..... Dagens frågor Sbtteflykt Gud bevare oss för våra egna, måste partisekreterare Sten Andersson ha tänkt . när han läste LO-ekonomen Anna Hedborgs uttalanden på Dagens Nyheters första sida häromsistens. Det är inte preci en partistrategs önskedröm att få en pupp på bortåt 900 000 väljare förolämpad i lagom tid före valet. Men Anna Hedborgs famösa uttalande om att de deltidsarbetande ägnar sig åt skatteflykt, de använder ju en del av tiden för egna ändamål som att baka bröd, måla fönsterkarmar och koka lingonsylt, tål inte enbart att skämtas med. Hennes frispråkighet är i själva verket uppfriskande och djupt avslöjande. Hon belyser den översåtementalitet som råder i LOborgen och på många håll i det socialdemokratiska partiet. Medbergaren är en samhällsvarelse, en enhet i kollektivet. Vad hon själv väljer att göra av och med sitt liv är egentligen mindre intressant. Det viktiga är att hon ställer upp på kollektivets spelregler. Någon egen tid och några egna resurser har hon egentligen inte till förfogande . Detta bör betraktas som nådevedermälen av staten. Denna uppfattning, att all produktion och alla inkom ter egentligen tillhör staten, har också Kjell-Olof Feldt gett uttryck för i en debatt med Gösta Bohman tidigare i år. Den andra huvudpunkten i Anna Hedborgs klarsyn gäller vårt skattesystems verkningar. Inkomsterna för den sista delen av en heltidsarbetandes arbetstid går ju mest i skatt, konstaterar hon. Ja, visst, så är det. Konsekvensen av socialdemokraternas marginalskattesystem och högskattefilosofi är också att många väljer att arbeta mindre och utföra en hel del tjänster själva - det är en naturlig anpassning till socialdemokratisk politik. Olof Palme beskriver vårt soliga som- · marland som en stat präglad av elände och nöd. Kjell-Olof Feldt lovar 2 procents momsökning om (s) vinner valet. Anna Hedborg tycker att det syltas, saftas och bakas för mycket i Sverige. Vem blir näst i raden av socialdemokratiska talare att på ett skickligt sätt belysa den socialdemokratiska politikens bristande förankring i människornas vardag? En belöning utlovas. Rättstrygghet Frågor om brottsligheten och dess bekämpande liksom rättsliga frågor i allmänhet har i vårt land regelmässigt lösts i tämlig enighet partierna emellan. Detta har säkert bidragit till att de berörda myndigheterna åtnjutit allmänhetens förtroende. Risken är emellertid att politikerna då ignorerar även rimliga krav på nyordning och anslagsökningar. En viss yrkeskonservatism kan även utvecklas hos de berörda funktionärskategorierna, vilken inte är gynnsam för ett ordentligt aktgivande på reformbehoven. Narkotikabrottslighetens utveckling under det sista decenniet kan nämnas i detta sammanhang. Vissa domstolars långsamhet i sakbehandlingen - med ibland helt skandalösa eftersläpningar! - är ett annat exempel. Med hänsyn till det sagda är det riktigt och välkommet att moderaterna låtit en särskild arbetsgrupp ägna sig åt rättstrygghetens problem. Man har begränsat sig till kriminalitetens område och här satt fingret på många ömma punkter. Det framhålles hur brottsligheten i vårt land ., ' 336 fortsätter att öka, medan uppklarningsprocenten för vissa brott, speciellt de för medborgarna så generande bostadsinbrotten, är låg, 10%. Vad angår våldsbrotten får man veta, att sedan mitten av 60-talet antalet rån stigit med nära 10% per år! Under rubriken "Nya typer av brottslighet" påtalas bl a narkotikabrotten - där myndigheternas relativa passivitet under 70-talet ligger bakom det sorgliga nuläget - och den ekonomiska brottsligheten. Som botemedel anges ökade resurser åt polisen men också ändringar ifråga om påföljdssystemet, t ex i så måtto att grova narkotikabrottslingar och grova våldsförbrytare bör underkastas en strängare regim, få mindre permissionschanser och hållas avskilda från övriga interner. Vad angår frihetsstraffen kunde man ha tillagt att bristen på moderna fängelser inte får motivera krav på nedsättning av strafftiderna eller tidig villkorlig frigivning. I fråga om den villkorliga frigivningen - hittills generöst tillämpad - reses kravet att avkortning av straffet inte som nu bör generellt användas utan skall brukas för att belöna gott uppförande. Moderatrapporten är begränsad till kriminaliteten och dess problem. Rättstryggheten kan emellertid hotas också på andra vägar, bl a genom överbelastning och långsamhet hos myndigheter. Här är det anledning