Litteratur KURT HOLMGREN: Parlamentarism och regering Flertalet politiskt intresserade även på bättre kunskapsnivå har säkert ganska vaga ideer om vad parlamentarism är; det rådande styrelsesättet i Sverige, med mycket vindkast och strömväxlingar, inte särskilt lyckat men det bästa som för närvarande kan erhållas. Det skadar då inte att få ämnet sakligt beskrivet och analyserat, mot bakgrunden inte bara av aktuella maktväxlingar utan också av vad i vår nya grundlag stadgas om saken. Ett arbete av denna karaktär har nyligen publicerats av en författare med goda förutsättningar både teoretiskt och praktiskt, nämligen professor Olle Nyman i Uppsala, ursprungligen statsvetare, aktiv politiker, nu professor i offentlig rätt. Boken heter "Parlamentariskt regeringssätt", utkommen i serien Bonnierfakta och innefattande lättlästa översikter av parlamentarismens begrepp jämte dess historiska utveckling i Sverige och en kommentar till hithörande grundlagsregler. Mycket givande är kapitlet om den historiska utvecklingen, kallat "Parlamentarismen blir sedvanerätt" och praktiskt innefattande en översikt över svensk politisk histora från 1809 till dags dato - med särskild hänsyn till stegringen av riksdagsinflytandet på regeringsrekryteringen. Man erinras här bla om Oskar II:s sega kamp för monarkens bestämmanderätt i fråga om statsrådskretsens utseende. Intressant är notisen, att regeringsskiftet sommaren 1905 (kungaministären Ramstedt ersätts vid unionsbrottet av koalitionsministären Christian Lundeberg) innebar byte på samtliga statsrådsposter, något som dittills varit mycket ovanligt. Både relistisk och rättvisande är Nymans sammanfattning av konflikten Gustaf V-staaffregeringen 1914. Nyman konstaterar att konungens underhandlingar med ministärens motståndare stod i strid med både parlamentarismens och den konstitutionella monarkins principer, men att å andra sidan Gustaf V:s ståndpunkt i försvarsfrågan var "mera realistisk" än Staaffs. Den som möjligen ondgör sig över de många ministärskiftena 1976-82 kan ha nytta av att hos Nyman se, att det var lika iUa under tiden 1920-32 efter parlamentarismens genombrott; då hann man med åtminstone åtta olika ministärer. Inom huvudavsnittet (Parlamentarismen grundlagsreglerad) ägnas helt naturligt åtskiJ. liga sidor åt statschefens ställning. Här kunde författaren kanske ha vågat sig på en gissnU. om orsakerna till den starka uttunningen av monarkens funktioner, tex i den form att statschefens bortkoppling från statsmaskineriet bör ses mot bakgrunden av de radikala elementens rädsla för en upprepning av håJI. delserna 1914 och någon gång på 1920-talet (då högerkrafter ett par gånger släpptes fram till statsministerposten utan att vara enligt parlamentarismens regler speciellt indikeflo de. Nyman uttalar här, att " det i och med dea reducerade ställningen för monarken- statJo chefen inte heller längre finns någon platt· form för denne att agera som en politisk reservresurs och stabilitetsfaktor i kritiska Iigen". Detta må vara sant rent formellt, IIICI ingenting hindrar ändå att en populär och vijestark konung kan visa sig som en v~ resurs i kritiska lägen. Ett mycket värdefullt avsnitt av NymaJII bok gäller ''Regeringens organisation och arbetsformer" (även om tillkomsten av Pain» regeringen 1982 gjort en del av bokens detalj. uppgifter om departementsindelningen m11 föråldrade). Här ges bl a viktiga kommentarer till 7 kap Regeringsformen (Regeringsarbetet) och 12 kap (Kontrollmakten). I detta sammanhang diskuteras regeringsbeslutens koJ. lektiva karaktär och erinras, att Sverige~ har s k ministerstyrelse. Vad Nyman i sammanhanget yttrar har nog fog för sig, men det kan dock påpekas, att även om vi inte har formell ministerstyrelse, departementschefea dock har en så stark reell maktställning, att ministerstyrelsen faktiskt blir en realitet. Värdefulla påpekanden görs om det svenska kommitteväsendet, inte minst om de par· lamentariska kommitteerna med deras möj. tigheter att låta även oppositionspartierna orientera sig i stora sakkomplex. Till Nymans redogörelse kunde man kanske foga en fråga, hur det kommit sig att kommitteväsendet i vårt land fått en så väldig omfattning - btivit långt större än i någon järnförlig stat. Jag år benägen att sätta förhållandet i sammanh;q med det faktum, att de på olika områden spe. cialsakkunniga ämbetsverken ofta är för sml och utan tillräckliga personkrafter för utredning - vid sidan av det vanliga arbetet -av divserse nya och svåra saker inom deras gebit. Man blir i detta läge tvungen att anförtro erforderliga utredningar åt kommitteer med från olika håll sammanplockade krafter. Nyman kunde möjligen också ha påpekat, att kommitteerna, i synnerhet de parlamentariska, har den olägenheten att arbetet går långsamt. Det är svårt att driva olika politiker och specialister att bestämma sig, att få ihop dem till sammanträdesdagar som passar alla. En del av det s k Lidbomenet får betraktas som en nyttig reaktion mot kommitteväsendets långsamhet och vidlyftighet: t ex Lidboms benägenhet att låta enstaka sakkunniga cUer små expertgrupper inom departementen på några månader utreda saker som för en · kommitte skulle ha tagit flera år. Politiseringen av departementspersonalen berörs helt kort. Det sägs, att tre kategorier bland de inom regeringskansliet verksamma - förutom statsråd - bedöms numera ha klart politiska funktioner: statssekreterare, informationssekreterare och vissa sakkunniga (därmed avses de s k politiska sakkun- 375 niga). Här kunde möjligen ha tillagts, att man även vid tillsättningen av andra poster (departementsråd mfl på senare tid gärna utsett folk som man funnit rättrogna (eller politiskt belöningsförtjänta). Man kan fråga sig, om inte dessa förhållanden kommer att driva duktigt folk, som inte tror sig ha den rätta politiska fårgen, att avstå från karriär i regeringskansliet och i stället gå i enskild tjänst. En praktisk fördel med Nymans bok är de många bilagorna med nyttiga personuppgifter och dokument. Här finns bl a en lista över statsrådets sammansättning 1876-1974, som kan bli bra att ha till hands för personhistoriskt intresserade. Listans olika delar illustrerar inte minst ämbetsmannaelementets tillbakaträngande. I Louis de Geers andra regering 1876-80 var alla utom tre ministrar ämbetsmän eller officerare: i Fälldins regering 1981-82 fanns blott två ämbetsmän (C A Petri och Karin Ahrland), i den sittande Palme regeringen också blott ett par stycken (bl a Ove Rainer).