l ALVAR WALLENTIN: Den insnärjda bostadspolitiken Hyresregleringen var den sociala bostadspolitikens heligaste ko och socialdemokraterna kan därfor aldrig erkänna att den är orsaken till bostadsbristen, skriver läroverksadjunkt Alvar Wallentin. De gjorde det ödesdigra misstaget att behålla hyresregleringen när bostadsbristen skulle byggas bort efter andra världskriget. 1965 hade bristen på större lä- genheter i det närmaste byggts i kapp. Trots detta avfyrade myndigheterna startskottet for enmiljonprogrammet. En- och tvåpersonshushållen ökade kraftigt och de större hushållens antal minskade, men ändå byggdes 213 av de nära en miljon lägenheter som producerades 1966-75 med minst tre rum och kök. Bostadspolitiken är insnärjd i allsköns socialistiskt fårgade regleringar. Vilka politiker vå- garframträda som befriare? "Porträttet" av Birgit Friggebo i Svens tidskrift 1981: 3 inleder Håkan Hagwa l med fåljande kritiska konstaterande: "De svenska bostadspolitiken är som beka svårt insnärjd i allsköns socialistiskt få gade regleringar. Knappast något politis fålt har så länge och så totalt dominera av stelbent planhushållningstänkande so bostadspolitiken. Därfår ser det också som det gör. Man kan fråga sig hur det blivit så oc varfår aldrig något ordentligt gjorts får a bryta upp ur kristidsandan och får att till stånd en mer sunt fungerande mark nad". Jag vill fårsöka ge ett svar på den fråga genom att erinra om att bostadspolitike och dess genomslag i verkligheten int bara varit insnärjd " i allsköns socialistis färgade regleringar", utan den har va · och är fortfarande insnärjd eller rätta inhöljd i moln och dimbankar av bort.fo~ ' klaringar, fårtiganden, halva och hela lög ner. Knappast något annat politiskt få] kan visa upp motsvarigheten. För de som bär ansvaret får efterkrigstidens b stadspolitik har det till varje pris gällt a undanhålla medborgarna sanningen o orsaken till den bostadsbrist, som så läng och så svårt drabbat så många, och o alla dess negativa konsekvenser får med borgarna och får folkhushållet i sin helhet.: Den heliga kon För varje ekonom av facket var det frå början en självklarhet - helt i överens stämmelse med nationalekonomins grund· lSk ·all ten LOt i r- ;kt lts tm ut ch Ltt fa k- :n te kt it ·e r- 1-, !t n ) - [( n e n ;iaciper om prisbildning, tillgång och efiirågan - att det var hyresregleringen • ensam och allena orsakade bostadsWiten. Detta ville man ej erkänna - hyleringen utgjorde ju den s k sociala llltadspolitikens mest heliga ko - och tir tillgrep man som forklaring sådana rer som flykten från landsbygden, stifllldeäktenskaps- och skilsmässofrekvens, ~ medellivslängd, ökade inkomster dylikt som forklarar en ökad efterfrå- men ej en uppkommen brist. Den av myndigheterna framreglerade IIIIItadsbristen ledde till en bostadsprotion, som i fråga om omfattning jämte llaltädernas fordelning på olika storlekar i lrhållande till hushållens antal och sam- -..såttning blev en ekonomiskt och soci- *ödesdiger felplanering. Man byggde, anjag strax skall visa, stora lägenheter åt .U hushåll. Och dessutom på grund av det forcerade byggandet av så usel kvalillet, att de nu kräver omedelbara reparatiom for beräknade 20 miljarder kronor. För dem for bostadspolitiken ansvariga, .Utså i främsta rummet socialdemokrateraoch deras många stödorganisationer, är det fullständigt uteslutet att erkänna några misstag. Tag t ex partiets bostadspoliliKa valbroschyr från senaste valet med titeln "Bostaden en social rättighet". Där Ullderstrykes med stolthet, att målet under 1950- och 1960-talen var att "hela befolkaingen skulle beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader. 23 liga delar uppnåtts under 1960- och 1970- talen. Genom kraftiga satsningar på nyproduktionen av bostäder, bl a förverkligandet av miljonprogrammet, i kombination med fordelaktiga statliga lån samt bostadsbidrag har de flesta hushållen i landet kunnat efterfråga och erhålla rymliga och moderna bostäder ... Genom den enorma satsningen i form av enmiljonprogrammet var det svenska samhället under socialdemokratins ledning på god väg att avskaffa bostadsbristen". De negativa konsekvenser av bostadspolitiken, vilka nu gör sig alltmer kännbara - en svår brist på smålägenheter, hyreshöjningar m m - är naturligtvis den borgerliga regeringen ansvarig for: " U tvecklingen på dagens bostadsmarknad leder for närvarande bort från de bostadssociala målen ... Situationen på dagens bostadsmarknad är utomordentligt allvarlig''. Någon forklaring till den tidigare bostadsbristen, vilken endast med en sådan jätteansträngning