Fondåret 1984
Fondmotståndarna vann fonddebatten.
Men socialdemokraterna vann valet. Det
är den obehagliga sanning som är styrande för vad som nu händer och kommer
att hända i fondfrågan den närmaste tiden.
Fondmotståndet är starkt hos det
svenska folket. En klar majoritet är emot
fonder. Men i riksdagen kan socialdemokraterna räkna med kommunisternas
stöd för förslagen som för Sverige allt
djupare in i fondsocialismen.
Riksdagen har redan beslutat om en
provisorisk utdelningsskatt. Den skall
ersättas av en Edinsk eller annan variant
av vad socialdemokraterna kallar vinstdelningsavgift och SAF-Tidningen kallar
socialiseringsskatt.
Genialt nog har socialdemokraterna
kommit på att pengarna skall skickas till
AP-fonden i första vändan. Dels kan de
försöka lura i folk att ATP-pensionerna
på det viset blir mindre osäkra, dels behöver de inte lägga fram något förslag
om hur den fond skall se ut som skall
köpa aktier för pengarna. Fondfrågan är
nämligen en svår fråga för socialdemokraterna, svår ideologiskt och svår politiskt. Den är ideologiskt svår eftersom
de är oense om de skall ha medborgarfonder eller löntagarfonder (eller om
man, som Stockholms-Tidningen övertygat och övertygande har argumenterat
för, inte skall ha några fonder alls). Det
är en politiskt svår fråga eftersom Olof
Palme vet att de icke-socialistiska partierna kommer att ställa till ett väldigt liv
om regeringen skulle föreslå något som
inte bara är utan också kallas för löntagarfonder.
Inom de närmaste veckorna måste socialdemokraterna och LO komma överens om utformningen av den fondstyrelse som skall köpa aktier för den socialiseringsskatt/vinstdelningsavgift som
riksdagen i höst måste besluta om. Sannolikt blir det en stark knytning till det
befintliga ATP-systemet. Kanske SAF
kommer att inbjudas att sitta i styrelsen
på samma sätt som SAF har representanter i den Fjärde AP-fonden.
Det gäller för socialdemokraterna att
ta det stegvis och försiktigt för att inte
utmana väljarkåren. Längre fram kan de
alltid justera procentsatser och placeringsregler och styrelseplatsernas fördelning. Det gäller att växa in i socialismen,
inte att införa den.
Ett antal direktörer har varit på Harpsund. En1igt inbjudan representerade de
bara sig själva. De poserade glatt ocb
villigt. De åt middag. Av referaten att
döma lät de inte Sveriges förestående
socialisering genom löntagarfonder förstöra den trevliga stämningen. Så gör
man inte om man är väluppfostrad. Mao
kommer om man blir inbjuden. Man stör
inte den trevliga stämningen genom all
tala om otrevliga saker. Man är för samförstånd i nationens intresse. Man vet all
nästa gång man träffar Palme är det kanske i spetsen för en uppvaktning som viD
utverka förmåner för den egna branschen eller det egna företaget.
- Socialdemokraterna kan inte infö11
kollektiva löntagarfonder mot näringslivets vilja, sade en förmodligen godhjärtad näringslivsdirektör när han blev cbå
för Industriförbundet. Visst kan de det!
Det är de i själva verket i full fård med
att göra. Hur skulle näringslivet kuDII
förhindra det? Besluten fattas i Sveriga
Riksdag. Den som har majoritet där ka
fatta beslut som inte stöds av näringsivet. Det borde man ha insett inom nä-
ringslivet för flera årtionden sedan. Skall
löntagarfonderna kvävas i sin linda, och
inte bli det allvarliga hot som fondmotståndarna med rätta utmålat dem som,
måste socialdemokraterna förlora valet
1985. Det kan näringslivet hjälpa till att
233
åstadkomma genom att stödja de opinionsbildande krafter som arbetar för ett
pluralistiskt samhälle med marknadsekonomi. I Sverige är det nämligen väljarmajoritetens vilja, inte näringslivets vilja, som bestämmer hur utvecklingen blir.