MATT! HÄGGSTRÖM: Partierna och deras pengar Partiernas ökande beroende av stödfrån stat, landsting och kommun hotar deras självständighet. Partistödet och presstödet måste ändras, skriver redaktör Matti Häggström. Båda är konstruerade så att det socialdemokratiska partiet favoriseras. När denförsta borgerliga trepartiregeringen bildades slutade folkpartiet och moderaterna att ta emot bidrag från näringslivet utan att för den skull kräva någon motprestation av socialdemokraterna. Beslutet i våras om avdragsrätt för fackföreningsavgifter gör det lättare att höja dessa ochfacket kan skaffa sig ännu större inkomster. Socialdemokraternafår redan mycket stora summor av fackföreningsrörelsen samtidigt som 600 000-700 000 fackföreningsmedlemmar är kollektivanslutna till SAP. Hur bör politiska partier egentligen fi. nansiera sin verksamhet? Alla partier får idag in en hel del peng· ar genom medlemsavgifter och bidrag från enskilda sympatisörer. Därutöver fick moderaterna och folkpartiet tidigare ekonomiskt stöd från näringslivet. Givetvis var det inte förbundet med några politiska villkor. Socialdemokraterna fick och får alltjämt en stor del av sina resurser från fackföreningsrörelsen. Det lämnas dels genom kollektivanslutning av fackförbundsmedlemmar till partiet. dels genom direkt stöd. Det är både i form av pengar - inte sällan mångmiljonbelopp från vatje förbund år ut och ar in - och personellt och opinionsmässigt. i synnerhet under valår men även där· emellan. Först bestämde sig emellertid folkpar· tiet och sedan - efter den första borger· liga trepartiregeringens tillkomst - även moderaterna för att avstå från ekonomiskt stöd från näringslivet. Klokheten i besluten kan ifrågasättas, inte minst mot bakgrund av att de fattades utan krav på motprestation från socialdemokraternas sida. Deras ekonomiska överläge för· stärktes därigenom påtagligt. För en del år sedan infördes statliga och kommunala bidrag till de politi ka partierna. statsstödet utgick inlednings· vis enbart på basis av partiernas mandatnumerär i riksdagen. Sedermera ändrades stödkonstruktionen så att alla partier erhåller ett lika stort grundbelopp. medan återstoden bygger på antalet plat er i riksdagen. Den justeringen var befogad. Varje parti, stort eller litet, har ju vissa oundvikliga grundutgifter, t ex för parti· lokal och ombudsmän. Det obegripliga är att inte motsvarande ändring infört i kommuner och landsting, trots upprepade framstötar i den riktningen från moderater och folkpartister. Nu är alltså stö- det till riksdagspartierna någorlunda rätt· vist, medan det är högst orättfärdigt i kommuner och landsting. Vidare har många kommuner och landsting inrättat s k politiska sekreterare. Det är i realiteten helt partipolitiska befattningar och de har hela tiden fram till den l juli i år varit olagliga. Det har inte hindrat partierna från att tillgodose sina egna ekonomiska intressen på skattebetalarnas och laglydighetens bekostnad. Presstödet Det finns också en annan form av reellt partistöd. Det är det selektiva statliga presstödet. Det ges främst till socialdemokratiska och centerpartistiska par-. tiorgan . Flera socialdemokratiska tidningar har nämligen haft det svårt med ekonomin, på grund av bl a deras upplagestruktur. Av politiska skäl och i strid med allt företagsekonomiskt förnuft har de nämligen eftersträvat en spridning av upplagan som överensstämt med partidistrikten. Följden blev att de fick allt sämre finanser. De har dock nu kraftigt förbättrats, tack vare det vidlyftiga statliga produktionsbidrag som socialdemokraterna och centerpartiet genomdrev i början av 1970-talet. Presstödet fungerar i dag som en speciell sorts partistöd, som utmanande favoriserar socialdemokraterna och i viss mån centerpartiet. Många av centerpartiets s k dagstidningar är veckotidningar. De påminner snarast om medlemsorgan och innehåller en myckenhet av det egna partiets ange- ----- -- - 5 13 lägenheter. På grund av de förmånliga subventioner som utgår när sådana publikationer startas har även andra partier, t ex moderaterna, dragit igång liknande avisor. De har alltså inte tillkommit i första hand därför att det skulle finnas någon större efterfrågan på dem utan därför att statens bidragsregler är så generösa. Bidragssjukan har spritt sig. Utöver det här lämnas olika former av stöd till partiernas ungdomsförbund samt närstående organisationer som exempelvis studieförbunden. Generellt kan sägas att partiernas ekonomi med åren blivit allt mer beroende av det allmänna. Betänkligt Den utvecklingen är betänklig av flera skäl. Samhällsstödet till partierna är - som torde framgå av ovanstående korta redogörelse - påfallande orättvist. Det gynnar kraftigt det största partiet, socialdemokraterna, som ju också till stor del ligger bakom stödformens införande och snabba expansion. Att skapa ett mera rättvist system bör vara en viktig uppgift för de andra partierna. Risken är vidare avsevärd att partiernas växande beroende av stat och kommun urholkar deras karaktär av fria, ideella folkrörelser. De förvandlas nu allt mer till delar av etablissemanget, en sorts offentliga byråkratier bland de övriga. Och deras bidragsaptit bara ökar. Den blir särskilt utmanande när partierna i tider då medborgarna drabbas av hårda åtstramningsåtgärder kraftigt höjer anslagen till sig själva. l kommuner och landsting har det också blivit allt vanligare att partistödet indexregleras. 