54
RUNE WESTIN:
Genmäle om sovjetisk utrikespolitik
I en artikel av Stefan Hedlund i SvT 9/84
presenteras bl a den amerikanska statsvetaren William Welchs analys angivande de tre
huvudsakliga uppfattningarna i väst angående sovjetisk utrikespolitik. Den första är
att Sovjet är oföränderligt aggressivt och expansionistiskt. Den andra är att Sovjet förvisso är oföränderligt aggressivt men med det
undantaget att man allteftersom ålder och
mognad tilltar "slår till" med desto större
urskillning. Den tredje som står i skarp kontrast till de första två, går ut på att Sovjet i
princip är fredlig och godmodig och aggressiv
enbart om provocerad.
Idag är inte bara någon utav de första två,
utan alltså- som Welch helt riktigt konstaterar i sin analys - alla tre utav dessa uppfattningar allmänt vedertagna här i väst. Frågan
är varför? Hotet från den expansionistiska
utrikespolitik som Nazi-Tyskland en gång bedrev, fick ju på den tiden - som vi alla vet -
till följd att den värdsliga uppfattningen var
allt annat än delad vad beträffar Nazi-Tysklands utrikespolitik. Den dåvarande tyska
utrikespolitiken nådde emellertid aldrig upp
till sovjetiska mått om man räknar till dags
dato och järnför erövringarna vad anbelangar
antalet ockuperade stater.
Mot den bakgrunden borde en desto kritis- - - - - - - - - - - - - -
kare inställning råda gentemot sovjetisk utrikespolitik och logiskt sett vara mer utpräglad
bland allmänheten i väst än vad den är idag.
.Den tredje uppfattningen i ordningen presenterad av Welch, den att "Sovjet i princip är
fredlig och godmodig och aggressiv enbart
om provocerad" borde inte vara en av allmänheten i väst vedertagen uppfattning alls
idag. I stället borde logiskt sett inställningen
att ''alla fredsutspel ifrån Sovjets sida blott är
avledande skenmanövrer i syfte att förbereda
nästa framflyttning av positionerna" vara ea
snarare slutsats av oss att dra. Inte minst s1
när dessutom flera offentliga deklarationer
från olika sovjetiska ledare och ministrar från
Lening till Smirnoff och Stalin osv vid sidan
av de rent millitärstrategiska utspelen från
Sovjets sida, bestyrker den uppfattningen.
En bredare uppslutning kring en amerikansk
utrikespolitik ala Ronald Reagan borde således ha vunnit fäste i väst.
Att den inte har gjort det, torde till stor del
, bero på att vi i väst faktiskt lämnar utrymme:
för den sovjetiska utgångspunkten (ehuru offensiv den är) att komma till tals i lika stor
utsträckning som den amerikanska och den
västerländska i övrigt på kommunisternas
villkor och utan att den sovjetiska utgångspunkten blir bemött.