LEIF CARLSSON: Kulturens villkor En kulturpolitisk konsolidering och utbyggnad skedde under påfallande enighet under den borgerliga regeringstiden, skriver redaktör Leif Carlsson, tidigare kulturchefpå Svenska Dagbladet. På senare tid har emellertid en liberal kritikformats mot kulturstödet och det är nödvändigt att föra en principiell diskussion om kulturens villkor nu. Det är till sist en fråga om l'ilket samhälle vi vill ha - mångfald i kulturutbudet eller likriktning, skönhet eller torftighet. Våra politiska huvudgrupper har, förenklat men knappast förgrovat uttryckt, av hävd om sig själva haft var sin smickrande illusion. Vänstern har gärna föreställt sig att den haft nästintill monopol på att vara "intellektuell"; på heder och samvete kan jag intyga att jag hört Mai Wechselmann så beskrivas av en troende, som däremot var mer än tveksam inför frågan om Henry Kissinger kunde vara meriterad för samma prestigeladdade beteckning. Borgerligheten har i gengäld - åtminstone med läpparnas bekännelse, åtminstone i levande mans minne - föreställt sig att den i särskild grad främjat och slagit vakt om "kulturen". Alls ej utan fog. Konservatismen har på ett självklart sätt identifierat sig med kulturarvet (kanske utan att alltid taga det närmare i ögnasikte) och med vad som förr kallades den högre bildningen. Liberalismen, främst i dess överklassvariant, har lika självklart känt sig ansvarig för det fria kulturskapandet, konstens och vetenskapens aldrig upphörande bestyr att, ofta under buller och bång, riva för att få luft och ljus. Centern och dess historiska förelöpare har väl, om nu mina intryck är någorlunda korrekta, framträtt med mindre glansfulla anspråk, men därför ej mindre solida. Kraven på decentralisering av kulturlivet, ofta med en starkt känd egalitär tendens mot "privilegier", och på behörig respekt för vad som senare och på annat håll kallats folkets kultur har helt visst varit väsentliga inslag i den politiska helheten för många av centerns kända och okända ledare. Ronald Reagans förflutna som kulturarbetare lägges honom alltid till last, men endast den --------------------------............. r 16 arroganta dumheten flinar åt Thorbjörn Fälldins intresse för amatörteater. Borgerlig enighet i kulturfrågor Vid sådant förhållande frågar man sig, nu när vi har tid att pusta ut, vad de sex åren av borgerligt styre efter nästan ett halvsekel av vänsterdominans, medfört på kulturområdet. Till tids besparing: jag inlåter mig inte på vidlyftiga och meningslösa debatter om att "bredda" eller "definiera" kulturbegreppet De har sällan någon annan effekt än att förvirra och röra ihop. Om man utan begreppsexercis lyfter stjärten ur båten vet man i de flesta fall mycket väl vad kultur är och kulturpolitik sysslar med. Elefanten är kanske svår att definiera, men mycket lätt att känna igen. Två ting kan, vid översiktligt betraktande, fastslås om kulturens villkor under de borgerliga åren. Det ena är att - trots en del stoj från grupper som trott sig sitta trångt - de resurser som politiker förfogar över - låt oss kalla dem pengar - ställts till kulturlivets förfogande i ökad omfattning även när ingrepp av kända skäl måst gö- ras på många andra angelägna områden. Att utbildningsminister Jan Erik Wikströms ovanligt starka engagemang och ovanligt starka politiska position i lycklig förening här spelat en väsentlig roll bestrides ej av någon som sett det politiska förloppet på någorlunda nära håll. Det andra är att denna kulturpolitiska konsolidering och utbyggnad skett under påfallande enighet. Det har gnisslat och skramlat i en eller annan detalj. Ingen har för den skull ifrågasatt den allmänna inriktningen. På det politiskt-byråkratiska planet har eldsjälar och påtryckningsgrupper - s k fria grupper - självfallet gjort sig förnumna med överbud och krav dock ej av märkbar principiell vikt. Inom kulturlivet har de större tvister som under namn av debatt tilldragit sig uppmärksamhet väsentligen varit ganska pinsamma personstrider, utan större allmänt intresse. Principdiskussion är nödvändig Nu tyder dock en del tecken på att en pricipiell diskussion om kulturens villkor - närmare sagt de villkor som påverka av politiska instanser - måste föras. Vill man söka en utgångspunkt för detta tankeutbyte är det rimligt att främst nämna den danska socialdemokratiska ministern