Torsten Nilsson om Vietnam &av de viktigaste källorna rörande de llllkegångar som var vägledande för dm svenska vietnampolitiken är förre lllrikesministerns, Torsten Nilsson, •moarbok "Åter Vietnam" . Ingen IJC/cs ha ifrågasatt riktigheten av de av fttHwm lämnade sakuppgifterna eller om ..,. utelämnat något väsentligt. Ålskilliga uppgifter i boken är dock inte obtstridda. Andra regeringar rppfattade i mångafall renafakta kring kDnjlikten på ett helt annat sätt än den ntnska. Ambassadör Åke Sjölin var ackrediterad i Saigon under åren 1964-67. Tillräcklig tid tycks nu har förflutit för att ett vetenskapligt studium av det svenska vietnamengagemanget på 1960- talet skall vara möjligt. Såväl samhällsvetare som historiker har böljat syssla med ämnet. Två doktorsavhandlingar har redan framlagts och ytterligare ett par böcker lär vara på väg. En av de viktigaste primärkällorna för forskningen, särskilt i vad avser de tankegångar, som var vägledande för den svenska vietnampolitiken, är givetvis Torsten Nilssons senaste memoarbok "Åter Vietnam", som kom ut 1983. Författaren var ju utrikesminister under den tid, då intresset för Vietnam var som störst i Sverige. Han var också en av dem som mest drev på det starka svenska engagemanget för stöd åt Hanoi-regeringen - jag använder orden Hanoi- respektive saigonregeringen i stället för de vanligare men i viss mån vilseledande beteckningarna nord- respektive sydvietnamesiska regeringen. När boken skrevs mer än ett decennium efter hans avgång från utrikesministerposten hade han ju dessutom fått ett historiskt perspektiv på händelseförloppet. Boken har, som Aftonbladet skrev i sin recension, blivit "ett lika viktigt som klarläggande bidrag till nutidshistorien". Recensionerna var på sin tid ändå ganska skiftande. Detta tycks dock delvis ha berott på anmälarnas politiska bedömning av den förda politiken. Jag kan däremot inte finna att man någonsin ifrå- gasatt riktigheten av de av Nilsson lämnade sakuppgifterna, och inte heller att man frågat sig om han utelämnat något väsentligt. Ändå kan det finnas skäl, inte minst med hänsyn till framtida forskning, att något granska boken även ur 42 dessa synpunkter. Den innehåller åtskilliga uppgifter, som inte är obestridda. Bl a uppfattade andra regeringar i många fall rena fakta kring konflikten på ett helt annat sätt än den svenska. Vanligtvis måste man när så skedde konstatera, att den ena uppfattningen måste vara fel; det fanns inget utrymme för tyckande. I något fall gällde det dock förhållanden, som inte kan säkert klarläggas, t ex hur ett val, som aldrig hölls, skulle ha utfallit. Jag skall, fördelat på ett par rubriker, ge några exempel på sådana meningsskiljaktigheter. Konfliktens förhistoria Jag skall börja med en detalj, som inte ens satts i fråga på något annat håll, nämligen Nilssons åsikt, att Staten Vietnam (Saigon-regeringen) inte skulle ha deltagit i konferensen i Geneve 1954, där konfliktens första skede avslutades genom ett av de militära överbefälhavarna ingånget vapenstilleståndsavtaL Nilsson tar sålunda inte med Staten Vietnam i sin uppräkning av i konferensen deltagande stater. Att Staten Vietnam - suverän eller ej, erkänd eller ej - var representerad på konferensen är dock uppenbart. Vill man ha bevis kan man läsa slutförklaringen från konferensen, där deltagarna räknas upp. Man skulle ha trott på ett tryckfel, om inte Nilsson genomfört tankegången med en viss konsekvens. Han nämner inte att stilleståndsavtalet omfattade även saigon-regeringens trupper osv. Mera komplicerade frågor är följande: l) Nilsson skriver att "Allmänna val skulle enligt avtalen äga rum i juli 1956 under kontroll av en internationell kolt mission. En regering skulle väljas, s01 skulle styra det enade landet." Det finns emellertid inte någon så~ bestämmelse i något av de i Geneve ut dertecknade dokumenten. I själva sti leståndsavtalet (art 14 (a)) regleras et dast förvaltningen av de i detta f~ ställda två zonerna fram till ett val, varom överenskommelse förväntadet träffas. Det kan för övrigt göras gällandl att militära befälhavare inte i en miliii konvention kan träffa avtal om politisb frågor som just anordnande av val. Däremot fanns den av Nilsson refert rade meningen om val 1956 under pu~ 7 i den icke undertecknade slutför ringen från konferensen. Den svens tolkningen förutsätter därför att slutf~JJ klaringen var ett avtal, och