f STIG RADHE: Styrs Sverige av en assistentmaffia? Vem styr Sverige i dag? Politikerna tror sig göra det men de anger endast färdriktningen. Att ändra den är som att söka vända en 240 000 tons tankbåt med ballast och allt. De verkliga makthavarna är i stället utredarna och verkställarna såväl i den offentliga förvaltningen som i näringslivet, hävdar författaren. Stig Radhe har sedan 1968 egen advokatbyrå i Stockholm. Han har tidigare varit kommunalförvaltningschef för rätts- och polisväsendet i Stockholm och ordförande i sektionen av Sveriges Juristförbund. På den tid när det så begav sig gick historien om att Kungl Maj:t var merendels ett kansliråd men på sommaren i bästa fall en amanuens. Alla beslutsfattarna kunde dock identifieras genom en kollning i statskalendern. Inom näringslivet och annan fri verksamhet med dess småskalighet kände man till vem som var den reelle makthavaren och med vilken man skulle samråda. Hur är läget i dag? I denna föränderliga värld träder in en helt ny och - vad mer är - anonym maktfaktor, nämligen assistenterna- chefsassistenter, byråassistenter, kontorsassistenter, forskaras· sistenter, läkarassistenter, socialvårds· assistenter, kriminalvårdsassistenter talskrivarassistenter osv. Dessa finns överallt, utgör en förutsättning för att saker och ting skall fungera men är tillika ett faktiskt tröghetsmoment. Varje för· ändring, vare sig det rör sig om offentl~ eller enskild verksamhet, berör omedel· bart assistenterna - utredarna och verk· ställarna. Denna faktiska maktfaktor är mer eller mindre bortglömd..Man före· ställer sig att det är politiker med statsminister Olof Palme i spetsen som be· stämmer allt på det statliga avsnittet, kommunalråden på det kommunala avsnittet, direktörerna och förbundsordfö- randena inom företagsamheten. Dessa anger färdriktningen men att ändra den är som att söka vända en 240 000 tons tankbåt med ballast och allt. När man önskar träffa den beslutande inom ett allmänt organ, t ex kommunen, 'blir man successivt nedpressad till en assistent, som man i bästa fall kan identifiera. Inför denna har man att framlägga sin sak, plädera för vad man tycker är rätt och framföra sina önskemål. Det talas om att en viss myndighet beslutar si eller så. Det föregås av en IIIredning och denna utredning handlaves av en assistent. Denne icke blott llger in uppgifterna utan även sammanfattar dem, ibland fattar han eller hon å uppdragsgivarens vägnar ett slutligt beslut, ibland vidarebefordras synpunktema högre upp. Vad som längst ner i pyramidens botten sagts fortplantar sig, avskalat men ändå som en grundläggande tes, hela vägen upp till pyramidens topp. Det går snabbt in prestige i saken och ändra på eller jämka på ett fattat beslut - ja det är hart när ogörligt. Man har de givna direktiven. Skrämmande exempel Den, som till äventyrs kommer på en i och för sig allt annat än i tiden liggande ide om att få förvärva ett stycke mark, som i jordregistret upptages som jordbruksfastighet, genomgår på assistentplanet en persongranskning värd en personundersökning i ett kvalificerat brottmål men får ändock avslag. Icke annat än i extrema fall kommer man fram till ett bifall. Önskar en skogsägare avverka 100 träd, kan dussintalet personer komma att bli inblandade för att slutligen konstatera, att byråkratin icke hade med saken att göra. Önskar någon få behålla mer än de magiska 44 kronorna per dag i "snuspengar" för egen del vid långvården i Stockho!m måste man klä av sig inpå bara kroppen inför en assistent som måste göra telefonkontroll! Felaktiga uppgifter kan ju förekomma. Den, som står i bostadskön, hamnar självfallet hos en assistent som analyserar problemet, tar fram alla personliga 29 relationer, fingranskar och sorterar in. För att få tillstånd för viss verksamhet krävs långa och tidskrävande utredningar utan nämnvärd tanke på tidsförlusten. Svar med vändande post existerar ej . På nära håll har jag upplevt huru en nästan söndervårdad myndling en gång i månaden granskades intensivt av en kvalificerad månghövdad assistentgrupp, som icke fann någon utväg. Plötsligt uppenbarade sig en praktisk man från verkstadsgolvet, tackade farväl till assistentema och i aktivt arbete placerade