Ritt Bjerregård. Det var hon som blev berömd genom att hävda att det vore oskäligt att begära att arbetarna skulle med skattepengar subventionera en borgerlig finkultur som inte angick dem. (Att arbetarnas pengar, enligt hennes mening, av näst intill ideologiska skäl i stället borde gå till hennes hårfrisörska, privatchaufför och hotellnotor är en annan sak.) Från liberalt håll hos oss framföres na i princip detta samma populistiska argu· ment; vi har alltså fått en i egentlig mening kulturpolitisk debatt. Varför skall samhället, dvs den majoritet som aldrig vill eller kan besöka Ope· ran eller Dramaten, betala nittio procent av vad dessa centrala kulturinstitutioner kostar? Så kan man i skarpaste form samman· fatta den liberala kritiken mot det i stort sett hittills under allmän enighet utde· lade s k kulturstödet. Många och varierande problem Dock finns även andra frågor, som genast gör saken något mer invecklad. Varför skall en tonsättare som ägnar år, kanske decennier, av istadigt arbete på ett stort verk under dessa år inte garanteras en visserligen i jämförelse med kulturredaktörer och gruvarbetare mager försöljning genom stipendier och konstnärslöner? Varför skall inte en författare få några ören - bokstavligen ören - i ersättning när jag utnyttjar hans arbete genom att låna hans bok på biblioteket? Är det alldeles självklart rimligt att en konstnär som säljer en målning för två tusen kronor skall se den tio år senare flyttas från en vägg till en annan för femtiotusen utan att själv få någon del? Eller, för den delen - är det så orimligt att ett samhälle som har råd att använda en eller annan miljard på video och pornografi ägnar en försvinnande liten - säkert alltför liten - del av sina resurser åt att med förenade krafter tolka sina runstenar och vårda sina kyrkor? Jag har valt mina exempel slumpmäsr sigt, bara för att visa att de kulturpolitiska frågorna är alltför många, och alltu för olika, för att buntas ihop under slagJ- ordet "bidrag - för eller emot". :! Svaren är i motsvarande mån olika. Operabesökaren måste onekligen få J- sina dryga femhundra kronor per biljett i e subvention - om inte operakonsten skall 1t försvinna i vårt land, så som Svenska er Dagbladet skulle försvinna utan 30 miljoner i presstöd. n- Författaren bör få sin bibliotekserrt sättning, eftersom jag utnyttjar hans are- bete. Jag borde betala mer; även om författare och bibliotekarier sätter sig på 17 tvären. Tonsättaren bör få sin lön, som andra seriöst arbetande, bl a som ett förskott på de marknadsintäkter han inte kan lyfta av det enkla skäl att han då sedan länge kommer att vara död. Henry Purcell råkade dö av svält på 1600-talet; även ett modest royalty på alla uppföranden och inspelningar av Dido och Aeneas skulle innebära en förmögenhet. Mozart dog fattig, men han har förmodligen på marknadens hårda villkor tjänat in lika mycket som ABBA. Behövs det så värst mycket principdebatt för att tycka att det hade varit bra om han själv fått en eller annan promille av sitt arbetes värde, i råa ekonomiska termer? Det finns motargument mot alla dessa reflexioner; jag har läst och hört dem mer än en gång. Vilket samhälle vill vi ha? Till slut koncentreras hela frågan om kulturens villkor till en enda sak. Vilket samhälle vill vi ha? Ett samhälle av i ordets strikta mening populär kultur, utan utrymme - definitionsmässigt - för kulturprodukter som tills vidare endast tilltalar en mycket liten grupp av köpare, eller helt enkelt är misslyckade experiment (som de flesta experiment inom industri och medicin), eller enligt sakens natur är så dyra att de, med Gustav III:s ord bokstavligen är allt för kungliga för en enskild i ett av jämlikhet präglat samhälle? Eller ett samhälle som anser sig ha råd, väl så mycket som ett långt fattigare samhälle för femtio år sedan, att hålla sig med balett och teater, att anständigt försölja sina konstnärer, att ta risker för ·. 18 misstag och dumheter, att leva vackert och generöst snarare än torftigt och snålt och fult. För min del är svaret självfallet lätt: jag föredrar mångfald framför likriktning, skönhet framför torftighet. Och jag har inte de ringaste samvetskval för att nyttja politiska medel för att åstadkomma ett samhälle som enligt min djupaste övertygelse är bättre än tänkbara alternativ. Är det inte detta som politiken handlar om?