.-- L - - L - - - ' - - - '---- - ' - - - .._ r- ' - - L - - r- ' - - ' - - - .-- ' - - - 1....--- - L - rL - - r- ' - - trögrörlighet För en tid sedan återgavs i Svenska Dagbladet (ob m) en tvist i en anställningsfråga mellan Mariestads kommun ocb Facklärarförbundet. En manlig sökande till ett förskollärar· jobb förbigicks till förmån för en betydligt sämre meriterad kvinna. Efters011 antalet män i förskollärarbranschen ar avsevärt lägre än numerären kvinnor luktade det könsdiskriminering lång väg. Facklärarförbundet krävde också 25~ kr i skadestånd av kommunen. Men de företrädare opponerade sig, det var inte alls könsdiskriminering, Jämo hade inte på galejan att göra. Den mindre kvalifi. cerade kvinnan fick platsen därför a hennes sambo var stadsträdgårdsmå tare - en för kommunen viktig befattning och risken var stor att han annan skulle flytta från orten. Fallet illustrerar ett problem som de fackliga organisationerna i dag ägnar st ganska litet åt. sannolikt därför att de inte har några bra lösningar. Hur de 111 gör blir det på något sätt fel. Det talas numera om värdet av en ror lig arbetsmarknad. låt vara att vissa ceeterpartister fortfarande grum ar öv "flyttlasspolitiken" . Men med den ökJ. de andelen kvinnor på arbetsmarknada blir det allt svårare för en familj att fl~ från en kommun till en annan. Om den ena parten, låt oss den hi gången för enkelhetens skull säga mat nen. erbjuds en bättre befattning met högre inkomst i en annan kommun ärdtil långt ifrån självklart att han vill eller flytta. En hake kan vara svårigheten bli av med villan utan att förlora ålskil med pengar. Ett annat problem, i det sammanhanget det väsentliga, är kvinnan självfallet vill ha ett likadant • bete på den nya orten som det hon redan har. Hon vill i vart fall ha ett jobb. Får hon inte det, har familjen helt enkelt inte råd att flytta, hur ekonomiskt fördelaktiga villkor mannen än erhåller. Ponera att den kvinnliga parten i vårt exempel är lärare. Sådana jobb är det numera ont om i hela landet, men inte nog med det. Vissa kommuner tillämpar ett poängsystem som gör det svårare för en person från annan ort att få anställning. De tjänsteår man haft i den egna kommunen fördubblas nämligen i förhållande till andra tjänsteår. Systemet motiveras med att det inte längre finns ordinarie tjänster. Är ett ådant beräkningssätt rättvist? Knappast, men det är lätt att inse orsakerna till att det införts. Men varför omfattar det inte alla lärare, inklusive professorer? Ja, samtliga kommunala befattningar? I så fall skulle dock förfarandets avvigsidor framstå i klar dager. Som det nu är motverkar myndigheterna rörligheten på arbetsmarknaden, den rörlighet som samma myndigheter i andra sammanhang efterlyser. sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen tycks tro att det skulle bli fler fritidspraktiserande läkare i Kiruna och Övertorneå om man hindrar deras verksamhet i Stockholm. Ånej! En sådan fritids- 175 praktiker flyttar ändå inte till Norrland. För där är arbetsmarknaden ofta för litet differentierad. Där finns inga jobb för äkta hälften, vad hon eller han än är utbildad till. Dessutom tycker de kanske att där är för kallt och att kulturutbudet är för bristfälligt, men det är en annan historia. Naturligt nog är de här problemen en het potatis för facket. Där kan man rimligtvis inte vara tillfreds med att en mindre kvalificerad sökande slår ut en mera kompetent, därför att den förre redan bor i kommunen. Eller därför att- som i Mariestadsfallet - kommunen inte vill förlora vederbörandes sambo. Någon sorts enhetliga principer måste därför de fackliga organisationerna och de kommunala arbetsgivarna förr eller senare komma fram till. Större rörlighet på arbetsmarknaden behövs. AMS har av det skälet föreslagit en rejäl höjning av flyttningsbidraget. Det är befogat, men ännu viktigare är att göra någonting åt skattepolitiken. Skall människor förmås flytta till bättre betalda befattningar på annan ort, måste det också löna sig ekonomiskt för familjen. Så blir det inte när marginalskatten äter upp brorslotten av varje lönepåslag. Matti Häggström