vederbörande som fick ett ansvarsfyllt arbete, meningsfyllt, för vilket han engagerar sig med liv och lust. Assistentsjukan är emellertid icke nå- got som är bara förbehållet offentlig förvaltning. I näringslivet vimlar det av assistenter, direktörsassistenter, kontorsassistenter, forskarassistenter, kamrersassistenter osv. Den, som till äventyrs tror att man får tala omedelbart med den beslutande personen i ett företag tager självfallet miste. Denne omger sig med ett skyddsnät av assistenter; att bryta igenom denna mur är ofta krävande. Invecklad byråkrati Huruvida näringslivet och dess organisationer är mer flexibla på denna punkt än offentlig förvaltning är ej självklart. Man sitter även där ofta fast i en viss lagstiftning, som måste uppfyllas till punkt och pricka. Ett brev t ex från en bank kräver, .även om det bara är ett hövligt missivbrev, underskrift av två personer, därtill behöriga enligt bolagsordningen. I de berömda skrifterna av den engelske professom Parkinson med dennes bekanta lag talas om systemet med rer \ 30 misser uppåt och utåt, många gånger helt meningslösa såsom en omedveten sysselsättningsterapi för en mängd personer. Systemet är självgenererande. Assistentgrupperna är ju ej sällan för sin existens beroende av att icke försämringar sker eller om de görs, det sker med sådan varsamhet att förändringarna blir i mindre grad märkbara. Denna de anställdas motvilja mot förändringar är en maktfaktor av högsta potens. Det gäller både mindre utbildad personal och den akademiskt skolade. Man måste ställa sig frågan: Kan det opåkallat få fortgå att vi snör in oss mer och mer, omöjliggör saker och ting, binder oss för långa tider. Svaret, såvitt jag förstår, är att vi måste skyndsamt istället tillvarataga alla de kreativa krafter som finns överallt, kanske övergiva den s k storskaligheten till förmån för småskaligheten och träffas på "verkstadsgolvet", att personligen få att göra med den person eller grupp varom fråga är, att se problemen från en annan vinkel än ovanifrån eller blott via assistenternas papper. Radikala grepp borde göras för att förhindra utsvävningar från lagstiftarna i idel nya författningar, många med retroaktiv verkan. Varför icke ett lagstiftningsstopp. Vi behöver andrum. Det gäller att tänka efter - före! Nu kommer juristassistenterna De som är skolade för kritisk bedömning och som enligt sakens natur självfallet borde se kreativt på utvecklingen måste också släppa loss. Betänkligt är därför när man nu kan låta juristutbildningen kompletteras med en juristassistentkurs på lO poäng inom ett snävt område. Helhetssynen tappar man. Vem skall i framtiden argumentera mot systemet och e, bli ytterligare en kugge däri att finna sofistikerade lösningar de makthavande til lags och med personlig befordran som ev tack. Att stå på tå för de överordnade och söka tolka deras intentioner o~ samtidigt vara assistenterna tilllags måste bli tröttande! Juristerna borde också ta avstånd frål tänkesättet, att en ny lagstiftning upJI' levs som misslyckad om man icke får ea mängd domstolsutslag gärna i högre instans som prejudikat tillledning för tolk· niogen av suddiga regler. Man glömmer så lätt att i varje enskilt fall finns människa av kött och blod. De rättslärda talar helt anonymt om "fall". Men vad mera är. En till synes rätt oskyldig lagstiftning kan ge upphov tiD ett sysselsättningseldorado, som är svårt att komma ur. Det mest uttalade exemplet är parkeringsväsendet, som om alh inräknas från beslutfattare till skyltar, övervakare och uppbördsassistenter sannolikt sysselsätter 25 000 personer. Tillämpades i stället normen fri parkering om den ej är till skada, uppstod ett sysselsättningsproblem. Av historieböckerna har vi lärt att det väldiga ottomanska rikets förfall började med nederlaget mot Österrike vid Wien 1683 och med slutlikvidering efter första världskriget. Nutida forskning klarlägger emellertid att detta välde ändock hade gått under redan av ett annat skäl, nämli· gen att hälften av nationalprodukten, så- dan den då kunde mätas, åtgick till byrå- krati och mutor. I Sverige har vi för länge sedan överskridit 50 %-gränsen för byråkrati med statligt och kommunalt engagemang. Vad väntar oss?