STEFAN HEDLUND: Omglasnostochperestroika idet sovjetiskajordbruket Perestroika - omstrukturering - och glasnost - öppenhet - har blivit viktiga symboler för intentionerna hos Sovjetunionens politiska ledning. Författaren visar hur förändringarna märks bl a i det sovjetiska jordbruket. Det är en lÃ¥ngsiktig process att prägla om dem som vant sig vid planhushÃ¥llning och direktiv uppifrÃ¥n. Under den gÃ¥ngna vintern genomgick t ex 12 miljoner anställda inom jordbruket intensivkurser i ekonomi och arbetsledning för att kunna svara mot de nya kraven. Det räcker inte med att man nu kritiserar det gamla systemet. Kritiken mÃ¥ste leda till handling. Stefan Hedlund är fil dr i ekonomisk historia. G asnost och perestroika är tvÃ¥ nyovjetiska modeuttryck som nabbt hÃ¥ller pÃ¥ att bli var mans egendom i debatten om den pÃ¥gÃ¥ende sovjetiska reformprocessen. Förvisso har mÃ¥nga bedömare hävdat att det bakom den nya sprÃ¥kliga fasaden kanske inte finns sÃ¥ mycket som är nytt, och bland reformvänliga sovjetiska kretsar är oron sä- kert stor att dylika spekulationer skall komma att besannas. Orden är dock viktiga symboler för den politiska ledningens intentioner och det kan kanske därför vara motiverat att se nÃ¥got pÃ¥ den verklighet som döljer sig bakom den nya terminologin. Perestroika betyder "omstrukturering", och dÃ¥ majoriteten av bedömare - i Sovjet sÃ¥väl som i Väst - tycks vara ense om att behovet av omstrukturering, dvs ekonomisk reform, är störst inom jordbruket skall jag använda detta som illustration. Som bakgrund förefaller det här naturligt att använda en artikel som publicerades i vÃ¥ras i den ideologiskt viktiga sovjetiska partitidskriften Kommunist, författad av partiets chefsideolog, politbyrÃ¥medlemmen Egor Ligatjev. Artikeln inleder med att tala om de framsteg som har gjorts sedan 1982 Ã¥rs "Livsmedelsprogram". Produktionen har ökat (framför allt dÃ¥ förra Ã¥rets spannmÃ¥lsskörd), antalet förlustbringande jordbruksföretag har minskat, vilket kan peka pÃ¥ en bättre finansiell disciplin, och den andel av jordbruksinvesteringarna som gÃ¥r till sociala och kulturella ändamÃ¥l har ökat, vilket kan antyda en lindring av ungdomens flykt frÃ¥n landsbygden. Ligatjev tycks sÃ¥ledes se en del positiva tecken, men sÃ¥ kommer dÃ¥ pÃ¥ klassiskt vis det ryska ordet odnako, "men"! 342 Det finns fortfarande mycket kvar att göra. De positiva tendenserna är ännu bara tendenser. Livsmedlens variation och kvalitet mÃ¥ste förbättras. Produktionens tillväxt mÃ¥ste mer än fördubblas. Framför allt är jordbrukets andel av ekonomins totala investeringar alltför hög, och man mÃ¥ste "strängt" utvärdera vilken avkastning dessa resurser ger. SÃ¥ lÃ¥ngt är det kanske inte sÃ¥ mycket nytt, vare sig i ansprÃ¥ken pÃ¥ framsteg eller i problembeskrivningen. Experiment med självstyre Det verkligt intressanta kommer dÃ¥ framställningen övergÃ¥r till att diskutera infö- randet av vad som pÃ¥ ryska kallas kollektivnyj podr jad, en övergripande benämning för arbetslag som arbetar under självstyre och avlönas efter resultat. sedan 1982 har antalet sÃ¥dana arbetslag ökat sjufalt, medan arbetsproduktiviteten endast har stigit med 18 procent, nÃ¥got som rimmar illa med sÃ¥väl den höga investeringsnivÃ¥n som med de mycket positiva resultat som tidigare redovisats av sÃ¥- dana kontrakt. Ligatjev säger här rent ut att det i mÃ¥nga fall rör sig om