PETER STEIN: Tankar om krisen Kan den ekonomiska krisen Lösas på demokratisk väg? Kan man trots räljaropinioner åstadkomma den dtstramningspolitik som är nödvändig /ör att återföra Sverige till en riktig tkonomisk väg? Utifrån den s k public choice-skolans sätt att analysera politiska beslut och processer reser civilekonom Peter Stein dessa frågor. Hans svar är att just hotet från ickedtmokratiska Lösningar motiverar en lftycket drastisk politik redan på kort likt.Dennaförutan ökar hoten mot det friasamhällets grundvalar. I förra numret av SvT diskuterar Rolf Englund under rubriken "Vägen ut ur krisen" en moderat s k medium term strategy från 1985 och framåt. På en punkt är Englunds artikel befriande. Han pläderar inte för samförstånd eller "samling över blockgränserna". Detta har ju annars varit ett framträdande inslag i debatten om hur Sverige skall ta sig ur krisen. I argumentationen för någon form av brett politiskt samförstånd ligger - om jag tolkar det hela rätt - föreställningen om att den politiska splittring som nu finns är skadlig för landet, att den i viss mån är ett spel för galleriet från politikernas sida och att politikerna, om de bara ville, skulle kunna samla sig till en långsiktig och konsekvent ekonomisk politik som skulle ligga i "nationens intresse" och föra Sverige ur krisen. Detta är vanföreställningar. Det kan vara värt att utveckla resonemanget nå- got, därför att en förutsättning för att vända den nuvarande trenden och föra politiken på rätt spår igen är att man upphör med att söka samförstånd i sig. Bort från samförståndet För det första bygger argumentationen för samförstånd på det felaktiga antagandet om en vittomfattande enhetlig samhällelig värdeskala. Någon sådan finns inte. Ett samhälle kan sägas bestå av samspelande individer. I många fall har de till följd av likartad historia, kultur, traditioner, sociala konventioner etc, en mängd gemensamma värderingar. Men även i relativt homogena samhällen är individer olika. De har olika uppfattningar om vad som är gott eller ont, rättvist eller orättvist, bra eller dåligt, vad som . r / / \. 94 ligger respektive inte ligger i landets intresse. l den mån en enhetlig värdeskala existerar rör den sig oftast på en hög abstraktionsnivå. Man vill t ex ha en "stabil samhällsutveckling", "god ekonomi" etc. Men vad detta betyder rent konkret varierar mellan individer och grupper. På liknande sätt förhåller det sig med föreställningarna om den nuvarande krisen. Visserligen råder det bred (om än inte fullständig) enighet om att Sverige har en ekonomisk-politisk kris. Men det finns ingen enighet om vari krisen består, hur den har uppstått och hur man i konkret praktisk politik skall gå tillväga för att lösa den. Det är därför föga förvå- nande att argumentationen för samförstånd ofta rör sig på den höga abstraktionsnivån. Mera sällan diskuteras i anslutning härtill hur man rent konkret skall omsätta det förmodade samförståndet i praktiskt politiskt agerande vilket ju trots allt är det väsentliga. Detta är i och för sig inte förvånande. Att tala om "en enhetlig politik i nationens intresse" är att tala om någonting som inte finns. Det finns inte heller någon eller några aktörer som är fullständigt informerade om individers olika och ofta ombytliga uppfattningar. Nobelpristagaren i ekonomi, F. A. Hayek, har betecknat tron att . en önskvärd samhällsordning kan konstrueras av kollektiva beslutsfattare som "konstruktivistisk rationalism" och fö- reställningen om de fullständigt informerade beslutsfattarna som "synoptisk villfarelse". För det andra bygger argumentationen för samförstånd på den felaktiga föreställningen om offentliga beslutsfattare som upplysta despoter som endast strä- var efter att föra en politik för det "allmännas bästa". Inte minst nya forsk· ningsrön från den s k Public Choice-skolan visar att verkligheten är mycket annorlunda. I själva verket består den politiska marknaden av individer som främst strävar efter att tillgodose sina egna intressen. Det kan gälla politiker som viD få ett tillräckligt antal röster för att bli omvalda eller byråkrater som vill låta sina förvaltningsdomäner växa. Det visar sig att den offentliga resursfördeJ. ningen oftast gynnar starka och välor· ganiserade påtryckningsgrupper. Detta hänger