LEDARE
Den Fjärde Vägen
D
et har sagts att vad det svenska
folket vill ha är en socialdemokratisk regering som för en borgerlig
politik. Den sena vårens opinionssiffror
tyder på att så skulle kunna vara fallet.
Uppgången för socialdemokraterna efter
mordet på Olof Palme kan tolkas på flera
sätt. Att så många säger sig känna sympati för Ingvar Carlssons socialdemokrati behöver inte bero på att de därmed vill
hylla Olof PaJmes minne.
- Nu slår vi in på den Fjärde Vägen,
utropade LO-Tidningen (17/86) när tidningen sammanfattade en artikelserie
under våren om socialdemokratin inför
framtiden. 1986 blir krispolitikens sista
år. Nu är tiden inne att på allvar debattera hur den socialdemokratiska politiken
skall se ut efter krisen, skrev LO-Tidningen och efterlyste ett efterkrisprogram.
Det förefaller som om Rosornas Krig
ånyo håller på att blossa upp. Otåligheten och missnöjet inom vänsterflygeln
inom det socialdemokratiska partiet går
inte att ta miste på. Samtidigt förefaller
det som om vänstern är mer villrådig och
. osäker än tidigare.
Laguppställningen i det fortsatta Rosornas krig är densamma som förut. De
Röda Rosorna anförs av ideologerna i
LO-borgen på Norra BantorgeL Där sitter Anna Hedborg som tillsammans med
Rudolf Meidner lade grunden till löntagarfonderna. Där sitter Per-Olof Edin
som tillsammans med Anna Hedborg i
boken "Det nya uppdraget" utvecklade
tankarna bakom fonderna och som i den
boken framförde den gamla liknelsen
med den kokta grodan. Är vattnet för
varmt hoppar grodan ur kastrullen, men
om man lägger grodan i kallt vatten och
sakta höjer temperaturen märker grodan
inget utan blir kokt.
Per-Olof Edin lade, under sin tid i
Kjell-Olof Feldts finansdepartement, i
löntagarfondsgrodan i en för många till
synes oskyldig och inte alltför het kastrull. Nu har han flyttat tillbaka till LOborgen och har böljat hetta upp vattnet.
I höst skall LO-kongressen godkänna
Edins förslag om s k förhandlad överskottsdelning; nästa steg på vägen mot
fondsocialismen.
Talet om att det är dags för en Fjärde
Väg bygger på föreställningen att Den
Tredje Vägen, devalveringsvägen, som
Nils-Eric Sandberg med sedvanlig elegans har kallat den, har lyckats och att
det nu åter skulle vara dags för en socialistisk skördetid. Det kan emellertid redan till hösten ha visat sig att så inte är
fallet.
- För svensk socialdemokrati 1986 är
en avgörande fråga om vi förnekar eller
bejakar att välfärdspolitiken under efterkrigstiden byggts på ett samvetsäktenskap mellan arbetarrörelsen och kapitalismen, skrev Kjell-Olof Feldt, ledare för
den Vita Rosen, i LO-Tidningen (17/86).
- Skall man bortse ifrån att det sovjetiska systemet diskrediterat den socialistiska tanken? Skall man låtsas som om
kapitalismen saknat den dynamiska utvecklingskraft ingen (inom vänstern, Sv
T:s anm) förutsåg vid sekelskiftet eller
ens vid andra världskrigets slut, frågade
han.
Nu är det väl emellertid så, att ingen
ens eller i synnerhet inom socialdemokratins vänsterflygel förnekar efterkrigstidens samvetsäktenskap mellan socialdemokrati och kapitalism, även om äktenskapet haft sina kriser. Men de bejakar inte, utan kritiserar tvärtom och vill
bryta upp detta samvetsäktenskap, för
vilket de har dåligt samvete.
Den Röda Rosen anser, kanske med
rätta, att man inte kan vara både socialist
och kapitalist. I en artikel i Aftonbladet
kort före mordet på Olof Palme, skrev
Stig Malm och "Rörelsens överinkvisitor" Rune Molin en minnesvärd artikel
om att det fanns en motsättning i samhället som överskuggade allt annat; motsättningen mellan arbete och kapital.
Fredrik Westander, redaktör för
SSU:s intressanta debattidskrift "Tvärdrag", skrev i LO-Tidningens debattserie (9/86) om denna motsättning inom
socialdemokratin. Han erinrade om att
enligt socialdemokratiska högtidstal bör
vi nu, efter att ha genomfört den politiska och sociala demokratin, vara på
väg mot den ekonomiska demokratin,
det tredje steget i demokratiseringsprocessen. Detta även om de senaste åren
fått ägnas en defensiv kamp till välfärdssamhällets försvar. Men han påminde
också om Kjell-Olof Feldts "brutala realism när han härom året menade att vi
inte har något alternativ till kapitalismen".
Westander medger att fondförslagets
utveckling innebar en rejäl reträtt. Motståndet var stort, skriver han, utan att
veta hur förfårande svårt det länge faktiskt var att mobilisera detta motstånd.
Det är fel, och bara fördunklande,
skriver han, att idag inte erkänna maktmotivens roll från 1975 och framåt, vilket ibland sker. Han påpekar och erkänner också att det fanns en stor skepsis
mot, eller bristande entusiasm för, fonderna långt in i de socialdemokratiska
väljarnas led och att detta berodde på att
197
löntagarfonderna inte uppfattades som
ett instrument för demokratisering, utan
sågs som ett instrument för en ny elits
maktutövning.
Westanders förslag om löntagarägda
kooperativa företag som alternativ till
kapitalism respektive löntagarfonder är
ett bevis för Feldts tes om att socialdemokratin saknar alternativ (andra alternativ än socialism genom löntagarfonder) till kapitalismen. Det är ju nämligen så, att inget hindrar den som vill att
starta och driva löntagarägda kooperativa företag i konkurrens med andra företagsformer. Det är en av fördelarna med
den frihetliga kapitalismen.
Författaren Sven Fagerberg har i detta
nummer av Svensk Tidskrift en på
många sätt tankeväckande artikel. -
Har man, som så många borgare, ett gnagande tvivel om att man hugger för sig
för mycket, att den andra sidan har en
rättvis sak, får man se till att den känslan
försvinner, skriver han.
Kanske är det ett bristande borgerligt
självförtroende, borgerlighetens diskreta
skam, omotiverat men fast grundlagt på
1930-talet, som är grunden för tanken att
det svenska folket helst vill ha en socialdemokratisk regering som för en borgerlig politik.
Tills det borgerliga självförtroendet är
återupprättat - en förstahandsuppgift
för alla som inser att borgerliga, liberala,
konservativa och marknadsekonomiska
lösningar är såväl sakligt som moraliskt
överlägsna socialistisk ideologi och
praktik - är det dock en tröst att äyen
det socialistiska självförtroendet är
svagt, vilket de stridiga viljorna i "rörelsen" utvisar.