föga mer än nya etiketter pÃ¥ samma gamla system: det är frÃ¥ga om "byrÃ¥krati av renaste vatten". Han fortsätter: "De nya ekonomiska relationerna mÃ¥ste omfatta inte hara de direkt producerande arbetslagen, utan även dessas relationer till de styrande organen. Om detta inte kan uppnÃ¥s kommer kolchozer och sovchozer att arbeta enligt det nya systemet, medan de styrande organen fortsätter pÃ¥ gammalt vis. Av en sÃ¥dan tingens ordning har vi naturligtvis föga att vänta." Det budskap som här stÃ¥r skrivet mellan raderna är minst sagt häpnadsväckande: "Jordbruksproduktion mÃ¥ste bedrivas av bönder som har ett direkt materiellt intresse i slutresultatet av sitt arbete, men det är tveksamt om vi kan förmÃ¥ de styrande och kontrollerande organen att acceptera detta!" I ett slag förkastar politbyrÃ¥medlemmen Liga~ev snart sextio Ã¥r av sovjetisk jordbrukspolitik, och det är kanske föga ägnat att förvÃ¥na att man idag talar mycket om vikten av "den mänskliga Snarare än att skapa nya rättigheter gäller det att försvara dem som redan existerar. faktorn". VarifrÃ¥n skall de nya "bönderna" komma? Hur skall de "styrande organen" omskolas? Den första frÃ¥gan är kanske den enklaste att besvara. Erfarenheterna frÃ¥n sÃ¥- väl den privata sektorn som olika tidigare experiment med självstyre visar klart pÃ¥ en betydande reserv av sÃ¥väl initiativförmÃ¥ga som vilja till hÃ¥rt arbete, bara belö- ningen är den rätta. En del experter menar ocksÃ¥ att det fortfarande finns en betydande produktionsreserv som kan mobiliseras, via ett utökat stöd till den privata produktionen. PÃ¥ denna punkt vill jag dock ställa mig en aning tvivlande. Privata aktiviteter Den privata sektorn dvs de berömda jordlotterna, har länge utgjort en gökunge i det sovjetiska jordbruket, och trenden har dessutom varit klart tillbakagÃ¥ende, i takt med att betalningen frÃ¥n den socialiserade sektorn har ökat. Framför allt torde ungdomen med visst fog kunna misstänkas för att vara obenägen att stiga upp klockan fem om morgonen för att mjölka kor, om det finns andra inkomstkällor. En sovjetisk sociologisk undersökning pekar pÃ¥ att endast 34 procent av de kolchozfamiljer där bägge makarna är under 30 Ã¥r hÃ¥ller sig med den annars sÃ¥ viktiga privata kon, medan motsvarande siffra för familjer med babusjka, dvs med en inneboende mormor eller farmor, är hela 62 procent. Trots dessa reservationer finns det dock tecken pÃ¥ att de tidigare hÃ¥rda begränsningarna pÃ¥ areal och innehav av husdjur nu hÃ¥ller pÃ¥ att luckras upp, och kanske är det sÃ¥ att det i vissa regioner - t ex Baltikum- faktiskt finns en viss reserv att mobilisera. Det centrala problemet när det gäller privata aktiviteter rör emellertid inte olika tekniska möjligheter eller begränsningar sÃ¥ mycket som den attityd som intas av framför allt lokala partiorgan. I detta avseende har det privata jordbrukets ställning länge varit osäker. Den kampanj som förra vÃ¥ren inleddes mot "oförtjänta inkomster" (netrudovye dochody) har i mÃ¥nga väldokumenterade fall tagits som täckmantel för rena trakasserier av bönder pÃ¥ väg till marknaden, vilket illustrerar en väsentlig aspekt av reformarbetets "politiska" dimension. Snarare än att skapa nya rättigheter gäller det att försvara dem som redan existerar, dvs att sätta stopp för renodlat maktmissbruk. Detta är en aspekt av den "mänskliga faktorn", där betydande