MATS SVEGFORS: Makten växer samman För många socialdemokrater och fackliga funktionärer är rädslan för löntagarfondernas ekonomi oförståelig. Farhågornaför den integrerade makten där politisk, ekonomisk ochfacklig makt wh•ts samman i etttätt nät omfattas och förstås därmed helt enkelt inte av dem som är anhängare av löntagarfonder, skriver Svensk Tidskrifts redaktör Mats Svegfors i denna artikel. I artikeln diskuteras också utvecklingen mot Okade politiska motsättningar samtidigt som paradoxalt nog enhetligheten i kunskapsuppbyggnad tilltagit just gtnom den maktintegration som redan vuxit fram. Motståndet mot löntagarfonder framställs gärna från löntagarfondsanhängarna som något slags illvillig sammansvärjning. Viljan förutsätts vara ond. Argumenten upptas som propaganda. Det är egentligen en besynnerlig situation i samhällsdebatten. För det finns faktiskt anledning att tro socialdemokrater och fackliga funktionärer på deras ord. De tror inte på motståndet mot löntagarfonder. De ser bara hatets och illviljans kolportörer där det faktiskt finns stora grupper engagerade medborgare som står upp till försvar för det fria samhället. Varför är det så? Varför förmår inte fondanhängarna känna igen övertygelse och engagemang? Svaret är nog egentligen ganska enkelt. De känner inte igen och har aldrig erfarit den typ av farhågor som ligger till grund för fondmotståndet. Därför tror de att det bara är ett mycket krasst intresse som talar. Maktens idyll Framförallt har den svenska socialdemokratin inte på mycket länge debatterat och funderat över risken för övermakt - risken för att olika maktcentra skall växa samman och bilda en makt som blir de enskilda människorna och på sikt det fria samhället övermäktig. Socialdemokratisk samhällsuppfattning har istället ett drag av idyll över sig. Blir det bara rätt makthavare står bara fördelar att vinna i samordning, integration och samverkan. När de rätta ideerna och intressena styr skall samhället smälta samman i en enda väl fungerande och trygg organism. Den gemensamma sektorn blir allt omfattande och makten blir mjuk och trygg. 352 Nu talar emellertid historiska erfarenheter för att riskerna med den väl integrerade makten är stora. De liberala demokratierna i västvärlden har haft maktbalans som ett mycket viktigt särdrag. Denna maktbalans har funnits inom den offentliga sektorn mellan lagstiftande, verkställande och dö- mande makt. Men den har också, och viktigare, funnits mellan offentlig sektor och andra sektorer i samhället. Inte minst har maktbalansen konstituerats av att näringslivet haft ett slags ekonomisk makt - eller egentligen makten att fatta beslut om hur resurser skall användas - som inte varit beroende av statsmakterna. Maktbalans har också rått genom att arbetsliv och arbetsmarknad formats i samspel mellan arbetsgivare och arbetstagarnas organisationer. Det går att räkna upp en rad olika balansförhållanden som har stor betydelse för både marknadsekonomins effektivitet och den liberala demokratins vitalitet. Pressens oberoende, och därmed balanserande roll i förhållande till andra maktcentra, har haft en central roll. Intresseorganisationerna som fristående organ har också haft stor betydelse för vitaliteten i samhällslivet. Maktintegration En rad faktorer i dagens Sverige verkar i riktning mot integration av olika organ och inrättningar som tidigare balanserat varandra. Detta gäller såväl inom den offentliga verksamheten - där parlamentarismen trätt i maktdelningens ställe - som i samhället i stort där politisk, ekonomisk och facklig makt vävts samman i en allt tätare väv. En första faktor ligger i Sveriges litenhet och homogenitet. Det är tämligea självklart att ett litet homogent samhälle lättare kommer att integreras än ett stör· re och mera heterogent. En andra faktor ligger i den svenska consensustraditionen. Även om dem1 tradition inte är lika utpräglad hos o som i t ex Japan, råder ingen tvekan om att vi jämfört med många andra västeuropeiska länder har en mycket stark tradition av att lösa samhällsproblem ge. nom överläggningar och kompromisser En tredje faktor ligger i den ökande storskalighet som inte minst gör sig gällande i näringslivet. Dels verkar tekn&- utvecklingen i riktning mot större eniJo. ter. Dels verkar andra och mer svårideatifierade faktorer inom näringslivet mcc företagsfusioner och koncernbildningar Dessa hänger sannolikt till en del sallman med skattesystemet. Men de hänger också samman med intemationaliserint en av handeln och de större krav på rosurser som därmed ställs för investerint ar och marknadsföring. En fjärde faktor ligger i den förändJ1o de karaktär som motsättningen kapital och arbete fått. Den kampen om produktionens översk'* mellan arbete och