l· GÖSTA HULTEN: Neutralitet och åsiktsfrihet statsministern angrep moderata samlingspartiet i utrikesdebatten våren /983 och varnade för missbruk av yttrandefriheten i utrikespolitiska frågor. Detta blev startskottet för en debatt om hur debatten bör föras . Olof Palme tycks vilja utvidga vårt traditionella neutralitetsbegrepp till att inte bara gälla åtgärder från regering och UD utan också oppositionspolitikers, ledarskribenters och andras uttalanden. Kraven på åsiktsneutralitet står oemotsagda i massmedia som alltmer domineras av fredsrörelsen. Denna har vuxit samman med utrikesledningen och är numera ett av statsmakterna understött organ för svenskfredspolitik och bör inte kritiseras, skriver föJfattaren. Gösta Hulten är journalist och författare . Den 16 mars 1983 talade statsminister Olof Palme i riksdagens årliga utrikesdebatt. Talet formades till en hård attack på Moderata Samlingspartiet, som han anklagade för att vilja bedriva ett " korståg" mot Sovjetunionen. Han kallade partiet "en säkerhetsrisk". Beträffande den utrikespolitiska debattens gränser förklarade Palme: "Självklart gäller demokratins grundprincip om en fri och öppen debatt även utrikespoliti· ken. Men när kritiken är ogrundad och samti· digt berör vitala säkerhetsintressen eller grundläggande element i svensk utrikespoli· tik, då är situationen annorlunda." Uttalandet är anmärkningsvärt. Inte se· dan krigsåren har en svensk statsminis· ter på detta sätt varnat för missbruk av yttrandefriheten i utrikespolitiska frågor. Tvärtom har Olof Palme själv tidigare ofta understrukit vikten av att kritisera stormakterna. Under Vietnamkriget be· skrevs en sådan öppen debatt och en "aktiv utrikespolitik" t o m som ett kän· netecken på svensk utrikespolitik. startskottet för debatten Egendomligt nog uppmärksammades PaJmes yttrande knappast i pressen. Idag framstår PaJmes riksdagstal i mars som startsignalen för en "debatt om hur de· batten bör föras" och som direkt för· knippat med ubåtskränkningarna. Palme visste att ubåtskommissionen snart skulle lägga fram en rapport som utpekade Sovjetunionen som skyldigt till de allvarligaste kränkningarna av svenskt territorium åtminstone sedan andra världskriget. PaJmes tal var ägnal att avleda och dämpa kritiken mot Sovjet för dessa kränkningar. l början av juni kan man tala om en formlig kampanj, där temat mer eller mindre uttalat var att alltför hård kritik mot Sovjetunionen strider mot vår neutralitet och hotar vår trovärdighet. Först på plan var kabinettssekreterare Pierre Schori, som ett par veckor tidigare formulerat regeringsuttalandet mot Carl Bildt. I en cirkulärledare i A-pressen den 4 juni med rubriken "Moderat osäkerhetspolitik" förklarade Schori bl a att Bildt-debatten var; "en betydelsefull och nödvändig debatt i en fråga som är i bokstavlig bemärkelse livsviktig för Sveriges folk, nämligen tilltron till vår alliansfrihet i fred och neutralitet i krig." Den ödesmättade betydelse, som en enskild riksdagsmans USA-resa här tillmätts för tilltron till hela vår säkerhetspolitik, är något nytt. Den antyder en utsträckning av neutralitetsbegreppet till att gälla annat än åtgärder från staten och dess företrädare. Moderaternas rapport Några dagar senare, den 10 juni, dök en ny cirkulärartikel upp i A-pressen, skriven av Ulf Larsson, statssekreterare i statsrådsberedningen. Han angrep en rapport som (m) offentliggjorde redan inför valet 1982. l denna rapport "Fred och frihet i Europa'· hade Larsson nu upptäckt: "'krav på ett slags korståg mot öststaterna; av moderaterna utpekas förhållandena i dessa länder som den största faran för freden i Europa" 81 Samma dag, den 10 juni, höll utbildningsminister Bengt Göransson tal vid Musikdagarna i Bollnäs. Han varnade dem som kritiserat SÖ:s nystartade statliga fredsfostran: "Det är (då) beklagligt, att det i Sverige finns enskilda och grupper som väljer att häftigt kritisera skolöverstyrelsens ambitiösa material om fred .. . Det är risk att de som nu går ut i hård kritik kan komma att uppfattas som kritiska inte bara mot fredsfostrans utformning i skolan, utan också mot fredsfostran överhuvudtaget och ytterst mot den svenska säkerhetspolitiken." ·Detta yttrade ministern i ett läge då ingen partipolitisk