förändring är av nöden. En annan sÃ¥dan aspekt rör huruvida man faktiskt kommer att lyckas skapa nya "kadrer", som är kompetenta att leda omdaningen av det sovjetiska jordbruket till de krav som ställs i en modem industristat. Ett av de mest positiva tecken pÃ¥ 343 förändring som för närvarande kan observeras rör ett dekret frÃ¥n förra vÃ¥ren enligt vilket jordbruksföretagen tillÃ¥ts att direkt till konsumenterna sälja eventuella överskott, sedan de statliga leveranskvoterna klarats av. En lÃ¥ngsiktig process En viktig förutsättning för att detta skall leda till resultat är att man samtidigt skapar en fri reserv av produktionskapacitet, som inte täcks av de obligatoriska uppköpsplanema, och vissa källor har här nämnt siffror i storleksordningen 20-30 procent. Samtidigt tillägger man emellertid att mÃ¥nga kolchozordförande och sovchozdirektörer stÃ¥r handfallna inför sin nuvunna frihet. Man vet inte vad som kan vara lämpligt att odla, i mÃ¥nga fall kanske inte ens vad grannen odlar, och man vet inte vilka priser man kan förvänta sig pÃ¥ marknaden. Det finns här ett mycket viktigt psykologiskt arv frÃ¥n stalintidens konfiskationspolitik. De som borde lägga upp och fördela jordbruksarbetet har vant sig vid att fÃ¥ färdiga planer uppifrÃ¥n, medan agronomer och andra experter som borde ägna sig Ã¥t specialisering och förädling har vant sig vid att förklara och ursäkta missöden, snarare än att undvika dem. "Kommandojordbruket" har ersatt kunskaper och initiativ med direktiv uppifrÃ¥n, och detta har under lÃ¥ng tid präglat individernas beteende. Man kan därför inte helt abrupt avlägsna direktiven, utan att samtidigt "prägla om" individerna. Vi stÃ¥r därmed inför en lÃ¥ngsiktig process. En liknande typ av problem kan iakttas i den finansiella sfären, där jordbruksföretagen under lÃ¥ng tid har fÃ¥tt lära sig 344 att ökande kostnader kan täckas via ökade krediter, och att skulderna när de väl nÃ¥tt en viss nivÃ¥ mer eller mindre automatiskt kommer att skrivas av. Denna avsaknad av finansiell disciplin lägger en mycket allvarlig begränsning pÃ¥ möjligheterna att övergÃ¥ frÃ¥n "administrativ" till "ekonomisk" styrning, och en del experter menar att man nu faktiskt har heslutat sig för att ta itu med detta problem. Tydligen har en "sträng regim" (strogii regim) införts för de värsta syndarna, en regim som helt enkelt skall gÃ¥ ut pÃ¥ att inga fler krediter beviljas. Det finns emellertid här en viktig parallell med skuldkrisen i Väst. Vad gör man med länder som inte kan betala? Mycket kretsar kring nÃ¥got sÃ¥ enkelt som kompetens. Det kan vara av ett visst intresse att dra sig till minnes Lenins gamJa uppmaning,frÃ¥n tiden för införandet av tjugotalets Nya Ekonomiska Politik (NEP), att man nu mÃ¥ste lära sig att "driva handel" (utjites torgovat), en uppmaning som tycks vara lika aktuell nu som dÃ¥. De uppgifter det nybildade superministeriet Gosagroprom ställs inför är av tvÃ¥ slag. A ena sidan mÃ¥ste man genomföra en utrensning av sÃ¥dana "kadrer" - inom Parti och administration sÃ¥väl som ute pÃ¥ jordbruksföretagen - som alltför väl har tagit till sig det gamla systemet, och därmed är svÃ¥ra att "omskola",och Ã¥ den andra mÃ¥ste man tillföra nytt friskt blod. I det förra fallet Jämnas en mycket intressant uppgift av Ligatjev, som pÃ¥stÃ¥r att omkring 30 procent av de personer pÃ¥ ledande poster inom jordbruket som