KAN HAGWALL: yrkfolk och kyrkopolitiker daktör Håkan Hagwall ser en fara i npartipolitisering som ytterligare centuerals i och med årets kyrkomöte. legaterna utses indirekt av kyrkoråd h kyrkofullmäktige som i sin tur valts mföreträdare för olika partier. Förr rkyrkoråd och kyrkofullmäktige resentativaför den gudstjänstfirande samlingen men så är i allt större träckning inte längre fallet. Hagwall ar också på vilka följder händandet av kyrkans rätt att delta i fandet av kyrkolag i värstafall kan dföra. Det första kyrkomötet enligt den nya ordningen har hållits. Det har under ett par veckor ägnat sig åt (bland åtskilligt annat) att dra upp riktlinjerna för kyrkans framtid inom ramen för det statskyrkosystem som nu befästs. Utan tvivel får kyrkan nu arbeta under förhållanden som i vissa avseenden innebär betydande fördelar. Men det finns också nackdelar, som trots alla försäkringar från en del förnöjda kyrkopolitiker, väcker viss oro. Det skall utan tvekan erkännas att kyrkan nått mål som för bara några år sedan ansågs politiskt ouppnåeliga. Det har länge varit ett krav att kyrkan skulle ha en egen central styrelse. Utan en sådan saknar Svenska kyrkan både egen centralledning och en talesman med otvetydig rätt att yttra sig på Svenska kyrkans vägnar. . I allt förgånget tal om kyrkans frigörelse från staten har också ingått förväntningarna om att man därigenom skulle kunna ge kyrkan denna egna centrala styrelse. Men eftersom det inget blev av skilsmässotankarna, blev det heller inget av med centralstyrelsen. Det är bara ett par år sedan en politisk majoritet bestående av socialdemokraterna och det dåförtiden något mindre obetydliga folkpartiet bestämt avvisade en kyrklig centralstyrelse inom ramen för bevarat samband mellan staten och kyrkan. Olof Palme kallade det för en "grumlig mellanlösning" . Nu har alltså ändå denna lösning verkställts. Sambandet bevaras; det har blivit en centralstyrelse. Och det har blivit ett nytt kyrkomöte, större, och i sin helhet valt av elektorsförsamlingar som baserar sig på kyr- 272 koråd och kyrkofullmäktige ute i landet. Den gamla självskrivna representationen för biskoparna och kategoriklyvningen med lekmannaplatser och särskilda platser för valda präster har försvunnit. Därtill har kyrkan tillerkänts självbestämmanderätt i s k inomkyrkliga frågor. Kyrkan får dessutom behålla de karakteristiska fördelarna med det bevarade sambandet med staten: kyrkan behåller beskattningsrätten och är garanterad en geografisk heltäckning av landet. Men. Vad har staten tagit i gengäld? Stiftandet av kyrkolag Tidigare stiftades kyrkolag av staten och kyrkan gemensamt genom riksdag och kyrkomöte. Detta framstod efter hand alltmera som en konstighet. I en parlamentarisk demokrati bör parlamentet ensamt ha rätten att stifta lagar. I den nya grundlagen blev därför kyrkans medverkan i kyrkolagstiftningen inskriven som en övergångsbestämmelse. Nu är övergången genomförd. Riksdagen har tagit sig sin suveräna rätt att stifta lag, även kyrkolag. Men därmed har också kyrkans självbestämmanderätt inskränkts. Riksdagen kan när som helst stifta lagar om kyrkan. Ingen annan än riksdagen själv kan sätta gränser för riksdagens egen lagstiftningsrätt. I varje frå- ga där statsmakterna nu överlämnat beslutsrätten till kyrkan kan riksdagen, när den så önskar, gå in och genom lagstiftning fatta beslut som är bindande för kyrkan. Är detta att måla fan på väggen? Tja, inte tror man väl nuvarande riksdag om att vilja sätta några alltför stötande övergrepp i verket. Men vägarna står ö för framtida riksdagar, och skulle d hända, så finns inga utvägar för kyrkai Den kan ju alltid protestera, men rnakli är ovedersägligen statens. Man kan också gärna notera att, tnt allt politiskt tal om att kyrkan bör sköta sitt eget, så är det märkligt sv för riksdagen att hålla fingrarna i st Det har t ex bara för något år sedan r kommit att konstitutionsutskottet gill sig in på dogmatiska resonemang ochri