därutöver al detta avtal var bindande för Saigon-regt: ringen, utan vars medverkan något q inte kunde komma till stånd. saigon-regeringens uppfattning 01 detta var klar. Den hade inte undertect. nat något avtal, och uppgörelsen hack tillkommit mot dess protester. Den at såg sig därför inte bunden av någon del av avtalskomplexet. Denna bedömning av rättsläget delas av åtskilliga regeringar t ex den brittiska, som väl mer än någon annan i Geneve verkade för att uppnå ett vapenstiiJe. stånd, och den kanadensiska, somjämte Polen och Indien, var representerad den internationella kontrollkommissionen. Tankegången utvecklades t ex i dd kanadensiska parlamentet den lOjUl 1965 av utrikesminister Paul Martin, s01 förklarade att "Having rejected tbe terms of the Geneva agreement before1 was signed and having explicitly reserved its rights to safeguard its own intcrests it (Saigon-regeringen) cannot - be convincingly accused of violating inn lanational obligations (genom att icke ,enomföra val)" . J. IHanoi tycks man däremot till en börJID ha tänkt enligt helt andra linjer, kanske itro att saigon-regeringen inte skulle • tunna hålla sig kvar vid makten fram till s 1956. Enligt vittnen skall sålunda den nuYIJ'allde presidenten i Vietnam Pham r Van Dong, som var delegationschef i Ge- ~ve, före sin återresa ha sagt att: "Ni vet lika bra som jag att det där valet lldrig kommer att äga rum". 1956 hade ban emellertid ändrat uppfattning. I ett brev den 19juli 1956 till presidenten Ngo Dinh Diem i Saigon begärde han att förberedande förhandlingar om val skulle inledas "i enlighet med vad som föreskrives i Geneve-avtalet". I sitt svar, som kom den 9 augusti, upprepade Diem emellertid, att saigon-regeringen inte var bunden av Geneveavtalet, som den inte undertecknat, men han tillade, att han ändå önskade fria val i landet. Han förklarade dock samtidigt, att något konstruktivt i valfrågan inte kunde uppnås så länge Hanoi-regeringen förvägrade befolkningen i norr dess demokratiska frihet och grundläggande rättigheter. Härmed ändrade valfrågan karaktär. Dokumenten från Geneve sköts i bakgrunden. Avgörande blev i stället en bedömning av förutsättningarna för fria val i norra Vietnam. Under de fortsatta invecklade turerna vidhöll Diem, förmodligen på goda grunder, att sådana inte fö- relåg, och något val kom som bekant inte heller till stånd. Det kan tilläggas, att denna tolkningstvist inte kunde hänskjutas till Interna- 43 tionella domstolen för avgörade. Den får nämligen endast befatta sig med avtal, som registrerats enligt FN-stadgans art 102, vilket inte skett med slutförklaringen från Geneve-konferensen. Den uteblivna registreringen torde för övrigt med hänsyn till omständigheterna i och för sig vara ett starkt indicium för att förklaringen inte var ett avtal. 2) Den vikt som den svenska regeringen tillmätte valfrågan berodde uppenbarligen på dess övertygelse, att, som Nilsson skriver, "Ett val skulle ha resulterat i en överlägsen seger för denne (Ho Chi Minh) och hans anhängare i landet". Enligt andra regeringar var emellertid denna övertygelse inte alls starkt underbyggd. Anthony Eden t ex, som i egenskap av brittisk utrikesminister jämte Molotov var Geneve-konferensens ordförande, noterade i sin bok om konferensen, att varken Hanoi-regeringen eller dess allierade visade särskilt stort intresse för valprojektet, när tiden väl var inne. Osaken förmodade han vara, att 1956 händelsevis blev Diems bästa år och samtidigt Hanoi-regimens sämsta över huvud taget. "Plågat av ·livsmdelsbrist och bondeuppror mot kollektiviseringen" skriver Eden "befann sig (norra Vietnam) i en politiskt och ekonomiskt olycklig situation. Varken de utdragna striderna eller de amerikanska bombningarna har senare kunnat föra det tillbaka till detta bottenläge''. Beträffande valet skriver Eden förövrigt blott, att ett sådant var "antytt" (foreshadowed) i avtalskomplexet, men inte någonting om att ett avtal om val skulle ha träffats. Den amerikanska bedömningen framgår av en förklaring av utrikesminister Dulles den 20juni 1956, i vilken det heter - ...