kunde byggas bort, nämns ej i programmet. Ordet hyresreglering fårekoromer inte ens. Antagligen anser fårfattaren, att de gängse forklaringarna är så grundligt inbankade i medborgarnas hjärnor, att en upprepning är onödig. Hade inte Tage Erlander en gång får alla slagit fast i en intervju i radions P l den 16 april 1974, att bostadsbristen berodde på "inflyttningen till städerna och höjd standard". Vid samma tillfålle hävdade han, att vid sidan av skolpolitiken och arbetsmarknadspolitiken var bostadspolitiken det som socialdemokraterna "lyckats bra Detta bostadspolitiska mål har i väsent- med". ~--------------~------~~--~~-- 24 Och i så fall är alla kritiska synpunkter bannlysta! .Hur lyckades politiken? Har socialdemokraterna verkligen lyckats så bra med sin bostadspolitik som skulle vara så social? Det statistiska materialet från efterkrigstidens folk- och bostadsräkningar - 1945, 1960, 1965, 1970, 1975 - möjliggör ett svar på den frågan. Vid andra världskrigets slut var bostadsstandarden får breda lager av vårt folk otillfredsställande trots en viss fårbättring under 1900-talet i samband med den allmänna ekonomiska utvecklingen. En tredjedel av alla lägenheter i hela riket var enrumslägenheter; i städerna var andelen i regel högre. Om man utgår som mått på en rimlig utrymmesstandard från att det bör finnas lika många större lägenheter (med tre och fler rum och kök) som större hushåll (med tre och fler boende), så fårelåg år 1945 en brist på 600 000 sådana lägenheter i hela riket, i Stockholm 67 000 och i Göteborg 39 000. Vidare hade som följd av fårhållanden under andra världskriget - hyresreglering sedan 1942, minskat bostadsbyggande - bostadsbrist uppstått. Det var fullt motiverat att fårsöka undanröja trångboddheten med att bygga större lägenheter och bostadsbristen med att bygga fler lägenheter. Det ödesdigra missgreppet var, att man beslöt att bygga bort bostadsbristen med bibehållen hyresreglering! Och då kunde det inte gå annat än galet! Om man tagit del av ett väsentligt på kande i 1940 års byggnadskostnadss kunnigas betänkande Utredning angåen byggnadskostnader (SOU 1941 : 4), k ske man blivit lite tveksam om det väls· nelsebringande i statliga regleringar. J citerar: "En granskning av bostadsmarknads vecklingen hittills ger vid handen, att der senare delen av 1930-talet en påtag tendens till standardhöjning gjorde gällande. Till endast en mindre del denna tendens ett direkt uttryck får stadspolitiska åtgärder . . . Väsentli hade den givetvis till fårutsättning gynnsamma fårhållande mellan inkom och bostadskostnader, som skapades der 1930-talet, varvid en stor roll bör mätas den tidigare berörda omständig ten, att bostadsbyggandet kapacitet der detta skede långt bättre motsva bostadsbehovets tillväxt än under 19 talet. En jämförelse mellan inkomst vecklingens och bostadskostnadsulv !ingens kurvor mot bakgrunden av faktiska marknadsutvecklingen under nare år ger ett intryck av att ett skede h börjat vars fortsättning efter samma Ii (min kursivering) skulle ha betytt ett m allmänt realiserande av en h.. utrymmesstandard". (Sid 35). Vad hade hindrat, att man efter an världskrigets slut fortsatt efter dessa sa ma linjer, som visat sig så lyckosam om inte de alltfår stora ideologiska sky lapparna skymt blicken, dvs tron på staten alltid vet bäst och gör bäst? c pe· ~ak· nde an· sig· Jag sut· Ull· glig sig var bo· gen det ster un· till· ~he· Ull· uat J20· tut· :ck· den se· ade nj er era dra t m· n a, gg· att V"arldsrekord i nybyggnation Därför angrep man bostadsbristen endast &ån utbudssidan genom att år från år öka bostadsbyggandet under ständigt upprepade löften om att snart skulle bostadsbristen vara ur världen - men köerna bara växte. I genomsnitt producerades hen 1945-1960 7,7 lägenheter per l 000 invånare och år, vilket kan betraktas som världsrekord, när det gäller nybyggda lä- genheter. Man ökade produktionen ytterligare och slog åren 1960- 1965 med lO lägenheter per l 000 invånare/år sitt eget världsrekord. Men köerna bara växte och växte, och så styrde våra styresmän i regering och riksdag i blindo utan de vägledande signalerna från en fri bostadsmarklid rakt in i enmiljonprogrammet. Men därom mera längre fram. Och borgerliga partier slöt upp kring maldemokratins regleringslinje. Centern kröp på 1950-talet upp i Tage Erlanders vida famn och hjälpte till att regera och reglera - alltså även bostadsmarknaden. Folkpartiet var helt gripet av socialliberalismens ideer utan att när det gällde bolladsområdet klart se skillnaden mellan IOCiala reformer på grundval av ett fritt Diringsliv