MATS KOCKBERG: Överraskningarnas val i Finland Detfinländska riksdagsvalet bjöd på flera överraskningar. Politikerföraktet kom till uttryck genom ett stor byte av riksdagsmännen inom samtliga partier samt i Landsbygdspartiets stora framgång. Också de finländska moderaterna - Samlingspartiet - gjorde sitt genom tiderna röstmässigt bästa val, även om opinionsundersökningarna hade lovat ållnu bättre siffror. Blandförlorarna herfanns framförallt kommunisterna /flin också de s k "mittenpartierna", Ileriver här hum kand Mats Kockberg, Helsingfors. Riksdagsvalet den 20-21 mars föregicks av en tämligen lam valkampanj . Det hettade egentligen till först i slutskedet då Samlingspartiet presenterade sitt program för en omedelbar sanering av statsfinanserna. Den från övrig västeuropeisk politisk debatt bekanta metoden att bruka slagord som "reaganomics" och ''thatcherism'' samt att beskylla den moderata högern för att vilja gå ut mot pensioner, barnbidrag och anslag inom social- och hälsovårdsbranschen användes flitigt av partierna såväl till vänster som i mitten. Det är möjligt att dessa propagandistiska inslag gick hem hos vissa marginella väljargrupper, eftersom krismedvetandet i Finland, p g av den gynnsamma utvecklingen i ekonomin under slutet av 1970-talet inte ännu nått skandinavisk nivå. På grund av den kraftiga borgerliga vind som blåst i finländsk politik ända sedan 1970-talets första år valde socialdemokraterna att i denna valrörelse ligga lågt utan att profilera sig ideologiskt i frågor som är kontroversiella. Partiet avsåg uppenbarligen att maximera Koivisto-fenomenets eventuella följdverkningar genom att uppträda som ett tryggt och statsbärande alternativ. Inget tal om branschsocialiseringar eller löntagarfonder utan snarare diffusa signaler om att ekonomiskt kärva tider förestår. Centerpartiet, som inom sig nu bär det fusionerade Liberala folkpartiet, var för sin del handlingsförlamat och hade mycket litet att komma med i valdebatten. I detta läge kom en rad icke partipolitiska spörsmål att dominera valdebatten. Det av Pekka Vennamo ledda Landsbygdspartiet lyckades skickligt utnyttja 284 den antipolitikerstämning som fn ligger mycket starkt rotad bland finländarna. Genom att exempelvis ställa parlamentets beslut om höjda riksdagsmannapensioner mot ett på bristfållig information baserat beslut, som i praktiken innebar sänkta pensioner för ca 200 000 finländare, lyckades Vennamo, som vad gäller populistisk begåvning inte kommer långt efter pappa Veikko, få sitt parti att bli en emotionell protestkanal för desillusionerade softliggare och marginalväljare. Eftervalsanalyserna tyder också på att Vennamo lyckades attrahera ''småfolk'' från snart sagt alla partier, mest kanske från kommunisterna. Stora förskjutningar i valmanskåren Samlingspartiets röstandel (22,3 procent) var den största i partiets historia. Trots 32 000 nya röster förlorade partiet 3 mandat p ga att det finländska valsystemet inte känner till utjämningsmandat och valkarteller och röstfördelningen inom de olika valkretsarna därigenom spelar in i högre grad än exempelvis i Sverige. Med maximal röstfördelning i landet och 15 000 röster tilläggsröster till de vid pass 660 000 Samlingspartiet nu fick hade mandatutdelningen varit 50 i stället för 44! De mest markanta dragen i valutgången var vid sidan av Landsbygdspartiets 17 mandat (varav 11 nya) kommunistpartiets klara nedgång från 35 platser till 27 och de två mandaten för den lösa sammanslutningen "De Gröna". Denna gruppering är inget parti i ege,ntlig bemärkelse utan snarare ett löst takorgan för olika alternativa och exempelvis handikapprörelser. "De Gröna" profilerade sig i valkampanjen som ett allmänt "mjukt alternativ" till de etablerade par· tierna. Gruppen har inte samma vänster· radikala framtoning som t ex det gröna partiet i den västtyska förbundsdagen. För mittengrupperingen i finländsk politik innebar valet ett bakslag. Den omtalade fusionen Centerpartiet-liberalerna vann inte alla de gamla väljamas förtroende utan fick se sin parlamentariska styrka decimerad med två mandat. lngea av de fyra kvarvarande medlemmarnaat Liberala folkpartiet, nu närmast att for. likna vid ett länsförbund inom Centern. återfinns i den nyvalda riksdagen. Då lilla Kristliga förbundet förlorade öv« hälften av sina mandat medan Svenska folkpartiet som enda mittenparti ÖV«· raskande lyckades ta en tilläggsplats. Inom vänsterblocket förlorade koJio munistema över 100000 röster och l mandat medan