kritik ännu riktats mot fredsfostran - den kritik som framförts var små nålstick från enskilda debattö- rer. Göranssons försök att stigmatisera varje kritik mot SÖ:s fredsfostran som anslag mot "vår säkerhetspolitik" har en ny och obehagligt totalitär ton. (När blev förresten SÖ:s fredsfostran en del av svensk säkerhetspolitik?) En vecka senare gick så Olof Palme ut. i Rapport och förklarade att moderaternas nyupptäckta rapport tred mot neutralitetspolitiken; att (m):s kritik av fryskravet i kärnvapenfrågan och dess sätt att räkna medeldistansmissiler i Europa inte var neutralt. Dessutom innehöll rapporten enligt Palme "djävulsbilder" av Sovjetunionen. Moderaternas kritik undergräver förtroendet för vår sä- kerhetspolitik, menade han. "Det är ju värre än att vilja gå med i NATO. Det kan resultera i ett omedelbart sovjetiskt anfall på krigets första dag. ' ' Palme avslutade sitt dramatiska Rapportframträdande med de tänkvärda orden: "Sovjet ligger där det ligger." 82 Det utförligaste och principiellt intressantaste inslaget i junikampanjen svarade den nyutnämnda diplomaten och förre redaktören för Västgöta-Demokraten, Stig Hadenius, för. I en artikel i Sv D 17/ 6, gick Hadenius till våldsamt angrepp mot den svenska pressens kritik av Sovjet. Hadenius skrev bl a: "I många tidningar har man efter ubåtskornmissionens rapport kunnat se kommentarer som är exempellösa då det gäller en grannstat som vi lever under fredliga förhållanden med." Hadenius talar vidare om "grov och allmänt hållen antisovjetisk hets" och "antiryska utfall utan precision." Som exempel nämner han Gefle Dagblad, Små- landsposten, Västerbottens-Kuriren och Barometern. Den "anti-sovjetiska hetsen" består t ex för Barometerns del i att tidningen, enligt Hadenius "liksom andra moderata tidningar konstaterat, att det var uppenbart att Sovjet struntade i den svenska neutraliteten." Också i övrigt är Hadenius exempel på "utfall" och "hets" tämligen självklara kommentarer som åtminstone 95 % av svenska folket torde ställa sig bakom. Men för Hadenius är dessa artiklar ägnade att minska förtroendet för vår neutralitetspolitik i Kreml: "De som sänder ubåtar in i vår skärgård kan bibringas uppfattningen att våra försäkringar om alliansfrihet i fred och neutralitet i krig bara är en kuliss som döljer en annan verklighet." Neutralitetsbegreppet utvidgas Både Palme och Hadenius tycks alltså vilja utvidga vårt traditionella neutrali· tetsbegrepp till att inte bara gälla åtgär· der från regering och UD. Också opposi· tionspolitiker, ledarskribenter ja t om vad Hadenius med en nedlåtande fnysning kallar "så kallade fria debattörer", ska vara "neutrala". Den 26 september, i samband med att de fortsatta ubåtskränkningarna mörk· lades, talade försvarsminister Anden Thunborg i Nynäshamn. Han förklarade att debatten om kränkningarna ''haft en del hysteriska övertoner". Han recenserade också den debatt som kommit i ubåtarnas kölvatten: "Det som gagnar landets intressen är en sak· lig och konstruktiv dialog om vår politik. Hotfullt, oprecist mummel om förestående 'omprövningar' av säkerhetspolitiken pi grund av alla de dunkla faror som sägs hota vårt land, gör det definitivt inte." Ett sådant uttalande från en annars omdömesgill politiker tyder på att tesen om åsiktsneutralitet inte avlivades fastäa Hadenius tycktes förlora debatten i Sv D i juni. Mycket tyder på att ideer 011 åsiktsneutralitet istället är på väg att sprida sig i viktiga kretsar. Varken DN, Expressen, AB eller ST kommenterade de uppseendeväckande teserna om pressens neutralitet. Dea första kommentaren i DN som anspelade på debatten om neutralitet och yttrandoo frihet, kom två dagar efter Hadeniusaf'll. kel, när ledarsidans fasta kolumnist Eva Moberg i ett försvar för Sovjetunione trovärdighet och för fredsrörelsen, förfao sade sig över att en svensk sovjetfo kare yttrat sig nedsättande om rysk storia på ett seminarium i Uppsala detta, "i det neutrala Sverige". Vad är det då för fel på dessa teser? Det folkrättsliga neutralitetsbegreppet arett begrepp som främst gäller hållningen under krig. Att alls disktuera ett neutralitetskrav i förbindelse med den fria opinionsbildningen redan i fredstid, är mer än begreppsförvirring. Det innebär JU