~ - - - 44 att: "USAs övertygelse är att, om förutsättningar för verkligt fritt val existerar, så föreligger det inte någon risk för att kommunisterna skulle vinna". Dulles påstående kanske överraskar svenska lä- sare. Enligt en här genom Vietnam-propagandan spridd men osann uppgift skulle nämligen president Eisenhower i sina memoarer ha skrivit, att Ho Chi Minh vid ett val 1956 skulle ha fått 80% av rösterna. Det citat, som brukar åberopas som stöd härför, avser emellertid ett val vid en annan tidpunkt och mellan andra huvudpersoner. Sommaren 1956 måste alltså för Hanoi-regeringen ha framstått som sämsta möjliga tidpunkt för ett val. Man har också förmodat, att man då i Moskva och Peking kan ha velat undvika ett prejudikat, som hade kunnat åberopas för Östtyskland och Nordkorea, något som kan ha bidragit till den kommunistiska sidans ringa intresse för valet. 3) Efter att sedan ha konstaterat, att nå- got val inte kom till stånd 1956 skriver Nilsson, att: "I stället utropades Republiken Vietnam som en självständig stat" och att" samtidigt gjorde makthavarna i Saigon anspråk på att betraktas som Vietnams enda lagliga regering." saigon-regeringens bedömning var emellertid en helt annan, nämligen att Vietnam slutgiligt tillerkänts oinskränkt självständighet redan 1954. Samma uppfattning utvecklades av den amerikanske delegationsordföranden under fredsförhandlingarna i Paris, ambassadören Hariman. Vid sammanträdet den 20 juni 1968 förklarade denne sålunda att saigon-regeringen "was granted full independence from the French Union by a treaty initiated before the convening of the Geneva Conference and promulgatef on June 4, 1954, six weeks before accords". Redan tidigare, sade H man, hade Republiken Vietnam upp en sådan nivå av självständighet att av säkerhetsrådets elva medlemmar l röstat för dess upptagande i FN, n~ som hade hindrats av SovjetunionCif veto. Vid tiden för Geneve-konferensen ~ 1 såg sig båda de vietnamesiska regerirw arna otvivelaktigt vara den enda lagliga hela Vietnam. För Saigon-regeringe del bekräftades dess ställning bl a i art l den för Republiken Vietnam 1956 tagna författningen, där det står "Vietnam är en oberoende, förenad, teP. ritoriellt odelbar republik'' . Saigon-re ringen gav aldrig avkall på denna gru princip. Hanoi-regeringen var såtillvida meta flexibel att den erkände den på FNL kongress i juni 1969 utropade Repu ken Sydvietnam och dess Provisoris Revolutionära Regering, i vilken kolt murristerna hade ett starkt inflytande. Denna av ett 20-tal regeringar erkänt. statsbildning blev dock kortlivad <d förenades genom avtal i november 191J med Den Demokratiska Repbliken Vietnam (Hanoi). 4) Nilsson påstår också att "För att ffiOo tivera upptrappningen hävdade maa (amerikanarna) att Sydvietnam var ea egen statsbildning, --- Förenta Staterna hade ilat ett fritt och oberoende land till undsättning'' Något stöd för denna svenska uppfau. ning av den amerikanska bedömningea står dock ej att finna i det grundläggande officiella amerikanska dokumentet "The legality of United States participation il the defense of Vietnam", som är sammanställt av State Departments folkrättsliga avdelning och publicerat den 4 mars 1966. Tvärtom fastslås där i en rubrik att "The Right of Individual and Collective Self-Defence Applies Wether or Not South-Vietnam is regarded as an Independent Sovereign State", och i en annan att "The United States has the right to assist in the defence of South Vietnam." Båda teserna underbyggs med en omfattande bevisföring, som avsågs visa att "!here is no greater licence for one zone of a temporarely divided state to attack the other zone than there is for one state to attack another state". Tyskland och Korea anfördes som exempel. Det förefaller alltså inte, som Nilsson påstår, ha funnits något folkrättsligt motiv för USA att erkänna existensen av två suveräna stater på Vietnams territorium. Inte heller har jag kunnat finna att de någonsin gjorde det. Underligt nog, eftersom Nilsson uppenbart ogillade vad han ansåg vara den amerikanska uppfattningen, blev det i stället Sverige som tog initiativet till att folkrättsligt erkänna Vietnams delning på två stater. Detta skedde när vi ijanuari 1969 i strid mot den i Geneve fastlagda principen om Vietnams odelbarhet erkände DRV (Nordvietnam) utan att låta detta påverka vårt tidigare erkännande 1957 av RV (Sydvietnam). Den svenska aktionen Nilsson berättar hur han sommaren 1965 beslöt att ''genom sonderingar hos de stridande pejla möjligheterna att förmedla kontakter mellan dem". Hans förhoppning var, att han skulle kunna bidra 45 till att bana väg för förhandlingar, som skulle leda till varaktig fred. "Någon medling i vedertagen