INGEGERD TROEDSSON: Farliga fällor Det är lätt att hamna i en Poverty trap - en fattigdomsfälla - speciellt för flerbarnsfamiljer, konstaterar Ingegerd Troedsson, riksdagens förste vice talman, och ger skrämmande exempel på barnfamiljers och pensionärers ofta hopplösa ekonomiska situation. Hur man än gör är det omöjligt att förbättra ekonomin. Ett radikalt omtänkande är nödvändigt både i fråga om den solidariska lönepolitiken, pensionssystemet och beskattningen om förekomsten av fattigdomsfällor skall kunna minskas. I England pågår en inteQsiv debatt kring det som benämns Poverty Traps, fattigdomsfållor, som de som fastnar i - på grund av t ex arbetslöshet eller socialhjälpsbehov - många gånger har svårt att ta sig ur. Hur de än bär sig åt, kan de inte förbättra sin situation. Problemet är sannolikt ännu större i Sverige, där så- dana fållor förekommer på de mest skilda områden. Familjepolitiken - en skandal Det utan jämförelse säkraste sättet att i Sverige hamna i en sådan fattigdomsfålla är att skaffa sig de barn vårt land säger sig behöva. Inkomster långt över det normala krävs för att familjer med mer än ett barn skall kunna nå ens den låga standard som existensminimum innebär. Det utan jämförelse största familjepoo litiska stödet - daghemssubventionerna - kan främst utnyttjas av de små familjerna. För dem som måste ordna sin barntillsyn privat kan förvärvsarbete for båda föräldrarna t o m förvärra ekonomin, främst beroende på att barntillsynskostnader betraktas som privata levnadskostnader och inte är avdragsgilla. Många gånger spelar det inte heller nå- gon roll om en fyrabarnsfamilj har Oeller 150000 kr i förvärvsinkomst, för en fembarnsfamilj om de har O eller kanske 200000 kr. standarden förblir lika låg, långt under den normala. Detta beror pl att skatt, bortfallande bostadsbidrag, existensminimiavdrag eller socialbidrag i praktiken lägger beslag på hela inkomst· ökningen. Ju fler barn det finns i familr jen, desto bredare är dessa skikt medi praktiken JOO procent i marginalskatt. Pappersskilsmässor och skenskriv· ningar på dubbla adresser ter sig många gånger som enda sättet för dessa familjer att ta sig ur fattigdomsfällan. Flerbarnsfamiljernas situation i dagens VälfärdsSverige är varken mer eller mindre än en skandal. Likriktade pensionärer Även många andra grupper har svårt att forbättra sin standard. När det gäller pensionärerna står diskussionens vågor höga om ATP-systemets hållfasthet i tiden. Ändå är standardskillnaden mellan miniroipensionärerna - de som endast bar folkpension och pensionstillskott - och ATP-pensionärerna ofta försvinnande liten. En ensamstående miniroipensionär med bostadstillägg för en månadshyra på l 500 kr har t ex 45 000 kr om året att leva på. Skulle han i stället utöver folkpensionen ha en ATP-pension på 40000 kr ökar behållningen, men endast till knappt 49000 kr. Mer än 90 procent av ATP-pensionen försvinner i form av uteblivna pensionstillskott, skatt och minskade bostadsbidrag. Skulle vår pensionär i stället ha vissa förvärvsinkomster blir behållningen lika blygsam. Bättre blir det knappast för dem som under aktiva år lagt undan för en bekymmersfri ålderdom, såvida de inte förbrukar kapitalet, något som inte alltid är möjligt. En miniroipensionär med tillgångar på 150 000 kr och en ränta på 12000 kr får t o m mer än 3000 kr mindre att leva på än om han inte sparat något alls. Detta beror på de skärpningar som kapitalinnehav för med sig, både vad gäller skatten och rätten till bostadsbidrag. 361 Samhällsföretag och morötterna Låt mig som ett tredje exempel på fällor ta den verksamhet med " skyddade verkstäder" som byggts upp runt om i landet. Denna Samhällsföretags verksamhet är utomordentligt kostsam, genom att betydligt mer än hela lönekostnaden måste täckas med statsbidrag. Samtidigt finns långa köer av på olika sätt handikappade som i dessa verkstäder skulle kunna få arbetsträning, sysselsättning och kamratskap. Målet med verksamheten är också att slussa ut så många som möjligt av dem, som beretts plats, till jobb på den öppna arbetsmarknaden. I praktiken är avgången mer än blygsam. Till detta bidrar att lönen på de skyddade verkstäderna ofta är högre än vad den öppna marknaden kan erbjuda. Steget ut från Samhällsföretag försvåras också av Åmanlagarnas regler för den öppna arbetsmarknaden om ''sist in först ut". Hårdare arbetstakt, samma eller t o m lägre lön och sämre anställningsskydd är knappast den morot som behövs för att fler skall våga ta steget ut från den skyddade verksamheten. Systemet låser effektivt in sig självt, till nackdel för såväl de köande som för dem vars arbetsförmåga och livsförhållanden skulle kunna utvecklas ytterligare genom den öppna arbetsmarknaden. Inga incitament Många fler grupper skulle kunna nämnas, som tex åtskilliga underhållsskyldiga som genom bestämmelser om förbehållsbelopp garanteras en viss, ingalunda guldkantad standard, men där inkomstökningar omedelbart försvinner i form av ökade underhållskostnader. 