nämna de skandalösa dröjsmålen hos skattedomstolarna. Den som anser sig ha blivit felaktigt taxerad har som bekant rätt att klaga till länsrätten. Sedan flera år har länsrätterna emellertid inte hunnit med sina ärenden. En av JO Nilsson i december 1981 framlagd utredning visar, att en tredjedel av målen får ligga mer än två år innan dom kan meddelas! Rådande missförhållanden ir högst anmärkningsvärda. Detsamma kan sägas om handläat ningen av skattebrottmålen - alltså ålalen för falskdeklaration av olika si• Här har en arbetsgrupp inom Brottsföreo byggandet rådet tänkt sig, att dessa mi överförs från de allmänna domstolara - vilka ofta är för oerfarna i skattelat stiftning och får sakerna för sent för att rätt och någorlunda snabbt kunna hando lägga målen - till förvaltningsdoms~ larna, alltså de domstolar som i allmålo het svarar för skattefrågorna. Man & hoppas, att då nu justitiedepartementet. det ansvariga ministeriet, har en ciMI med erfarenhet från skattedomstolar, Carl-Axel Petri, man raskt kan finna~ ternedet mot både eftersläpningen <d andra brister. Fonderna centraliserar Huvudpunkten är, att ett fullt utbygt löntagarfondsystem, där fondsystemet majoritetsäger alla - eller så gott alla - idag börsnoterade företag, genoa sin institutionella uppbyggnad kom11111 att leda fram till ett nytt ekonomiskt system, kännetecknat av en långt drivca planhushållning, även mot viljan hol dem som idag förespråkar systemet. Del socialdemokratiske statsvetaren profeto sor Nils Elvander har i Stockholms-Ticl. ningen (17/3 1982) pekat på denna ri Han skrev där: "Det finns en risk att al denna oreda, som den ekonomiska demokratin i länsfondsystemet kan väniii leda till, slutligen framtvingar en centnl maktkoncentration som är oförenlig 111M marknadsekonomi och med den pluralism, som hör oupplösligt samman 111M politisk demokrati.'' Hur man bedömer risken härför hängernära samman med vad man tror om de :14 länsfondernas framtida ställning. lommer de att uppträda som 24 nya wnstmaximerade aktörer på aktiemarkllden? Kommer det att bli 24 nya Beijerlavest med 24 nya Anders Wall i ledning•? Eller kommer de 24 länsfonderna att 11111ordna sin verksamhet med eller utan lljälp av LO och det socialdemokratiska partiet? Den senare utvecklingen är den sannolka. Även om fonderna till en böljan ulle försöka sig på att sätta det egna lnet främst i alla lägen, är det troligt att btderna, förr eller senare av egen eller IIIdras vilja, kommer att samordna sin verksamhet. Sannolikt kommer redan i ett tidigt ede ordförandena eller de verkställande direktörerna i länsfonderna att träffas någon gång i början på året för att 6verlägga om löntagarfondernas uppträ- dande på vårens bolagsstämmor. Där tommer styrelseplatserna att fördelas och samarbetet företagen emellan att läggas upp. Den socialdemokratiske partistyrelseledamoten Sören Mannheimer säger i en intervju i Rolf Englunds bok " Samtal om löntagarfonder" att "om en enda paraplyorganisation till slut i praktiken får hela beslutsmakten över alla de stora fö- retagen i Sverige, skulle fondsystemet -- 337 vara konstruerat på ett sätt som han inte kunde acceptera. Då skulle det för lätt kunna korrumperas i en rad olika hänseenden, politiskt, fackligt, ekonomiskt. Det skulle vara svårförenligt med andra krav som vi har i ett demokratiskt samhälle på mångfald, pluralism, motverkande krafter, debatt och diskussion. Det skulle förmodligen vara väldigt farligt från effektivitetssynpunkt." Den stora frågan är om fondsystemet riskerar att utvecklas i den riktningen. Kjell-Olof Feldt avvisar i sitt svar den faran. "Att vi mot våra egna avsikter och intentioner skulle ha konstruerat ett fondsystem , som skulle upphäva våra avsikter och intentioner, skulle förutsätta att vi är ohyggligt blåögda, orealistiska och okunniga." Men det är kanske inte bristande kunskap utan ideologiska skygglappar, som är den verkliga faran. Socialister är inte okunnigare än andra. Men socialister har svårare än andra att inse farorna med ett socialistiskt system. Det faller inte oss fondmotståndare in att beskylla socialdemokratiska anhängare av löntagarfonderna för att vilja skada marknadsekonomi och pluralism. Men den socialdemokratiska ideologin leder till en övertro på möjligheterna att kombinera kollektivt ägande och planhushållning med marknadsekonomi och den frihet som den har kunnat förenas med. . l :' l ·~ l ;, .l :l, ' ~~ :,·