Socialdemokratefllll framgång uppgick till drygt l00 000 ro. ter och 5 nya riksdagsplatser. Sannoläl har det här skett ett avsevärt flöde fril kommunisterna till socialdemokratin. Det sedan 15 år svårt splittrade FKP har förlorat terräng i så gott som samtlip val sedan slutet av 1950-talet. Därige. nom håller kommunistpartiets under· stödssiffror långsamt men säkert på att söka sig ned till en allmännordisk nivå. Opinionsförskjutningen mellan de oi ka partierna på den politiska skalan var med andra ord betydande. Men ocksl inom partierna skedde stora förändrinpr - något som det finländska personvaiJ. systemet ger möjlighet till. Av de 1JII riksdagsmännen är hela 76 nyvalda. A• exempelvis Samlingspartiets riksdapgrupp på 44 ledamöter är 18 nya. Ocbl kvinnarepresentationen ökade. 62 kvit nor tog plats i riksdagshuset då det nya parlamentet sammanträdde till sin första session efter påsk. Mest kvinnor finns det i Samlingspartiets grupp - 18 personer, dv s 40,9 procent. ÖVerraskande regeringskoalition De regeringsförhandlingar som inleddes efter valet förutspåddes bli relativt lätta vad basen gäller. Socialdemokraterna, centern och Svenska folkpartiet antogs snabbt komma överens om att fortsätta enligt tidigare mönster. Kommunisterna var lätta att utesluta efter sitt valnederlag och sina inre dispyter medan en breddning av regeringen höger ut inte väckte någon genklang hos mittenkoalitionen och socialdemokratin. Helt överraskande integrerades emellertid Landsbygdspartiet i förhandlingarna. Socialdemokraterna konstaterade inledningsvis att villkoret för att de ickesocialistiska partierna skall få majoritet i regeringen är att deras parlamentariska understöd överstiger socialdemokraternas. Centerpartiet nappade utan desto större tvekan på kroken och erbjöd Landsbygdspartiet samarbete. Samtidigt beslöt centern att utvidga mittensamarbetet till att gälla också Vennamos parti -den gamla ärkerivalen. Centerledaren Paavo Väyrynen deklarerade t o m ivrigt att Landsbygdspartiet och centern förvaltar samma ideologiska arv! Samlingspartiet blev alltså utanför regeringen och kommer enligt partiledningen nu att skärpa sin oppositionspolitik, något som kan vara nog så klokt med tanke på de kommande statsfinansiella svårigheterna. En klar seger kunde partiet notera då det gällde talmansvalet i 285 riksdagen. För första gången på femtio år valdes talmannen nu från Samlingspartiet. Det är professor Erkki Pystynen som får äran att leda riksdagssammanträdena och samtidigt axla roiJen av "andra man" i republiken. Ekonomin måste saneras Den nya regeringens väg kommer att vara törnbeströdd. I synnerhet ekonomin bjuder på många problem. statsskulden har snabbt stigit till följd av lägre tillväxttakt och en överdimensionerad utgiftspolitik. Samlingspartiet kommer att från oppositionsbänken kräva krafttag för att sanera statshushållningen och det skall bli intressant att se hur regeringen skaiJ kunna förmå sig tiiJ att lägga om politiken efter att man för bara någon månad sedan kritiserade oppositionen för bristande social hänsyn. Speciellt Landsbygdspartiet gick ut med en hejdlös överbudspolitik i valstriden och enligt skattebetalarnas Centralförbund uppvisar partiets valprogram ett finansieringsgap på ca 45 miljarder mark. I ett statsfinansiellt läge, som inte tillåter några dyra reformer överhuvudtaget, kommer det att vara svårt att vinna gehör för orealistiska planer. Uppenbarligen räknar framförallt Centerpartiet med att regeringsengagemanget skall leda till att Landsbygdspartiets populistiska framtoning dämpas med påföljande dalande opinionssiffror. På det hela taget kan man konstatera att det finländska riksdagsvalet ledde till förstärkta positioner för socialdemokraterna och ökad splittring på borgerligt håll. Samtidigt som den finländska riksdagen till sin sammansättning hör till de 286 allra borgerligaste i Europa kan denna majoritet dessvärre inte i nuläget omsättas i praktisk handling p ga den stora splittringen och missämjan de icke-socialistiska partierna emellan. Det nya "presidentpartiet" Sdp kan därigenom skjuta fram sina positioner steg för steg. Splittringen på borgerligt håll kan också leda till att den inrikespolitiska temperaturen i Finland stiger. Under sjuttiofao let rådde som känt ett brett samförstånd om grundlinjerna i den ekonomiska poJi. tiken. Nu är frågan om denna "koncensuspolitik" kan bestå. Mycket tyder~ att partierna kommer att skärpa sina profiler och att motsättningarna därigenom ökar.