HANS KR LEHMANN: Norsk säkerhetspolitisk debatt Enigheten mellan Hfj)yre och Arbeiderpartiet i fråga om försvars- och läkerhetspolitik har nu avbrutits, skriver ltdarenför Hfj)yres kommunalavdelning, Hans Kr Lehmann. I sin strävan att till wuje pris undvika en splittring av Arbeiderpartiet tycks de moderata krafterna inom partiet ha accepterat vänsterflygelns ståndpunkter. En annan orsak är att man är så mån om att täcka åfredsrörelserna då man behöver deras röster för att kunna kämpa om rtgeringsmakten 1985. Att Arbeiderpartiet slagit in på en mer vänsterorienterad utrikes- och läkerhetspolitik är allvarligt nog. Värre iratt de socialdemokratiska partierna i Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland tycks NI slagit in på en liknande kurs. Ser man på utvecklingen av den politiska debatten i Norge under det sista året, framstår avbrottet i den tvärpolitiska enigheten om säkerhetspolitiken som det mest dramatiska. Ända sedan kriget har det de facta funnits en icke-angreppspakt mellan Höyre och Arbeiderpartiet i fråga om försvarsoch säkerhetspolitiken. Båda partierna har varit eniga om såväl mål som medel. Har något av partierna velat ändra kurs, har detta diskuterats med det andra. Hjl.lyre har hela tiden sett som ett viktigt mål att bevara enigheten, som är av så avgörande nationell betydelse. Därför har partiet låtit bli att angripa Arbeiderpartiets vänsterflygel av fruktan att skada dem inom detta parti, som har hållit en stadig säkerhetspolitisk kurs. Dessvärre är situationen nu en helt annan. Det råder definitivt inte längre enighet om medlen och man kan efter hand börja tvivla på om det finns enighet om målen. Utan att söka någon form för tvärpolitisk kontakt har Arbeiderpartiet lancerat en kärnvapenpolitik, som fundamentalt bryter mot hela NATOs nedrustningsstrategi. Det är viktigt att påminna om att det var en utrikesminister frän Arbeiderpartiet som 1979 deltog i det ministerrädsmöte i NATO, som fattade det s k dubbelbeslutet. Detta beslut går ut på utplacering av västliga medeldistansraketer i Västeuropa kombinerat med ett erbjudande till Sovjetunionen om förhandlingar med sikte på att reducera antalet medeldistansvapen i Europa eller sädana som kan nä Europa. Beslutet hade sin bakgrund i att den sovjetiska SS-20-raketen började utplaceras 1977. Arbeiderpartiets nya politik framgår av det s k 288 raketförstageL Här går partiet bl a in för att "Sovjetunionen och USA godtar en ömsesidig frysning av alla typer av kärnvapen på nuvarande nivå. Detta kan ske i form av parallella principdeklarationer." Här får man intryck av att västsidan skall avstå från nya kärnvapen i Europa, även om Sovjetunionen inte reducerar sina styrkor. Men därmed försvagar man den press mot Sovjet som är en avgörande del av NATOs strategi, detta för att uppnå en reducering av de sovjetiska kärnvapenstyrkorna. Detta är också tvärt emot de tre senaste norska regeringarnas ståndpunkt. Men Arbeiderpartiet säger också att det kan komma att acceptera utplacering av nya kärnvapen i väst. Partiet vill att västsidan skall avge en förklaring om att icke öka sina kärnvapenstyrkor och samtidigt förbehålla sig att få göra det i alla fall. Vidare kräver Arbeiderpartiet att förberedelsearbetet till utplaceringen av raketer på västsidan stoppas och att man skall lova att ej placera ut nya vapen så länge förhandlingarna pågår, även om dessa drar ut över 1983. Men därmed har man undanröjt två väsentliga medel för att sätta press på Sovjet, som då inte längre har något skäl att alls slutföra förhandlingarna. En djup splittring Det bör framgå av ovanstående att det föreligger en djup splittring inom partiet i raketfrågan. ståndpunkterna är inte nya för så vitt som vänsterflygeln hela tiden har haft dem. Det nya är att