514 Fördelarna med det är ur partiernas egen synvinkel två. De slipper råka ut för några besparingsåtgärder, och de kommer undan offentlig debatt i samband med de årliga höjningarna. Nackdelen är självfallet att systemet utgör en grogrund för politikerförakt. Det är också principiellt motbjudande att tillkomsten av nya partier försvåras, ja näst intill omöjliggörs av det allt större ekonomiska övertaget för de etablerade riksdagspartierna. Ju mer den utvecklingen fortgår, desto mer ökar klyftan mellan dem och de nya partier som bildats på senare år eller som kommer att startas. Även den som inte har mycket till övers för nykomlingpartiernas politik måste medge att de behandlas illa i fråga om partistödet. Iden om den fria företagsamheten - som ju i varje fall en del partier engagerat bekänner sig till - hämmas av dessa jättelika statliga och . kommunala akutmottagningar för de gamla partierna. Annat system? Finns det då någon möjlighet att forma ett bättre system för att säkerställa en rimlig ekonomi för de politiska partierna, samtidigt som det tillgodoser elementära krav på rättvisa? Några patentlösningar existerar inte. Men det går att komma en bit på väg mot ett läge då partierna är mera ekonomiskt oberoende av det allmänna, och där systemet inte är lika skriande orättfärdigt som i dag. Moderaterna och folkpartiet bör överväga att åter motta bidrag från näringslivet, naturligtvis öppet redovisade. Det kan de lugnt göra så länge socialdemokraterna skyfflar in jättelika summor från fackföreningsrörelsen. Minns Kommunalarbetareförbundets senaste kongress, då ordföranden Sigvard Maljasin överlämnade en check på fem miljoner kr till ordföranden i den politiska stortinansens parti per preference Olof Palme! Partierna bör även kunna finansiera en större del av sin verksamhet med medlemsavgifter. De är i dag löjligt låga - några futtiga tior per person och år. Det är en bråkdel av de avgifter som merparten yrkesverksamma medborgare betalar till sina fackliga organisationer. De avgifterna har socialdemokraterua nu gjort avdragsgilla, vilket sannolikt leder till att de kommer att höjas ordentligt under den närmaste tioårsperioden. Avdragsrätten är beklaglig - de fackliga organisationerna lider förvisso inte av brist på pengar, snarare av svårartad elefantiasis. Den skall inte uppmuntras ytterligare. Däremot vore det naturligt att införa avdragsrätt för medlemsavgift i ett politiskt parti. Visserligen kan sägas att även det är en form av offenltligt stöd, men inte på samma direkta sätt som subventioner. En konsekvens härav bör då kunna bli att partierna utan större svårigheter kan höja avgifterna rejält. Också avdragsrätt för gåvor till partier bör godtas. Även det är en sorts indirekt statsstöd men betydligt mera tilltalande än bidrag. Avdragsrätt för medlemsavgifter och gåvor till politiska partier förekommer f ö i flera länder. Kollektivanslutning till ett politiskt parti bör förbjudas i lag. Riksdagen har upprepade gånger begärt att ofoget skall upphöra men utan resultat. Systemet ger socialdemokraterna stora ekonomiska favörer - 600 000-700 000 medlemmar är kollektivanslutna i dag. Det ger åtskilliga miljoner varje år. Det viktigaste skä- let för förbud är likväl att anslutningsformen inte överensstämmer med demokratiska principer. Statliga, kommunala och enskilda arbetsgivare bör dessutom i ökad utsträckning ges möjlighet att uppmuntra de anställda till politisk verksamhet. Behovet av qidrag till partierna krymper om det blir lättare för den enskilde att ägna sig åt politiska uppdrag utan förödande ekonomiska konsekvenser för honom själv. Det är värdefullt att SAF och Industriförbundet nyligen uppmanat sina medlemmar att uppmuntra politiskt engagemang bland de anställda, oavsett vilket 515 parti det gäller. Även om samtliga de här åtgärderna vidtogs skulle de politiska partierna knappast bli speciellt välsituerade. Men de skulle i större utsträckning än nu kunna bli vad de en gång var och ville vara - folkrörelser, byggda på idealitet och oegennytta. Alternativet är stagnation, förstening, förlamning, fördumning. Partierna förvandlas till självändamål, försäljningsinrättningar utan vitalitet och kraft till förnyelse. Så vill vi ju inte att det skall gå. Väl fungerande politiska partier är angelägna, ja livsviktiga i en demokrati. Hur var det redan Jacob Wallenberg skrev i Min son på galejan: ''Parti är fria staters liv.··