362 Det är naturligtvis djupt allvarligt att allt fler grupper och allt fler enskilda människor inte kan förbättra sin situation av egen kraft. Självfallet motverkar det i grunden den vilja att satsa på produktiv verksamhet som vårt land behö- ver. Det är också djupt beklagligt för både samhället och den enskilde att så många pensionärer, fulla av arbetslust och med stort yrkeskunnande, i stället skall behöva "sysselsättas" med mer eller mindre konstlad verksamhet. Hån mot rättvisekraven Inte minst allvarligt är att fållorna ofta är "just fattigdomsfållor, som slår igen effektivast för dem som har störst behov av en standardökning, i första hand flerbarnsfamiljerna. Familjepolitiken har i den missriktade jämlikhetens namn allt mer blivit en politik för de välbärgade, för föräldrar med få barn, god utbildning, välbetalda och intressanta yrken, medan LO-grupperna med ofta obekväm arbets- · tid, som gör det svårt att utnyttja den kommunala barnomsorgen, samt framförallt flerbarnsfamiljerna dragit det kortaste strået. Viljan att styra familjerna har varit - och är - betydligt starkare än viljan att tillgodose ens minimala krav på rättvisa och valfrihet. Men också för akademikerfamiljerna innebär den förda familjepolitiken en farlig fälla. Det går kanske bra att förena förvärvsarbete med kommunal barnomsorg, så länge de endast har ett, möjligen två barn. Skulle de få ett handikappat barn med särskilda omsorgsbehov eller vilja ha ytterligare barn slår fållan lätt igen. Alternativ barnomsorg, bättre anpassad till bl a de större familjernas behov, blir orimligt dyr för föräldrarna - även om den i verkligheten skulle kosll långt mindre än den kommunala. Oii väljer föräldrarna att själva ta hand 011 barnen under de år dessa kräver mesl vård, fostran, omsorg ramlar standardel ned långt under det normala. Det är inte att förvåna sig över att akademikerfamiJ. jerna allt oftare tvingas nöja sig med endast ett barn. Vilka åtgärder krävs? Vad krävs då för att komma till rätta med alla dessa fållor? Den solidariska lönepolitiken har Il' nom sina konsekvenser blivit djupt od darisk mot de unga som ofta ter sig se. den dyraste arbetskraft som finns att tl gå eller mot branscher, orter eller j som annars skulle ha kunnat fortleva. Den spär därigenom inte bara på arbetJ. lösheten utan också på köerna till SaJIIo hällsföretag och försvårar utslussnq därifrån. Just i solidaritetens m1111 brådskar ett radikalt omtänkande. För pensionärernas vidkommande torde den enda långsiktigt hållbara lötningen vara att successivt ersätta dage11 system med pensioner som räknas upp till en sådan nivå att skatt i vanlig ordning kan betalas och behovet av bostad$. bidrag försvinner. Jämförelser mellaniJt. korostnivån som aktivt yrkesverksam och som pensionär skulle då också 1111- derlättas. Inte ens minimipensionäre1111 har på långt när den låga standard SOI själva folkpensionsbeloppet kan ge vid handen. I själva verket har många toa högre standard som pensionärer än dest förinnan. För barnfamiljernas del kommer nlgon lösning inte att nås om inte skattesystemet angrips. Trots vackert tal om skatt-efter-förmåga beskattas familjerna iverkligheten hårdare ju fler barn de får. Detta beror på att vårt förment ''jämlika" skattesystem tar upp till 30-40 procent mer i skatt på en och samma hushållsinkomst, ju ojämnare den är fördelad mellan makarna. Samtidigt blir denna inkomstfördelning markant snedare - och skatten följaktligen högre - ju fler barn familjen får. Proportionell skatt Progressiviteten i skattesystemet borde dälför ha spelat ut sin roll. skadeverkningarna har blivit allt mer uppenbara, samtidigt som dess inkomstomfördelande effekt är minst sagt slumpmässig. Genom att ingen som helst hänsyn tas till hur många som skall leva på familjeinkomsten, endast till hur många som Uänar in den, har skattesystemet måst tombineras med behovsprövade bostadsbidrag, behovsprövade existensminimiavdrag och behovsprövade socialbi- 363 drag av sådan omfattning att de, som tidigare visats, effektivt förhindrar standardökning hos dem som har störst behov av en sådan. Endast genom ett skattesystem, som också tar hänsyn till hur många som skall leva på inkomsten - i första hand genom avdrag för oundgängliga kostnader för barnen - kan rundgången i systemet angripas och inlåsningseffekterna minska. Motståndet mot ett sådant system skulle sannolikt avta om skatten gjordes mer proportionell. Skatten på en och samma familjeinkomst skulle då inte heller påverkas så starkt som nu av inkomstfördelningen inom familjen. Det kan ha sitt intresse att påpeka att en helt proportionell skatt, statiskt sett, inte skulle bli högre än 40 procent med ett grundavdrag på 6000 kr, bevarat hemmamakeavdrag, barnavdrag på 10000 kr per barn samt avdragsrätt för nödvändiga barntillsynskostnader. Genom sina positiva följdverkningar för hela samhällsekonomin torde skatten i själva verket kunna bli ännu lägre än så. Förekomsten av fattigdomsfällor torde samtidigt radikalt nedbringas.