att frivilligt göra avkall på yttrandefribetenjust i det avseende som den historiskt visat sig mest omistlig. Den frihet som vår säkerhetspolitik skall värna, blir då istället de förmenta säkerhetsintressenas första offer. Att alls diskutera ett neutralitetskrav.. iförbinde/se med denfria opinionsbildningen redan i fredstid, är mer än begreppsförvirring. Det socialdemokratiska budskapet Hela junikampanjen framstår mot denna bakgrund som en seger för sovjetisk kanonbåtsdiplomati. För alla som lyssnar (och Sovjet lyssnar definitivt) framträder ju här den socialdemokratiska ledningen med ett ganska otvetydigt budskap: Ubåtskränkningarna bör mötas med en anpassning av den svenska debatten, så att vi inte ytterligare retar Sovjet. Öppen kritik mot Sovjets utrikespolitik och inre förhållanden kan dra på oss Sovjets vrede, ja rent av göra oss till offer för kärnvapenangrepp på krigets första dag. Därför bör vi avstå från sådan kritik (Bodströmdoktrinen) tiga inför den sovjeti ka presskampanjen mot Sverige och istället föreslå "tätare utbyte politiskt, 83 kulturellt och kommersiellt" (Bodström i januari). I utbyte mot dessa eftergifter för sovjetiska intressen, har regeringen inte ens påstått att Sovjet gett något i utbyte, inte ens garantier att upphöra med gränskränkningarna. Att i anpasslighetens klassiska impuls avstå från kritik mot just de företeelser som hotar vår frihet är en högst diskutabel hållning. Den tystade pressen och icke-angreppspakten hindrade inte Hitler från att ockupera Danmark. Anpassningen av pressdebatten röjde bara väg för ockupationen. Sovjets invasion · av Afghanistan föregicks av en statskupp 1973 som etablerade ett anpassningsklimat, där Sovjetkritiker fångslades och tystades. Det röjde väg för ockupationen. Inte heller finns några historiska bevis för att förekomsten av en fri och kritisk debatt dragit på ett land ett militärt angrepp. Utrikespolitisk omorientering Varför svalde svenska massmedia och opinionsbildare så okritiskt kraven på åsiktsneutralitet och angreppen mot den utrikespolitiska yttrandefriheten under 1983? Det finns säkert flera förklaringar. Men utan den mäktiga nypascifistiska våg som påverkat både massmedia, byråkrati och politiker, låter sig de nya dragen i svensk säkerhetsdebatt knappast förklaras. Det som kallas fredsrörelse har inte bara blivit en maktfaktor i opinionsbildningen. Frågan är om dess sammanväxande med dagens svenska utrikesledning, inte redan inneburit en utrikespolitisk omorientering särskilt i nedrustningsfrågor och en samtidig uppluck- !.• 84 ring av traditionella folkrättsliga begrepp till förmån för vad som i Finland brukar kallas "fredspolitik". Åsiktsneutralitet är sedan länge en beståndsdel i en sådan "fredspolitik." Tanken att Sverige skall fungera som en brobyggare åt Sovjet har lanserats både av fredsrörelsen och av UD. Stödet åt fryskravet i FN, Sveriges övertagande av Finlands tidigare pådrivarroll för en kärnvapenfri zon i Norden (som ju främst framstår som ett sovjetiskt intresse) kan också ses som en anpassning av svensk utrikespolitik till fredsrörelsens önskemål. Fredsrörelsens roll För att förstå denna fredsrörelsens roll som bricka i spelet kring en utrikespolitisk kursomläggning, är Hadenios själv till god hjälp. Han skrev nämligen också så här: ·'Det mest osmakliga i den debatt som förekommit efter ubåtskommissionens rapport är angreppen mot fredsrörelsen. Kränkningarna av svenskt territorium har tagits till intäkt för en simpel smul kastning av den starka fredsopinion som vuxit fram de senaste åren." Menar Hadenios att de försök som gjorts att ta upp en kritisk debatt kring fredsrörelsen och dess krav också är "oneutrala" och kan hota vår trovärdighet i öst? Så långt i riktning mot att direkt sammankoppla Moskvas intressen med fredsrörelsen, har väl ingen svensk debattör tidigare gått. Borgerliga tidningar har hånat och skändat fredsrörelsen, menar Hadenius. Själv har jag svårt att känna igen denna bild av fredsrörelsen som skändad, för· följd och hånad. För andra året i följd placerade tid· skriften Marknaden fredsrörelsen som den mest framgångsrika opinionsbil· daren i Sverige under 1983. Med freds· veckor i radio-TV, med Maj Wechsel· mann som fast fredskrönikör, med