samman med att de som gynnas av en offentlig utgift ofta är betydligt fiif re än de som skall bekosta den. Det filUll en koncentration av vinstema och spfidr ning av kostnaderna. Förmånstag har därför starka incitament att påve~ den politiska beslutsprocessen och al satsa tid och resurser för detta. Detta: tenderar i sin tur att främst gy1111 producentintressen eftersom dessa fOI't mat väluppbyggda organisationer med resurser att följa den politiska proc sen. Att organisera svagare, utspridda, och mindre motiverade skattebetalart konsumenter till lika effektiva påtryc~ ningsgrupper är betydligt svårare. I de ligger också att det oftast finns fler tryckningsgrupper för ökade offent · utgifter än vice versa. Problemet r stärks av det faktum att politikerna in är perfekt informerade. I själva verk får de en viktig del av sin informati från dem som tar kontakt med dem, d de starka påtryckningsgrupperna. Det dessa som hörs och syns. Det är de uppfattningar som i betydande utst ·· ning formar politikers, massmedias allmänhetens inställning. Public choice förklarar Med Public Choice ansatser kan man forklara fenomen som inflation och budgetunderskott. Att lova en förmån till nå- gon viktig grupp kan ge politikerna fler · röster. Att finansiera den genom höjda skatter kan stöta bort lika många. Att finansiera den via lån kan tränga ut privata investeringar. Att däremot finansiera förmånen via "sedelpressarna" med inflation som följd är politiskt gynnsamt. Fördelarna är uppenbara medan nackdelarna i form av inflation inträffar senare och är svårare att överblicka. Inflation och budgetunderskott är således inte resultat av enskilda personers onda avsikter. Det är en följd av att det funnits institutionella förhållanden som gjort det gynnsamt för aktörer på den politiska marknaden att bete sig så att inflation och underskott uppträder. Välfärdsstaten skapar splittring För det tredje tycks det, som tidigare antytts, föresväva samförståndsförespråkarna att den splittring som finns i viss mån är artificiell. Naturligtvis kan man fråga sig i vad mån den politiska debatten korrekt återspeglar individers uppfattningar. Men faktum kvarstår att splittring är en realitet. Det är till och med så att den till betydande del är skapad av själva välfärdsstaten. Ju större andel av ett lands ekonomiska resurser som fördelas via den offentliga sektorn, desto viktigare blir det att utöva inflytande över denna. Medan marknadsekonomi bygger på frivillighet där bägge parter tjänar på en transaktion som ingås bygger den offentliga styrningen på tvång och majoritetsförfarande. 95 Därmed finns det alltid förlorare. Ju mer av inkomsterna som disponeras genom offentliga beslut desto starkare tendens finns att splittra invånare i intressegrupper som var och en försöker att tillgodose sina egna intressen på andra gruppers bekostnad. Ovanstående faktorer borde leda till insikt om att förespråkande av samförstånd, "breda lösningar över blockgränserna" el dyl är uttryck för en felaktig verklighetsanalys för att inte säga verklighetsflykt. Dessutom fokuseras debatten på skenproblem. Vid diskussion om det överhuvudtaget går att lösa den ekonomiska krisen med nuvarande politiska och institutionella förhållanden bör man beakta ytterligare ett par förhållanden. Generellt är det mycket svårt att i ett öppet och dynamiskt samhälle lägga upp en långsiktig strategi för den ekonomiska politiken. Det förutsätter att beslutsfattarna både har fullständig information och fullständig kontroll över ekonomiska aktörers beteende. Det torde vidare förutsätta såväl en statisk omvärld som frånvaron av självständiga regionala beslutscentra. Verkligheten är som bekant annorlunda. Den socialdemokratiska regeringens omintetgörande av de borgerligas besparingar är ett exempel på hur svårt det är att arbeta med långsiktiga strategier. Man skall också komma ihåg att budgetunderskottet främst är ett symptom medan sjukdomen är en för stor offentlig inblandning i ekonomin. Efter decennier av interventionism är Sveriges ekonomi i vissa fall så pass deformerad att det skulle behövas en mycket genomgripande sanering. Arbetsmarknaden, bostadsmark- / / l, 96 naden och kapitalmarknaden är samtliga exempel på marknader som tillsammans eller var för sig skulle behöva en