under de senaste fem Ã¥ren lämnat sina befattningar har fÃ¥tt avsked just pÃ¥ grund av inkompetens. I det senare fallet lär under den gÃ¥ngna vintern hela 12 miljoner anställda inom jordbruket, pÃ¥ alla nivÃ¥er, ha genomgÃ¥tt intensivkurser i framför allt ekonomi och arbetsledning. Detta är förvisso positivt och förhoppningsfullt, men det räcker inte, om man inte samtidigt kan garantera att den nya kompetensen ocksÃ¥ ges utrymme att agera. Tekniskt sett finns redan förutsättningarna för en betydande positiv utveckling, och det ligger en intressant historisk poäng i att man allt oftare hör jämförelser med den "naturaskatt" (prodnalog) som infördes av Lenin 1921, och som kom att bli startskottet för NEP. Jag kan idag inte MÃ¥nga kolchozordförande och sovchozdirektörerstÃ¥r handfallna inför sin nyvunna frihet. se att det ekonomiska systemet lägger nÃ¥gra hinder i vägen. I mÃ¥nga avseenden, t ex vad beträffar vägar, lagringsutrymmen, transporter och reservdelar, är det förvisso mycket mörkt i tunneln, men det specifikt sovjetiska i sammanhanget är att lösningen pÃ¥ problemen mÃ¥ste sökas i den politiska - eller byrÃ¥kratiska - sfä- ren. Kampanj mot "svarta" inkomster VÃ¥rt intresse bör därför koncentreras pÃ¥ möjligheterna att via den nya kampanjen för "öppenhet" (glasnost) Ã¥stadkomma en sÃ¥dan utrensning och "omskolning" av "kadrerna" att en ny typ av förhÃ¥llande kan skapas mellan de styrande organen och de producerande individerna, ett förhÃ¥llande som bygger pÃ¥ respekt för de pÃ¥ papperet lÃ¥ngtgÃ¥ende rättigheter till självständigt och resultatavlönat arbete som redan finns. Som utgÃ¥ngspunkt för denna diskussion vill jag ta en mycket intressant artikel som i vÃ¥ras publicerades i Pravda. Själva bakgrundshistorien är - om än tragisk - tämligen banal. Det hände sig i en mindre stad i Ukraina att en tjänsteman pÃ¥ mellannivÃ¥, sedan hans dotter gift sig och flyttat hem till sin make, fann sig stÃ¥ende med en ledig lägenhet som han omedelbart hyrde ut svart. Saken bragtes till myndigheternas kännedom och togs upp till diskussion i partiets distriktskommitte, där det beslöts att tjänstemannen för sitt "moraliskt degenererade" beteende skulle uteslutas ur partiet och att hans fall skulle överlämnas till domstol. I avvaktan pÃ¥ rättegÃ¥ng tog han sitt liv. Den omoraliskt förvärvade inkomsten uppgick till totalt 285 rubel och 93 kopek, eller knappt 3 000 kronor enligt officiell växelkurs. Pravda slog upp denna historia pÃ¥ en dryg tredjedels sida. DÃ¥ tidningens korrespondent anlände till "brottsplatsen" fann han att ett överordnat partiorgan redan hade undersökt saken och uppdagat det obetydliga i det ursprungliga brottet. Tjänstemannen "Ã¥terupprättas" postumt, och den lokale partisekreteraren skils frÃ¥n sina arbetsuppgifter, med en "sträng varning" införd i sin partibok. Därefter börjar historien rullas upp. Den första frÃ¥gan är varför den lokala partikommitten agerat sÃ¥ hÃ¥rt, en frÃ¥ga som blir av särskild vikt dÃ¥ det framkommer att man vid samma möte gÃ¥tt betydligt mildare fram med individer som gjort sig skyldiga till brott av en betydligt allvarligare karaktär, om än av en annan natur. PÃ¥ en direkt frÃ¥ga hänvisar en av de ansvariga till tryck uppifrÃ¥n: "Varje mÃ¥nad är vi skyldiga att skriftligen redogöra inför Ã¥klagarämbetet hur vi driver den pÃ¥gÃ¥ende kampanjen mot oför- 345 ~änta inkomster. Hur