bemärkelse var det aldrig tal om" . I första hand avsåg man utröna om det militära läget kunde "frysas" genom ett tyst samförstånd mellan parterna. "Lyckligtvis" skriver Nilsson "hade jag högt kvalificerade och lojala medarbetare, som var positivt inställda till tanken och kom med konstruktiva förslag" . Planen ledde till att kontakter togs med vissa stridande parter i Hanoi, Alger, Warszawa, Washington och New York. Nilsson nämner inte att andra, förhoppningsvis lika kvalificerade och lojala, medarbetare redan från böJjan var skeptiska till nyttan av projektet. Till dessa hörde den i Saigon ackrediterade ambassadören, dvs jag själv. Min enda befattning med den svenska aktionen var, att jag i januari 1966 var hemkallad till Stockholm för konsultation. Vid detta tillfälle sade jag mig inte kunna tro, att den planerade förmedlingsverksamheten - som kom helt överraskande för mig - skulle kunna på något väsentligt sätt bidra till att få slut på konflikten. Inte heller trodde jag, att tanken på en " frysning" av de militära operationerna var genomförbar. Jag grundade denna bedömning på mina erfarenheter från Sydostasien, där en ganska allmän uppfattning var följande: Sedan allt taktiskt manövrerande och all retorik avskalats är Hanois krigsmål, att en kommunistisk regim skall installeras även i södra Vietnam med åtföljande förskjutning av maktbalansen i området, och Saigons, och därmed dess allierades, att detta skall förhindras så som tidigare hade skett i Malaysia/Singar l 46 pore och Sydkorea. Informationskanaler finns redan. Vad som hindrar ett fredsslut är därför inte brist på sådana utan att parternas krigsmål är oförenliga och inte förhandlingsbara för någondera sidan. Man kan visserligen inleda förhandlingar men de kommer av parterna bara att ses som etapp på vägen till förverkligandet av krigsmålen. Någon hållbar kompromissfred är därför inte gärna tänkbar. Nu nästan 20 år senare kommer jag inte ihåg om jag vid tillfället i detalj redogjorde för dessa asiatiska synpunkter. De var dock vägledande för min rapportering fram till dess att jag sommaren 1967 förflyttades utan att få någon efterträdare i Vietnam. Efter mötet i Stockholm fick jag inga vidare informationer om den svenska aktionens förlopp. Nilsson uppger att man inom ramen för denna tog kontakt med alla stridande parter. Det gjorde man dock inte. Den regering som hade mest att förlora vid en uppgörelse, nämligen saigon-regeringen, lämnades utanför. Eftersom dess statsbyggnad hotades med total tillintetgö- relse kunde man dock ha väntat, att saigon-regeringen skulle ha agerat med särskilt stor försiktighet, när det gällde förhandlingar med motparten. Det borde ju därför ha varit viktigt att få del även av dess synpunker. Man var emellertid i Stockholm så litet intresserad av dessa att man t o m vägrade att ta enot den vietnamesiske ambassadören (Saigon), när han ville komma till Sverige bl a för att redogöra för dem. Vietnam efter kriget Detta avsnitt handlar till stor del om den svenska u-hjälpen, som har Nilssons helhjärtade stöd. Eftersom den är föreoj för en ingående debatt i andra sammat hang finner jag inte anledning att lllo 1 handla den här. Jag noterar dock af: Nilsson inte ens snuddar vid tanken, Hanois seger inneburit att de indoki siska staterna trots sina ursprungli goda förutsättningar ställts vid sidan den häpnadsväckande ekonomiska industriella utvecklingen i ett antal asit tiska stater med Japan och Singapore spetsen. Just den detaljen var annars ett u hindren för en kompromissfred. Redat på t960-talet sade man direkt ut i HaDG att man måste behärska även södra Vi~ nam, eftersom den ekonomiska utvect lingen där eljest med amerikanskt stöl kunde förväntas bli så gynnsam, att ffr. hållandena i norra zonen vid jämförel1 skulle te sig miserabla. "Åter Vietnam" kommer att förbli t1 nästan oumbärlig primärkälla för forst ningen framför allt ifråga om den svenska regeringens handlande och motivea för dess starka engagemang. Däremot i Nilssons tolkning av avtal och andn texter minst sagt diskutabel, och hans bedömningar av förhållandena i Vietm111 är inte obestridda. Hans uppenbara par titagande för Hanoi- och mot saigonregeringen minskar också bokens värde som beskrivning av själva konflikten. Han tycks t ex sakna vatje förståelse fcr att även saigon-regeringen ansåg sig ar· beta för nationell frihet och befolkningens bästa.