kapital ser naturligtVI annorlunda ut när den offentliga tillgodogör sig 67 % av produktion tatet, arbetet 31 % och kapitalägarna än när det faktiskt fanns någonting förhandla om. Detta, tillsammans den minskade ägarmakten och ökade råkratiseringen inom företagen leder att kanske det viktigaste balam;tör'hällilll: det - det mellan arbete och kapital håller på att förlora sin aktualitet. En femte faktor ligger i oas allt starkare ställning och det förhållandet att flera viktiga organisationer i praktiken utgör delar av det socialdemokratiska partiet. Detta medför att det oberoende som funnits mellan å ena sidan de offentliga organen och å andra sidan främst arbetsmarknad/arbetsliv, men även andra organisationsdominerade områden, håller på att försvinna. En sjätte faktor ligger ofrånkomligen i 'massmedias och kulturlivets allt starkare beroende av statsmakterna. De ökade kostnaderna för tidningsframställningen bartvingat in praktiskt taget alla tidningar i beroende av direkta eller indirekta statliga stödpengar. De flesta kulturinstibltioner - teatrar, bibliotek, bokförlag -är också mer eller mindre beroende av statligt stöd. En rad ytterligare faktorer skulle sannolikt kunnat anges som verkar i samma riktning. Samtidigt kan åtminstone några faktorer identifieras som verkar i motsatt riktning. Den lättast identifierbara faktorn som verkar i riktning mot minskad integration ir de ökade partipolitiska motsättningarDa. Det råder påfallande mycket större motsättningar mellan de fyra demokratiska partierna i dag än som rått tidigare under efterkrigstiden. Detta kan hänga samman med blockpolitiken, korta mandatperioder och ytterligare några sådana faktorer men det är svårt att bortse från att det kan finnas djupare liggande förklaringar till dessa ökade motsättningar. Såväl politikens professionalisering - det faktum att de politiska partierna i okad utsträckning styrs av förtroendemän och byråkrater som har till yrke att Ii driva partiets politik - som TV:s ge- 11 nomslag i nyhetsrapporteringen främjar 353 sannolikt ökande partipolitiska motsättningar. Pluralism Även om det således finns faktorer som verkar i annan riktning än maktintegrerande förtjänar det att understrykas, att meningsmotsättningen i sig inte har nå- got större värde. Tvärtom har en av förklaringarna till den svenska välståndsutvecklingen varitjust den consensustradition som tidigare angivits. Det är alltså inte meningsmotsättningen som sådan som det är angeläget att skydda i värnet av den maktspridning och den pluralism som är så viktig för vitaliteten såväl i ekonomi som politik. Det är i stället förutsättningarna som gör att olika meningsriktningar kan växa fram som bör värnas. Detta kan illustreras med två exempel. Vi tänker oss först att vi har ett offentligt utredningsväsende i vilket de politiska partierna gemensamt producerar kunskapsunderlag för den politiska beslutsprocessen. Vi tänker oss därtill att det inte i någon egentlig mening finns alternativa kunskapsproducenter. Den tillgängliga kunskapen är enhetlig och därmed talar starka skäl för att åsikterna som grundas på denna kunskap - åtminstone i ett så homogent samhälle som vårt - också skulle bli enhetliga. Likväl ger partipolitiken - med sin förmåga att formligen generera kontlikter - motsättningar i åsikter. Vi tänker oss sedan ett annat fall där statliga kommiteeer, universitetsinstitutioner, näringslivsstödda forskningsinstitutioner m fl producerar en mängd olika kunskap inom ett och samma samhälls- .• l . 354 område. På grundval av denna kunskap kommer de politiska partierna - i en tänkt annan och bättre värld - till en i stort sett gemensam åsikt. Lika ofruktbar som meningsmotsättningen är i det första exemplet, lika fruktbar är åsiktsöverensstämmelsen i det andra exemplet. l det första fallet råder åsiktsskillnader, i det andra samstämmighet. Likväl kännetecknas förhållandena paradoxalt nog i det första exemplet av en långt driven uniformitet under det att förhållandena i det andra exemplet kännetecknas av mångfald och mångsidighet. Det är inte meningsmotsättningen i sig utan mångfalden och mångsidigheten i utredningsverksamhet, forskning och kunskapsuppbyggnad som är av värde. De faktorer som har angivits inledningsvis tycks verka i riktning mot motsättningar i åsikter men uniformitet i kunskapsuppbyggnad. Mångfald och mångsidighet i kunskapsuppbyggnad förutsätter närmast definitionsmässigt att det finns många av varandra oberoende beställare och finansiärer av intellektuell produktion i vid mening. Om man inte får forskningsanslag från ett statligt forskningsråd kan man vända sig till företag. Om ett bokförlag inte publicerar ett manus kan man vända sig till ett annat. Det skall också finnas rimliga