mÃ¥nga som har avslöjats, hur mÃ¥nga kontroller och räder som har genomförts, hur mÃ¥nga fall som har lämnats vidare till domstol. Vad skall vi göra om vi inte har nÃ¥got att rapportera?" Det sovjetiska systemets "kampanjlogik" försätts här i en obarmhärtig belysning. För att uppfylla sitt kampanjmÃ¥l var man helt enkelt tvungen att offra ~änsÂ- temannen, dÃ¥ de övrigas brott var av fel "sort". Graden av hans försyndelse blev därmed till en underordnad frÃ¥ga. Att denna typ av kampanjer huvudsakligen tjänar den offentliga demonstrationens syfte slÃ¥s klart fast av Pravdas korrespondent - i de rättskipande organens nät fastnar pÃ¥ detta sätt bara smÃ¥fisk: "Naturligtvis mÃ¥ste även denna typ av brott bekämpas, men varför lyckas de verkligt fula fiskarna hela tiden slinka undan?" "Och hur reagerar Partiets kontrollorgan pÃ¥ detta? PÃ¥ intet sätt!" Denna typ av aktiviteter syftar dessutom inte endast till att dölja konsekvenserna av slarv och dÃ¥- ligt arbete, utan även till att skapa illegala fonder ur vilka illegala bonus och premier kan betalas ut: "Med andra ord, det leder till oförtjänta inkomster, med allvarliga konsekvenser för samhället, i moraliskt sÃ¥väl som materiellt avseende." Den uppenbara slutsatsen är att kampanjer mÃ¥ste föras med ett omdöme som inte utgÃ¥r ifrÃ¥n lagens bokstav utan frÃ¥n dess anda: "Annars kommer kampen mot missförhÃ¥llanden att förvandlas till en jakt efter planmÃ¥l, med ofrÃ¥nkomliga misstag och övertramp." Denna lilla historia sammanfattar egentligen hela vidden av den problematik som Gorbatjev möter i sina reformsträvanden. Systemet bygger pÃ¥ di- 346 rektiv uppifrÃ¥n, som av uppenbara skäl mÃ¥ste bli synnerligen trubbiga. Man har t ex i decennier skämtat om spikfabriken som bara producerar nubb, om planen uttrycks i antal, eller jättespik om den uttrycks i ton. Samma historia ser vi nu upprepas i kampanjerna för glasnost och mot "oförtjänta inkomster". I toppen kan man vara väl medveten om de verkliga orsakerna till olika problem och vad som behöver göras, men dÃ¥ "öppenhet" blir till kampanj kommer dess tonvikt ocksÃ¥ att gradvis förskjutas, till form utan innehÃ¥ll. Före glasnostvar det varje "sovjetmänniskas" plikt att varje mÃ¥nad i ett visst antal minuter, eller pÃ¥ ett visst antal A4-sidor, sjunga systemets lovpris. Efter glasnost gäller att framhäva dess dÃ¥liga sidor, men antalet minuter, respektive A4-sidor, förblir oförändrat. DÃ¥ bekämpandet av korruption och oärlighet blir till kampanj, kommer domstolar och partiprotokoll att fyllas av fifflare oeh smÃ¥skojarc, av samma skäl som det är lättare för en hundfÃ¥ngare att fylla sin kvot genom att smita in i villaträdgÃ¥rdar och fÃ¥nga barnens älsklingsvovvar än att ge sig pÃ¥ jakt efter de vilda bestar som stryker omkring pÃ¥ gatorna och hotar kommunister sÃ¥väl som partilösa. Kritiken mÃ¥ste leda till handling Det är kanske föga ägnat att förvÃ¥na att tonen i den centrala partipressen nu hÃ¥ller pÃ¥ att bli allt fränare, och för den sprÃ¥kligt intresserade utvidgas den nysovjetiska vokabulären snabbt: bjurokratism, formalism och internost torde kanske inte behöva översättas. Det framstÃ¥r ocksÃ¥ med allt större glasnost att man i Moskva snabbt hÃ¥ller pÃ¥ att bli medveten om faran att t ex kampanjen för ökad "öppenhet" kan komma att reduceras till en kampanj som alla andra, där planuppfyllnadsrapporten