grundlig översyn. Detsamma gäller naturligtvis industristödet. Det bör understrykas att flertalet av ovan uppräknade faktorer som idag försvårar en lösning av krisen i princip inte är av ondo. Frånvaron av gemensamma värdeskalor utgör exempelvis en av de viktigaste faktorerna för nytänkande och utveckling överhuvudtaget. Finns det en väg ur krisen? Om man beaktar tidigare angivna faktorer går det, enligt min mening, inte att undgå att ställa sig frågan om krisen överhuvudtaget kan lösas med nuvarande politiska förhållanden. En möjlighet är att situationen på den politiska marknaden blir annorlunda än den som nu råder, dvs att antiutgiftskoalitioner skall bli starkare än utgiftskoalitionerna. Det finns emellertid inte mycket som nu tyder på att vi är där eller skulle vara på väg dit. (Här kan möjligen frågan om ATP-systemets finansiering bli ett intressant testfall). Snarare finns tecken som pekar mot att vi i framtiden kan få en situation där de politiska beslutsfattarna kommer att anse det nödvändigt att skaffa sig extraordinära maktbefogenheter - kanske nå- got som i viss mån kommer att liknas vid ett undantagstillstånd. Detta tror jag gäller oavsett hur man väljer att möta problemen och det gäller sannolikt även om man begränsar sig till balansproblemen på makronivå. Inte minst vår egen inflationsspiral relativt omvärlden tvingar förr eller senare fram en mycket kraftfull inflationsbekämpning. Det blir nödvändigt att vid sidan av en restriktiv penningpolitik vidta drastiska finanspolitiska åtgärder. Oavsett om man då väljer nedskärningar eller skattehöjningar (eller någon kombination) är det svårt att idag föreställa sig hur man på vanlig politisk väg skall kunna få mandat för detta. Det är naturligtvis tänkbart att det då bildas en samlingsregering. Sannolikheten för att en sådan skulle kunna enas om en kraftfull politik verkar emellertid inte stor. Det är möjligt att politikerna väljer s~ i det längsta för att tillskansa sig extraordinära maktbefogenheter. Att närmare gå in på detta vore att ägna sig åt alltfer vidlyftiga spekulationer. Det viktiga r sammanhanget är att det är en såda• hotbild man åtminstone måste ha i bak· huvudet och ha ambitionen att förebygga 1985. Demokratisk lösning Mot bakgrund av vad jag hittills sagt är jag skeptisk till Englunds tes om en medium term strategy om han därmed menar att man kan ha en short, medium respektive long-term strategy. En longterm strategy kan man, som tidigare antytts, knappast ha. Snarare får man skrida till verket med en strategi på kort sikt som är synnerligen drastisk och som uttryckligen syftar till att på demokratisk väg lösa krisen för att undvika de ickedemokratiska lösningar som förr eller senare annars oundvikligen kommer all föras upp på dagordningen. Englund har rätt när han säger att dea första åtgärden måste vara att kraftij reducera inflationen genom att drastisk! stoppa ökningen i penningmängden (över en period på 6-8 månader) eller ltminstone anpassa den till samma tillväxttakt som den reala produktionstillväxten. Det kostar oerhört mycket i form av temporärt hög arbetslöshet på- pekar Englund. Argumentet är givetvis korrekt om än inte heltäckande. Läsaren bn få intrycket att valet står mellan att vidta de plågsamma nödvändiga åtgärderna nu och att vänta och hoppas att IIIting skall ordna sig. Sådan är inte situationen. Alternativen är att antingen Yidta inflationsbekämpning med hög arbetslöshet som bieffekt eller att uppskjutaprocessen men då få en än högre inflation och än högre arbetslöshet. I sammanhanget bör det kanske påpekas att arbetslöshet inte är ett sätt att bota inflation. Det är en bieffekt av en framgångsrik inflationsbekämpning. Hayek och andra ekonomer i den österrikiska skolan har visat att en inflationistisk politik via förändrade relativpriser leder till en felallokering av resurserna. Denna felallokering kan sedan endast bevaras genom ständigt stigande inflation. En kraftfull inflationsbekämpning kan sägas avslöja den felallokering som inflationen orsakat och dolt. 1 Inflationsbekämpning är inte en tillråeldig förutsättning för att lösa de ekonomiska problemen. Däremot är den en nödvändig förutsättning härför. Samtidigt måste en mängd drastiska offentliga nedskärningar/avregleringar/''avmono- 1 Det är givetvis svårt att här närmare redogöra för denösterrikiska skolans teorier om konjunkturcyklar. Det skulle kräva (minst) ytterligare en artikel. Den intresserade rekommenderas skriften "Full cmployment at any price?" av F A Hayek (lnstiIUieofEconomic Affairs, London, 1975). 