moderata krafter inom partiet nu tycks acceptera den politik, som de tidigare tog starkt avstånd ifrån. Skälen från partiledningens sida dubbla. För det första önskar man undj en splittring inom partiet. Man milli med oro vad som hände i slutet av J talet och i början av 60-talet och sea ledde till bildandet av Sosialistisk Folkt parti. Sammanhållningen inom p · räknas som viktigare än att hålla fast principiella ståndpunkter. Vidare önskar Arbeiderpartiet al täcka in fredsrörelsen. Hittills har di bara varit ett par av småpartierna sea fullt ut har ställt upp för rörelsens liqa Nu önskar Arbeiderpartiet utnyttja väljarpotential, som det tror finns · fredsrörelsen. Det kan bli till nytta kampen om regeringsmakten 1985. Landsmötet säger nej till utplacerings Före Arbeiderpartiets landsmöte i siliii av april var huvudfrågan om partiet fm sättningsvis förmådde visa upp enigM utåt i säkerhetspolitiken. Vänsterflygell lade fram förslag om att Arbeiderpartill redan nu skulle säga nej till utplacerilf en av nya västliga medeldistansraket& Den skulle inte bli missräknad. P daren Gro Harlem Brundtland, som mästare i att konstruera självmotsäg uttalanden, klarade också detta. Hm lade fram ett förslag till uttalande, se. fick enigt godkännande av landsmöte!. Här heter det bl a: ''De förslag som kOlt mit från USA och från SovjetunioneRt emellertid inte tillräckliga. Arbeiderpar· tiet kommer i samarbete med andra socialdemokratiska partier att öva press mot parterna och kan därfor inte ge ar stöd till förhandlingar som syftar till g. placering av nya vapen. Arbeiderpartil håller fast vid målet i nedrustnings~ met: nedskärning i öst och ingen lacering i väst." Detta betyderju ingenting annat än att iderpartiet säger nej till utplacering vsett vad förhandlingarna leder fram . Visserligen försökte Gro Harlem dtland själv bortförklara detta efter dsmötet - utan att lyckas. Partiets sterflygel och telegrambyrån Tass lade, men så var också uttalandet helt linje med Sovjetunionens eget förhandsprogram. Samtidigt bryter det klart t den strategi, på vilken NATO bygrsina förhandlingar och som Arbeideriet på sin tid var med om att utarbe- . Hur Arbeiderpartiet i regeringsställ- . g skulle handskats med ärendet och tidigt bevarat Narges trovärdighet h sammanhållningen med NATO förWir en olöst gåta. Utur NATO? Arbeiderpartiets vänsterflygels långsiktiga strategi avser att få ut Norge ur NATO och in på en neutralistisk utrikespolitisk kurs. De moderata krafterna ilom partiet håller fast vid medlemskapet i NATO och Norges förankring västerut. Även om de fortfarande är i majoritet har man sista året sett hur de pres- 289 sats bakåt från en försvarslinje till en annan. Det vore en illusion att tro att vänsterflygeln nu skulle sluta att pressa på. Att Arbeiderpartiet som potentiellt regeringsparti slagit in på en mer vänsterorienterad utrikes- och säkerhetspolitik är allvarligt nog. Värre är att de socialdemokratiska partierna i länder som Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland tycks ha slagit in på en liknande kurs. Med denna splittring inom de västeuropeiska staterna behöver ryssarna inte bedriva särskilt energiska förhandlingar. Varför skulle de anstränga sig för att komma en västlig motpart till mötes, om denna inte själv vet vad den vill? Socialdemokraternas brist på ryggrad i säkerhetspolitiken kan i värsta fall bidra till att västsidans nedrustningspolitik förs över till en fastfrysningspolitik, där den sovjetiska övermakten i vapen kan bli fastställd i ett avtal. I inledningen till Arbeiderpartiets uttalande på landsmötet heter det: " Den internationella situationen har under de senaste månaderna blivit ytterligare förvärrad." Om detta är riktigt, är det socialdemokraterna själva som bidragit därtill.