förutsättningar för att inte en och samma föreställningsram bestämmer besluten inom dessa olika institutioner. Och framförallt, när man kommer till företaget med sin ide skall man inte avkrävas ett intyg från det statliga forskningsorganet att iden är "legitimerad" och godkänd av de fackliga organisationerna för överensstämmelse med en facklig strukturplan för utvecklingen av den industribransch inom vilken uppfinningen faller. Denna möjlighet att få ideer, uppslag och konkreta förslag prövade av flera olika, sinsemellan oberoende, organ ut· gör den mest konkreta förutsättningen för att mångfalden skall kunna upprätt· hållas i allt intellektuellt skapande. Intellektuell finlandisering Det finns emellertid mer subtila förhål· Ianden än direkt institutionell integration som hotar mångfalden i det intellektuella skapandet. Även med ett bibehållet for· mellt oberoende mellan olika organ i samhället kan samhällsdebatten vara så ensartad att toleransen för nya eller avv~ kande ideer därmed blir liten. Vi har er· farenheter av detta från det sena 60-talel och tidiga 70-talet med vänsterns starka hegemoni i praktiskt alla media. Än viktigare är emellertid det indirek· ta beroende som kan uppstå. Företag fortsätter att disponera pengar för forsk· ning men samtidigt är man så pass beroende av sin fackliga motpart att man frestas till ett slags intellektuell finlandisering. (Det är lätt att tänka sig vad som skulle hända om företagen gjordes starkt ber~ ende av fackligt dominerade fondsty· relsers beslut med en sådan verksamhel som den som bedrivs av exempelvis Nä- ringslivets Fond. Skulle företag genom anslag kunna tänkas vara beredda all stödja bokutgivning och liknande verk· samhet som har sin udd direkt riktad~ just den typ av fackligt korporativ ek~ nomi som löntagarfonderna represetterar.) På ett ytterligare mer subtilt plan - delvis sammanhängande med den intellektuella finlandisering som nyss angivits - påverkas det psykologiska klimatet i samhället. Avvikande människor med obekväma ideer riskerar helt enkelt att slås ut. De tystnar i och för sig inte. Däremot har samhället drabbats av en finlandisering som ger till resultat att avvikarna inte kommer till tals annat än i sina privata Speaker's Corners. Syntesen löntagarfonder Det som nu berörts har naturligtvis samband med löntagarfondsfrågan. Löntagarfonderna är dock mer ett slags syntes av alla de faktorer som angivits än det självständiga och allt annat överskuggande hotet. Det är långt ifrån tillräckligt, om än nödvändigt, att stoppa löntagarfonderna för att främja en utveckling mot bättre balans mellan olika samhällsorgan i syfte att främja mångfald och mångsidighet i det intellektuella skapandet. Exemplen som anförts ovan ansluter mest till industrins produktion och den offentliga sektorns utredningsverksamhet Detta förhindrar inte att allt som sagts gäller i samma utsträckning för det litet vidare intellektuella skapandet, för kulturen. Vem ger ut Sven Stolpe? Vem ger ut Jan Myrdal? Vem tilldelar Milton Friedman Nobelpriset? Mer än samhällsdebatten Nu kan man säga att löntagarfonderna inte är riktade mot pressen och opinions- 355 bildningen. Enligt förslaget skall inte emmissioner kunna tvingas fram i s k tendensföretag. Men detta innebär inte att tidningsfö- retag och andra företag i opinionsbildningens tjänst på något sätt står utanför löntagarfondsystemet. Dessa företag skall skaffa pengar på den kapitalmarknad där fonderna med nödvändighet blir synnerligen starka. Och viktigare. Det intellektuella skapandet i samhället är inte begränsat till de företag som socialdemokratin låtit stå utanför tvångsemissionerna. Det intellektuella skapandet är inte bara något som sker i och för samhällsdebatten. All dynamik i samhället - såväl i kulturliv som i varu- och tjänsteproduktionen - bygger på intellektuellt skapande. För samhällsdebattens vitalitet är yttrandefriheten och mångfalden i press och massmedia viktig. Men lika viktigt är oberoendet och mångfalden inom produktionen för utvecklingen av varor och tjänster liksom för utvecklingen av arbetsmetoder och arbetets organisation. Den socialdemokratiska idyllen - de goda ideernas och intressenas sammanväxta makt - är ingen idyll. Den hotar att bli en trång och förkvävande uniform för all intellektuell verksamhet. Såväl inom kulturliv som i samhället i övrigt. Men när man säger detta förstår uppenbarligen inte 80-talets socialdemokrater vad man säger. Farhågan faller utanför deras föreställningsram. I sitt sö- kande efter rationella förklaringar till att hotbilden målas upp finner de då onda intressen - en illvillig önskan att omintetgöra de goda ideernas och intressenas strävan efter den mjuka socialdemokratiska idyllen. ,- L , ''