97 poliseringar'' vidtas för att på lång sikt återfå en väl fungerande marknadsekonomi. Varför drastisk strategi? I pläderandet för en strategi som mer eller mindre går ut på att förebygga nå- gon form av undantagstillstånd ligger dels föreställningen om vad krisen är, dels vad som står på spel när man talar om att lösa den. Att det dessvärre kommer en period med temporärt hög arbetslöshet, en ekonomisk, social och politisk turbulens som Sverige inte haft på länge, och att det kommer att ställas krav på radikala förändringar av våra politiska och institutionella förhållanden är ofrånkomligt. Denna slutsats är i sig trivial. Insikten finns hos de mest insiktsfulla analytikerna inom de politiska partierna även om de flesta drar sig för att vädra den offentligt. Det avgörande när man diskuterar krisen och dess lösning är vilken typ av samhälle som skall "resa sig ur ruinerna". Därmed kommer man in på nödvändigheten av att förklara vad krisen är och vad som står på spel. Företeelser som inflation och budgetunderskott återspeglar de bristfälliga institutionella förhållandena i kombination med det inflytande som det keynesianska synsättet haft på ekonomisk politik. Keynesianismen innebar att en ekonomisk-politisk normlöshet legitimerades.2 På mikronivå kan krisen sägas bekräfta de felaktiga tänkesätt som "konstruk- 2 (Se exempelvis artikeln "Reflation will not cure unemployment" av den brittiska ekonomen John Burton (Journal of Economic Affairs, nr 2, 1980.) / / 98 tivistisk rationalism" och "synoptisk villfarelse" innebär. Det gäller tron på en vittomfattande enhetlig värdeskala - på någon slags samhällelig uppfattning om vad som är rättvist eller orättvist, bra eller dåligt etc. Det gäller föreställningen om den ständigt välinformerade och altruistiske offentliga aktören. Det gäller föreställningen om en statisk omvärld där medborgarna fogligt anpassar sig efter beslutsfattarnas önskemål. Det gäller den bristande insikten i att prissystemet är ett informations- och incitamentssystem och att en transaktion vid frivilligt samarbete inte kommer till om inte bägge parter anser sig tjäna på den. Härur föds välfärdsstatens myt, dvs tron att man kan göra gott med andras pengar samtidigt som man måste använda tvång för att förfoga över dem. Från klassiskt liberala utgångspunkter ter det sig motiverat att förorda ett radikalt uppbrott med välfärdsstatens grundläggande ideologi och principer som ligger i dessa föreställningar. Socialism och despoti Från socialistiska utgångspunkter kan det däremot te sig naturligt att hävda att krisen är ett uttryck för att marknadsekonomin fortfarande har för stort spelrum. Det är viktigt att inse att ett sådant betraktelsesätt i sig inte behöver vara fel. Det kan mycket väl vara så att inter· ventionen misslyckas därför att individer fortfarande har ett för stort spelrum att agera självständigt och väljer att inte bete sig som interventionister vill eller från början tänkt sig. Den avgörande för· utsättningen för att socialism inte skall misslyckas blir då inrättandet av en despoti. Och det är inte ett sådant samhälle som en liberal vill leva i (och sannolikt inte många socialister heller). Men det är detta som krisen och dess lösning till sist handlar om. l en situation då de offentliga ut~ terna upptar cirka 70 % av BNP är det inte samförstånd utan konfrontation soa behövs. En kraftfull konfrontation såvl på det ideologiska planet som i prakti politik är nödvändig. Endast om råder samförstånd om att det är det lille! rala samhället som skall förbättras <Q bevaras kan man acceptera samförståa! det. Men det når man inte genom • predika samförstånd. Det når man i bästa fall) genom att kraftfullt predika liberalism och marknadsekonomi. Att tala om samförstånd är antingea uttryck för resignation eller för bristande insikt om vad krisen är ett uttryck fil och vad som står på spel. En felak" politik som öppnar vägen till träldom bli inte bättre för att den åstadkommits samförstånd eller genom ''breda lösnint ar".