner troligen inte var större än i Kina då trodde de
mig först inte. Det krävde en längre förklaring av den extrema jämlikhet, som i
Sverige företrädes av vårt största parti,
ehuru den inte resulterat i vandalism och
total likriktning, i varje fall inte ännu.
Under de år, som gått sedan dess, har
det röda Kina tagit mycket större steg i
marknadsekonomisk riktning än vad nå-
gon trodde var möjligt år 1979. Naturligtvis är det en ytterst svår process att vända
ett land med en miljard människor. Men
agrarkommunernas upplösning fick en
omedelbar, positiv effekt på livsmedelsproduktionen. Efterhand har också en- 188
skilda småindustrier och en alltmer vidsträckt privathandel uppstått, som resulterat i större effektivitet - och större inkomstskillnader än någon kunde föreställa sig för tio år sedan. Men den nya politiken har hela tiden sedan dess tvingats att
försvara sig emot doktrinärerna inom det
regerande partiet. De har med förkärlek
begagnat jämlikheten som argument och
anklagat pragmatikerna för att begå förrä-
deri mot Maos filosofi och söka införa en
västerländsk, borgerlig liberalism. Kritikerna har naturligtvis också kunnat begagna andra argument som exempelvis
inflationen, som är ett faktum i dagens
Kina. Ibland har de nuvarande ledarna
tvingats slå till reträtt. Men i det stora hela
har utvecklingen gått efter Deng Hsiaopings recept.
Då och då diskuteras problemet, hur
stora inkomstskillnader, som skall tolereras. Det sker i regel med stor försiktighet.
Meningarna är alltjämt delade och fallgroparna många. Det finns därför tendensen att betrakta de stora skillnaderna som
något i och för sig icke önskvärt men som
ett temporärt fenomen.
För någon tid sedan togs problemet
upp i en artikel i Beijing Review av vicepresidenten i akademin för socialvetenskap, Liu Guoguang. Rubriken var betecknande. Den lydde: "Socialism är inte
egalitarianism". I artikeln hette det t o m,
att dessa båda ideer är oförenliga begrepp. Marxismen vänder sig, sades i fortsättningen, mot extrem jämlikhetssträvan
och likriktning, för att översätta egalilarianism till svenska. Många människor i
Kina trodde emellertid, att socialism betydde lika fördelning av inkomster. Detta
missförstånd hade haft en negativ effekt
för landets ekonomi. Trots teoretiska och
praktiska reformer lider Kina ännu av de
egalitära föreställningarnas inverkan på
distributionssystemet.
Man kan förstå, att Liu Guoguang uttrycker sig försiktigt. Ty risken för bakslag
finns alltjämt. Vem vet, om Deng Hsiaopings efterträdare kan och vill fullfölja
hans reformarbete? Ty de kinesiska kommunistledarna är, tills motsatsen bevisas,
liksom sina sovjetiska kolleger, endast ute
efter att göra det dåligt fungerande systemet mer effektivt, inte att införa någon
demokrati ala Västern. För reformatorerna i Beijing måste därför det stora problemet vara- hur mycket enskild verksamhet kan man införa eller i varje fall tolerera, utan att man tappar kontrollen
över utvecklingen? På XIII partikongressen i höstas deklarerades målet vara att
skapa en "socialism av kinesisk prägel".
Men om doseringen av marknadstänkande inte kan bli exakt så stor, att kommunisterna alltjämt kan fortsätta att regera?
Ty redan en liten dosis kan lätt få konsekvenser på andra områden än ekonomin.
Det är naturligtvis en hemsk tanke för
varje rättrogen kommunist, vare sig han
eller hon sitter vid spakarna i Moskva
eller Beijing.