Ui lERATUR GEORG DANELL: Överraskningarnas val N ågon sanning för det politiska skeendet finns det lyckligtvis inte. Inte heller något facit på varför det gått som det gått i ett val. Däremot törstar alla valstrateger efter mer information om vad som häntför att planeringen inför nästa val skall bli ännu bättre. Det är därför alla berörda med sådan iver kastade sig över boken Överraskningarnas val av Håkan Gergils och Leif Widen. Författarna vill skildra väljarens politiska miljö under valåret 1985, vad som faktiskt träddefram via media. Håkan Gergils och Leif Widen: Överraskningarnas val. Timbro 1986 Överraskningarnas val är värdefull för att den också försöker så systematiskt det nu går att visa hur media arbetar ett valår. Det fanns goda skäl till varför såmångajournalister följde presentationen av boken. Men det var typiskt att TVs nyhetsprogram valde att i sina sändningar ignorera den. För om man tror attboken handlaromvad som hände i valet, så är den egentligen en fullfjädrad beskrivning av hurmedia skildrade vad som hände i valet. Det är en viss skillnad. Den mängd av data och information som boken återger är omöjlig att ens försö- ka återge de väsentligaste delarna av. Men med mina färgade glasögon kan jag försö- ka ge några brottstycken av innehållet. • Socialdemokraternas och arbetarrö- relsens dominans på nyhetssidor och i nyhetssändningar är påtaglig och oroande. De hade 1985 större uppmärksamhet än vad deras andel av valmanskåren anger. Om det nu är något bra mått. Egentligen borde om intealla större partierså iallafall de båda blocken ha samma utrymme. Men till det förhållandet är det långt. • Socialdemokraterna behandlades välvilligt jämfört med andra partier. Det var 1985 tre gånger vanligare med kritiska nyhetsinslag om moderatema än om socialdemokraterna. Så inte bara att socialdemokraterna kommer till tals oftare, de behandlas också mer positivt. Ar journalisterna så underdåniga de mäktiga socialdemokraterna eller är kåren så socialistisk att den inte förmår att kritiskt granska dem? • Författama Gergils och Widen försöker förklara socialdemokraternas dorninans med att deras framgång beror på professionalism. För min del vill jag påstå, att den skicklighet och aktivitet som socialdemokraternaförmår att visa, ytterstberor på att de utgör den politiska överklassen. Deras resurser är större än vad borgerligheten tillsammans kan förfoga över. Om man därtill följer ageraodetöveren hel treårsperiod blir deras dominans än större. Arbetarrörelsen har råd att över hela treårsperioden bedriva kampanjer i den ena eller andra organisationen men alltid väl samordnat med övergripande politiska intressen. Att detta ger resultat på nyhetssidor och i etersändningar är inte ägnat att förvånas över. Som ett exempel på socialdemokratins professionalism nämner författarna taktiken att möta obehagliga frågor med tystnad. Det blev således ingen debatt om frihet och löntagarfonder eftersom socialdemokraterna bemötte oss med tystnad. skillnaden mellan oss moderater och socialdemokraterna är dock, att om vi valde tystnad före debatt, riskerade vi att att någon centerpartist eller folkpartist hängde på ett socialdemokratiskt angrepp. Därmed blev det mediauppmärksamhet 78 och debatt oavsett vårt agerande. Socialdemokraternas "proffsighet" i författamas exempel är således inte - om det ens anses önskvärt - överförbar på det moderata arbetet. • Redaktionerna valde 1985 mer än tidigare att rata partiemas material till förmån för egna undersökningar. Aktuellts undersökning om familjepolitiken var ett sådant exempel. Det som dock fick den största effekten var säkert skatterapporten som Dagens Eko levererade om den moderata skattepolitiken onsdagenföre valet. Tillräckligt långt före valtillfället för att skapa effekt, men tillräckligt nära för att dess första signaler inte skulle kunna skickas tillbaka. Genom att samköra med Aftonbladet lyckades man blockera allt nyhetsutrymme under en dag med kritiskt material om moderat politik. Boken skildrar massmedias bevakning av en dramatisk valrörelse. Händelseförloppet i slutskedet var inte planerat och överraskade alla. Mycket tyder på attjournalisterna rycktes med av det nya och intressanta, den s k Westerbergeffekten. Ibland får jag en känsla av att man i media bara klarar en uppfattning i taget. En tid var Ulf Adelsohn framgångsmannen, den store utmanaren. Vad man än gjorde för att hålla emot, så beskrev media de stora förväntningarna. En vecka jagade man Olof Palme för Harvardaffären. Därefter blev Ulf Adelsohn villebrådet. Efter debatten dem emellan lanserades kålsuparteorin och Bengt Westerberg lyftes fram som den "tredje kraften". Antingen beskrevs allt i ljust elleri svart. Och alla"drakarna" tycktes spinna på ett och samma tema. Media finner ett tema och förstärker en bild till ibland groteska proportioner. Varför finns det så lite självständighet bland de viktigaste nyhetsorganen i vårt land? Varför styrs deras kommentarer så mycket av flock-beteende? Förmin del gerboken två naturliga slutsatser. För det första visar boken att den borgerliga splittringen är förödande och strider mot de borgerliga väljamas intressen. Valet 1985 ville vi moderater skapa trovärdighet åt borgerligheten. Vi moderaterförlorade ochfolkpartiet vann pådet. Ytterst är det de borgerliga väljama som förlorar på bristen av samförstånd och gemensamt uppträdande. Det som saknas är ett kitt i form av ömsesidig respekt och fortlöpande orgat,lisatoriskt och politiskt samarbete. Det ligger oss i fatet att media alltid har intresse av att belysa och förstärka borgerliga motsättningar. Det är typiskt, att en av deflitigaste media-aktörerna inom borgerligheten blev Hörnlund (c) bara på grund av hans påhopp på oss moderater. Den gamla regeln gäller. Det är inget svårt att få en löpsedel - det är bara att säga något riktigt dumt. Ankdammsklimatet i svenska massmedia måste brytas. Det enda sättet är att erbjuda fri radio och TV. Vi måste ha fler självständiga redaktioner av betydelse. Det är fel att TV-tittarna år ut och år in skall tvingas höra samma 4-5 kommentatorer i Aktuellt och Rapport, som har ambitionen att ge personligt färgade reaktioner på politiska händelser. Det kan inte vara rättattdet är pensionsåldernför dessa personer som skall ge förnyelse åt svensk mediabevak:ning. För svensk demokratis skullmåste vigöraalltför attdetskallblien mediareform där etersändningar behandlas på samma sätt som utgivning av tidningar.