HENRIK RAMEL:
Tysk motståndsrörelse 1933-45
S
edan länge finns i England en kommitte för studium av andra världskriget. En liknande förening finns
också i Tyskland. De två organisationerna ordnade i maj förra året ett seminarium i Leeds i England, då man ägnade
särskild uppmärksamhet åt motståndet
mot Hitler under krigsåren.
Gunnar Hägglöf: Var försiktig
i Berlin. Norstedts 1986
På grund av sina erfarenheter som svensk
handelsförhandlare med Tyskland alltifrån 30-talet till 1943 hade också Gunnar Hägglöt inbjudits. I en bok på 135
sidor med titeln "Var försiktig i Berlin"-
hans avskedsord till Jacob Wallenberg,
när denne skulle flyga till Berlin efter
Stauffenbergs misslyckade attentat mot
Hitler i juli 1944, berättar han nu om sina
erfarenheter av de olika turerna i Hitlerregimens växlande ståndpunkter och
motståndsrörelsemas agerande.
Bokens kärnpunkt är Jacob Wallenbergs kontakter och samtal med CarlFriedrich Goerdeler, f d överborgmästare
i Leipzig, som avgått i mitten på 30-talet
sedan några nazistiska borgarråd låtit
bortföra en staty över kompositören
Mendelssohn-Bartoldy. Allvarligast synes läget för oss ha varit i slutet av 1941
då Goerdeler - trots sin prekära ställning
hade han goda kontakter i de olika militärstaberna-för Wallenberg uppgav, att
Hitler givit order om att förbereda ett
angrepp mot Sverige med enligt vår välunderrättade militärattache Juhlin-Dannfelt 30 divisioner = 600 000 man. Men
redan i slutet av februari 1942 kunde
Goerdeler berätta, att planerna avskrivits.
De tyska förlustema utanför Moskva var
så stora, att de inte kunde tänka på att ta
staden. Inte heller Leningrad kunde intas.
Sverige skulle alltså stå i tacksamhetsskuld till Sovjet för sin frihet den gången;
för ryssarnas hjältemodiga försvar av sin
huvudstad.
Under åren 1934-43 besökte Hägglöf
Berlin fyrtiofyra gånger och hans erfarenhet torde vara helt unik. Han berättar
intressant om alla samtal och påtryckningar för Sveriges deltagande i Europas
nyordning, men både han och Wallenberg var lika angelägna om att hålla sig
passiva. På sid 97 heter det: "Vi ansåg att
vi aldrig borde gå ett steg längre än vad
som var alldeles nödvändigt." Och det
var ju också regeringens rättesnöre för
vår utrikespolitik visavi Tyskland under
kriget.
Gunnar Hägglöfs arbete under andra
världskriget som relaterats i den nu utgivna boken vittnar om framsynthet. Bevis
för motsatsen är följande historia.
Aren 1923-25 var min far, Fredrik
Ramel, svensk minister i Berlin. Hösten
1923 hade han en middag. Bland gästerna var Berlins polismästare. Under middagen fick denne ett telefonsamtal och
när min far efteråt frågade vad saken gällde, svarade polismästaren "Det var en liten 'Putsch' i Miinchen av någon ('irgend
jemand') som heter Hitler, men jag kan
försäkra Er Excellens att Ni aldrig mera
kommer att få höra det namnet."