delat pekpinnar till kyrkan om vad är dess bekännelse. I all enkelhet förhåller det sig så Att riksdagen har ensam makt att s · lagar är en självklarhet i en demok11l Att kyrkan har rätt att själv bestå över sina angelägenheter är också · ligt. Detta går att förena. Men inte i statskyrkosystem. Den självbestämningsrätt kyrkan fått är inte garanterad utan blott, så säga, utlånad och kan tas tillbaka som helst. Dessutom har ju kyrkan inte ens • 1 fått beslutsrätt över alla inomkyrJW,i frågor. Exempelvis blir det även i ~1 sättningen regeringen som utser bis par. Partipolitisering Men osäkerheten om ramarna för kyrkans rättigheter är inte det enda pr~ met med den nya kyrkomötesordnins Ett annat gäller dess representativi Vilka är det kyrkomötet bör represe ra och vilka representerar det? ~ Farhågorna om att kyrkomötet sk partipolitiseras har bekräftats. Det 2SI man starka mötet har blivit ett slags rib dlgskopia. Att valet till kyrkomöte skulle bli partipolitiskt var i och för sig självklart. De elektorer som väljer kyrkomöte ir i sin tur utsedda av de kyrkakommuu politikerna. Det är klart att dessa dljer sina partivänner. Och elektorerna Yiljer i sin tur partivänner på listor med plltiets namn överst. På det stora hela gäller därför att en filrutsättning för att bli vald till kyrkomö- teär att man i någon forin ansluter sig till ett politiskt parti, att man i vart fall accepterar att segla under partiflagg och att man å andra sidan accepteras av ett parti 10111 dess representant. Det finns undantag från detta. En och 11111an delegat vid årets kyrkomöte, därilland en biskop, hade valts med bibellillen fristående ställning, genom samfllida aktioner från flera partier. Men den generella bilden ändras knappast av detta. Och det finns skäl att tro att tendenserna kommer att förstärkas. Till partipolitiseringen hör också så- dana drag som gruppbildningar inom kyrkomötet, partidisciplin etc, vilket med tiden ger samma overkliga karaktär Al debatter och beslut som hos riksdap:n. Där debatterar man inte för att på- verka varandra och besluten. Dessa är redan i realiteten avgjorda vid gruppmö- tena. Riktigt så illa har det ännu inte gått med kyrkomötet. Partigrupper finns och interna gruppöverläggningar, men åtminstorre i några partier behölls ändå rätten för den enskilda delegaten att rösta efter eget huvud. Det är en öppen fråga om detta är en övergående tradition från tidigare kyrkomöten eller om det även i fortsättningen tommer att gå att bemästra de faror som 273 är inbyggda i ett system som bygger på partipolitiska val. Vem representerar delegaterna? Den verkligt allvarliga frågan är denna: Svenska kyrkans organisation på församlingsplanet är enligt en inte så långt ifrån tusenårig tradition uppbyggd på uppdelningen i det prästerliga ämbetsansvaret och det lekmannamässiga självstyret. Prästerna har haft ett självständigt andligt ansvar, lekmännen har sett till att de yttre förutsättningarna, kyrkobyggnad, pengar etc, förelegat. Genom en inte alldeles genomtänkt parallell till allmän politik har med tiden det demokratiska lekmannastyret fått utvidgad kompetens och prästernas ställning i motsvarande mån försvagats. Detta är nu en fråga. Men den kompliceras av något annat. Den gamla lekmannastyrelsen byggde självfallet på förutsättningen att de som valde lekmannarepresentanter och kyrkfolket var samma sak. Församlingarnas självstyrelse var detsamma som de kyrkligt aktiva församlingsmedlemmarnas självstyrelse. På åtskilliga håll i Svenska kyrkan är detta inte längre en helt riktig bild. Kyr- . koråds och kyrkofullmäktiges representativitet för den faktiskt gudstjänstfirande församlingen är skiftande. Det vore givetvis en olycka för Svenska kyrkan om detsamma skulle komma att gälla om kyrkomötet. Att detta är och kommer att förbli representativt för de kyrkapolitiskt aktiva är säkert. Problemet är att man inte kan vara lika säker på att det förblir representativt för de kyrkligt aktiva.