snarare än de faktiska resultaten blir till rättesnöre. T ex rapporteras det att Gorbatjev, vid sin resa i Baltikum, i samband med ett fö- retagsbesök lär ha konfronterats med en företagsledare som mycket stolt började rabbla upp hur uselt allting stod till pÃ¥ hans företag, och hur mycket tid och energi man ägnade Ã¥t att avslöja ytterligare brister. Med en bister min avbryter Partichefen denna troligen välförberedda ceremoni med det oförskämda pÃ¥pekandet, att det kanske kunde vara lämpligt att försöka Ã¥tgärda problemen ocksÃ¥! Lösningen pÃ¥ problemen mÃ¥ste sö- kas i den politiska -eller byrÃ¥kratiska- sfären. Som utanförstÃ¥ende betraktare ställer man sig dessutom nÃ¥got förbryllad över att man pÃ¥ högsta ort tydligen anser sig behöva pÃ¥peka att det inte ens i "öppenhetens" namn är rimligt att skylla allt elände pÃ¥ Partiet, och att det kanske kunde vara rimligt att nÃ¥gon gÃ¥ng ibland även söka framhäva samhällets positiva drag. Det är en sak att tillÃ¥ta en liten om än viktig krets av intellektuella i Moskva och Leningrad att fritt diskutera viktiga samhällsproblem i olika media, men det är en helt annan sak att ge sÃ¥dan kritik innehÃ¥ll -för att inte tala om funktion- dÃ¥ vi flyttar oss till landsortspressen, till partiets lokala organ eller ut pÃ¥ företag och förvaltningar. Hypotetisk "god cirkel" Iett annat relativt färskt nummer av Pravda skriver man pÃ¥ ledarsidan om just kritikens roll i pressen, och slÃ¥r där helt klart fast att det är den lokala nivÃ¥n som kommer att bli avgörande: "Om partikommitteerna förhÃ¥ller sig likgiltiga, till vad tjä- nar dÃ¥ all kritik? ... Orden förlorar sitt innehÃ¥ll och människorna vänjer sig gradvis vid att kritiken inte leder till nÃ¥gon handling." För journalisterna blir uppgiften inte bara att avslöja och kritisera, utan även att följa upp och se till att kritiken fÃ¥r andra effekter än lÃ¥nga tal och promemorior om hur dÃ¥ligt allting är. För att illustrera vad denna uppgift egentligen innebär, skall jag avsluta med att skissera en hypotetisk "god cirkel", som pÃ¥ lÃ¥ng sikt kan föra in den sovjetiska ekonomin pÃ¥ en gynnsam utvecklingsbana. Jag utgick ovan ifrÃ¥n att en nödvändig förutsättning för framgÃ¥ng med perestroikan var en framgÃ¥ngsrik omdaning av den s k mänskliga faktorn. Ponera nu att man, i takt med att missdÃ¥dare och missförhÃ¥l- 347 landen avslöjas, samtidigt förmÃ¥r se till att deras ersättare inte omedelbart placeras i en situation där de i sin tur tvingas in i samma beteende, dvs ett slags dialektisk process, där första steget är att hÃ¥lla tillbaka kampanjmetoder och maktmissbruk, i syfte att bygga upp en kompetens att "driva handel" (torgovat) utan partiets övervakning. Goda resultat här kan sÃ¥ i nästa steg användas för att försvaga byrÃ¥- kratins motstÃ¥nd, och därmed tillÃ¥ta ytterligare smÃ¥ steg framÃ¥t, i riktning mot en verklig reform värd namnet. För att en sÃ¥dan politik skall bli framgÃ¥ngsrik krävs ett stort tryck uppifrÃ¥n, en mycket aktiv roll för pressen, och en genuin politisk vilja (och förmÃ¥ga) att faktiskt "belöna" smÃ¥ steg framÃ¥t - inom den givna ramen - med ytterligare framflyttningar av stängslet. Här kan förvisso - pÃ¥ goda grunder - invändas att en sÃ¥dan utveckling knappast förefaller sannolik, och mitt enda försvar mot sÃ¥dan kritik mÃ¥ste ta formen av en motfrÃ¥ga: "Finns det egentligen nÃ¥gon annan väg?"