rader av nyhets- och "fakta"-inslag som okn· tiskt förmedlat den bild av kärnvapenupprustning och svenskt försvar som Men utan den mäktiga nypasc(fistiska våg som påverkat bådt massmedia, byråkrati och politi· ker, låter sig de nya dragen i svensk säkerhetsdebatt knappast förklaras. fredsrörelsen vill ge oss, med fredsfost· ran i skolan är ju fredsrörelsen istället med massmedias hjälp på väg att etablera sin verklighetsbeskrivning som en ge· mensam överideologi som inte får ifrågasättas. Denna halvofficiella fredsrörelse. som ständigt hyllas av politiker. byråkrater och ett nästan enigt kulturetablissemang, skulle den vara "hånad och skändad". När? Var? Hur? När jag talat med TV-journalister om varför TV i stort sett ger oss fredsröre~ sens bild av rustningarna i Europa har jag fått klart för mig hur "fredslobbyn"i själva verket har skrämt många till tyst•: nad. - Om vi gör kritiska inslag, anmäler fredsrörelsen till Radionämnden och VI blir fällda, förklarade en nyhetsreport~ uppgivet. Radionämnden har förstått signalerna. Fredsrörelsen är numera ett av statsmakterna understött organ för svensk fredspolitik och bör inte kritiaeras. Journalister för fred Sedan något år verkar bland andra yrkesorganisationer för fred också en som kallar sig "Journalister för fred". När den bildades i Göteborg våren 1982 på- minde Maj Britt Theorin de närvarande Fredsrörelsen är numera ett av statsmakterna understött organ för s1•ensk fredspolitik och bör inte kritiseras. journalisterna om deras speciella ansvar och möjligheter. Idag har "Journalister för fred" enligt egna uppgifter över l 000 flledlemmar. Många i styrelsen har tunga positioner som chefer vid radio och TV. Organisationen ser det som sin uppgift att utveckla fredskampen i själva mediautbudet - att fungera som en PR- och lobbyorganisation för fredsrörelsens budskap. Man vill också ändra i radiolagen så att där skrivs in att Sveriges Radio har skyldighet att "stärka freden" och "motverka krigspropaganda''. Det är samma krav som Sovjet drivit inom UNESCO. En stor del av den offentliga debatt som "Journalister för fred" fört i facktidningen "Journalisten" har gått ut på att förklara ett svenskt försvar onödigt och farligt. 85 Journalister för fred har redan verkat i snart två år utan att möta någon egentlig kritik eller moteld. Och vilkajournalister på radio-TV vill ta upp en sådan debatt? Då kunde de ju få mäktiga överordnade föreningsmedlemmar på sig. l detta klimat kan en kritisk granskning av sovjetanpassad åsiktsneutralitet knappast komma till stånd. Alltför många är redan beroende av det mäktiga "fredspolitiska komplex" där regeringens toppar, UD:s nedrustare och mäktiga lobbyorganisationer gemensamt hindrar en normal journalistisk granskning av svensk "fredspolitik". Utan fredsrörelsen skulle många i grunden anpassliga ideer aldrig få den spridning de har idag. När en tung representant för fredsrörelsen förklarar att ubåtskränkningarna visar att vi bör lägga ned försvaret och låta Sovjet få vad de vill ha, är det ingen politiker som reagerar. Fredsrörelsen har gjort anpassligheten respektabel. Men samspelet fungerar också omvänt. Den grupp kring Olof Palme som nu tycks vara på väg att omtolka vår neutralitet i rysk riktning, vet att den beh()ver fredsrörelsen för att lyckas med denna omläggning. Därav Hadenius aggressiva utfall mot valje kritik av fredsrörelsen. Genom Sovjets stöd till fredsrörelsen i väst och massmedias positiva särbehandling av fredsrörelsen uppstår mekanismer som vare sig man vill det eller inte fungerar som anpassningsmekanismer. l en situation där genomsnittssvensken får 3/4-delar av sin information om utrikespolitik via TV:s nyhetssändningar, inser alla hur viktig styrningen av dessa informationsflöden är. 86 KGB-inflytande Jag upphör inte heller att förvånas över hur lätt KGB-agenter tycks ha att bygga upp mängder av goda kontakter bland mediafolk i Stockholm. "Hur många journalistkolleger, UD-byråkrater och forskare har inte då och då lunchat, druckit kaffe eller bara suttit och pratat med den sovjetiske ambassadsekreteraren Grigorij Rapota" ; skrev en ledarskribent på DN efter att KGB-agenten Rapota ombetts lämna landet tillsammans med två sovjetiska kollegor. Rapota arbetade som inflytandeagent, precis som den i massmediakretsar så populäre KGB-agenten Nikolaij Nejland. Är det inte just den snarlika inställningen till "fredsfrågor" som fungerar som förenande länk i dessa kontakter? Att den nuvarande sovjetiske ambassadören i Stockholm Boris Pankin själv arbetat som inflytandeagent för KGB mot en stor grekisk tidning (se danska "Politiken" 25/6 1983) har aldrig nämnts i svenska media, fast saken är känd i journalistkretsar. Där anser man också att Sovjet hade ett finger med i spelet i Bildtaffären, men man finner det inte opportunt att rota i saken. Att landets statsminister i säkerhetssaker tycks ha lika fri tillgång till TV som många utländska totalitära potentater och att så många journalister i Fermaffären accepterade både kravet att SvD skulle röja sina källor och Olof PaJmes långt ifrån vattentäta "bevis", lämnar också en obehaglig bismak. Utan det smygande anpassningsklimat som massmedia själv varit med att etablera, hade varken Palmes riksdagstal i mars eller Hadenius utspel i juni varit politiskt möjliga. säkerhetspolitik och demokrati kan förenas Wilhelm Agrell och jag må ha delvis skilda utgångspunkter, men jag anser att han har rätt då han apropå Thunborgs hotfulla mummel, skrev i DN den 5/10: "Den hållning Thunborg har givit uttryck k innebär att insyn i och kritik av den rådande säkerhetspolitiken skulle strypas för att gyDna överordnade nationella intressen. Drivs detta till sin 'Spets, innebär det att säkerhetspolitik och demokrati blir oförenliga och att säkerhetspolitiken ges en särställning so11 närmast motsvarar den som rådde under andra världskriget." Det var ju också inför andra världskriget som iden om "absolut neutralitet" lanserades av Hitler-Tyskland. Tyvärr var det också så att Sverige, även om en del aY de tyska klagomålen avvisades, ofta vaJ. de att falla undan. Upplösningen aY tryckfriheten kom att gå långt med åtal .ändringar i Tryckfrihetsförordningen, transportförbud och beslag med eller utan rättegång. Vi bör inte heller glömrna den långtgående självcensur som huvuddelen av den svenska pressen liksom Radiotjänst ålade sig. l boken "Med loct och pock" (1962) har Åke Thulstrup visat hur skrämmande framgångsrika de tyska försöken att påverka svenska massmedia var, både med repressiva metoder och - vilket är mindre käntmed hjälp av planterade artiklar, nyheter och insändare. Men hade vi egentligen något val? J1, det hade vi. En blick på det andra euf'Oo peiska land som förhöll sig neutralt UDder världskriget visar på den alternativa linjen. I Schweiz avvisades från börjaa alla tyska framstötar om pressens neutralitet. Redan i december 1938 förklarade den schweiziske presidenten Giuseppe Motta: "Vi avbörjer den i vissa tyska tidningar och tidskrifter utvecklade läran, där man försökt sammanblanda statens neuttalitet med de enskilda individernas. Principiellt är det endast staten som är neutral ... Medborgarna förblir isina åsikter och omdömen fria." Den hållningen väijde schweizarna orubbligt genom hela kriget. Resultatet blev en fri och öppen information om nazistiska övergrepp. Den bidrog naturligtvis till att stärka försvarsviljan. Den motsatta iden om åsiktsneutralitet. står egentligen i strid med tryckfrihetens själva kärna, som ju avvisar alla "i förväg lagda hinder". Den bygger i grunden på en totalitär tankegång, som i praktiken vägrar erkänna att pressen kan tå fri från den verkställande makten. 87 Att Sovjetunionen i UNESCO och andra sammanhang pläderar för samma krav på åsiktsneutralitet som Hitler-Tyskland en gång, gör inte saken bättre. (Se t ex Sovjetstaten och Rätten nr l , 1980). Är det bara en tillfällighet att den statssubventionerade svenska pressen och våra monopolmedia i stort sett valde att blunda inför konsekvenserna av Hadenius tester? Just den egendomliga "debatt om debatten" som dykt upp efter ubåtskränkningarna, är egentligen det tydligaste beviset för att vi verkligen behöver en fri och öppen debatt i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. En sådan öppen och kritisk debatt är också en strid för grundelementen i vår nationella suveränitet, som rent av kan bidra till att vi inte behö- ver ta en strid där pennan och orden inte räcker som vapen.