med fri konkurrens och fritt konsumtionsval och socialistiska reglenngar. I stället får att angripa regleringaru blev Bygg mer! dess ständigt upprepade lösenord. Med ledning av 1960 års folk- och bolladsräkning borde man tagit sig en funderare på tingens rätta sammanhang och dragit slutsatsen, att det kanske var någon 11111an faktor än folkomflyttningar och gif- 25 termål som var orsak till bostadsbristen. Man kunde nämligen då konstatera, att sedan 1945 hade befolkningen i städerna ökat med en miljon samtidigt som bostadsbeståndet vuxit med 500 000 lägenheter, alltså en ny lägenhet per varannan nytillkommen invånare. Borde inte detta ha kunnat räcka utan att någon brist behövt uppstå? Dessutom avslöjade det omutliga statistiska materialet, att om alla gifta par och förut gifta innehade egen bostad, skulle det ha blivit mängder av lä- genheter över: l 75 000 i hela riket och l02 000 i städerna. År 1965 hade nämnda överskott vuxit till 370 000 respektive 250 000. Städerna hade fått l 370000 fler invånare och 682 000 fler lägenheter. Och ändå stod alltfler barnfamiljer i de bostadslösas köer. I Göteborg var år 1947 de bostadslösa barnfamiljernas antal l 000. År 1965 hade det vuxit till 5 880 och år 1965 till 9400. I kommuner med en sammanlagd befolkning på 3,5 miljoner uppgick deras antal den l januari 1961 till 27 000. Dessutom väntade 29 000 par på egen bostad får att kunna gifta sig. De fick sannolikt vänta länge. Stockholm kunde 1964 visa upp lO000 bostadslösa barnfamiljer. Fler en- och tvåpersonhushåll Hur hade dessa tragiska fårhållanden över huvud taget kunnat uppstå? Förklaringen finner man i enpersonhushållens utveckling. Perioden 1945-1965 ökade deras an- 26 tal med 323 000, medan antalet lägenheter ökade med 775 000. Man ville bygga för familjerna, i verkligheten blev det för de ensamstående. Den s k hushållssprängningen blev, gynnad av hyresregleringen, så våldsam, att den skjutsade barnfamiljer och andra behövande grupper ut i de bostadslösas växande skaror. Denna politik kallas social - den är asocial! Året var 1965. Då hade, sedan regleringarna infördes, hyrorna fallit med ungefär 30 procent i förhållande till konsumentpriserna i övrigt. 1965 års långtidsutredning underströk i sin utredning Svensk ekonomi 1966-1970, att "utan att angripa problemen från såväl efterfråge- (min kursivering) som produktionssidan torde det knappast vara möjligt att inom överskådlig tid återställa balans på bostadsmarknaden. Klart är att bostadsbristen sammanhänger med den prisbildning som tillämpas på bostadsområdet." (Sid 213-214). Utredningen framhåller dessutom, att "den situation som uppkommit på bostadsmarknaden kan sålunda i viss mån sägas ha inneburit en inkomstomfördelning till förmån för byggnadsföretagare och byggnadsarbetare". (Sid 66). Alltså till nackdel för hyresgäster och skattebetalare! Vidare hade år 1965 antalet större hushåll (med minst tre boende) sedan 1965 ökat med endast 121 000, medan antalet större lägenheter (med minst 3 rum och kök) vuxit med inte mindre än 783 000. Det stora underskottet på större lägenheter 1945 hade härigenom reducerats till endast l 400. Det rådde alltså nu i sto v sett balans på bostadsmarknaden med a seende på hushållens rimliga utrymmesb hov. Enmiljonprogrammet Nonchalerande dessa fakta - eller oförlå ligt okunniga om dem? - avfyrade my n digheterna startskottet för enmiljonpr grammet. Det var inte nog med att byg en miljon lägenheter på tio år - de skul också vara stora. "En förhållandevis st del av nyproduktionen bör utgöras av r genheter, som är större än två rum kök", förklarade statsutskottet vid l års riksdag. Man hörsammade anvisningen. Av 983 250 lägenheter som byggdes år 1966-1975 kom två tredjedelar att utg ras av stora lägenheter (minst 3 rum o kök) . Samtidigt ökade hushåll med boende med 376000, med två boende m 347000. De större hushållen minska däremot med 84 000! Resultatet blev, att den tidigarr brist på större lägenheter år 1975 hade förvan lats till ett överskott på 749 000. H många små lägenheter, som det råder dan brist på, hade man ej kunnat åsta komma med det utrymmet! I Stockho blev överskottet 64 000 och i Götebo 41 000. Felaktig information Det är inte bara de för bostadspolitik närmast ansvariga som av begripliga s obehagliga fakta för allmänhe- _.,u""'u främst orsaken till bostadsDen politiska självbevarelsedrif·uder sanningen att läcka fram. massmedia ställer villigt upp som TV- och radioprogram i bokännetecknas av vinklingar, eller rena osanningar. Tidtyvärr även i betydande ut- 1.'411EJkmrtg den borgerliga, bidrager alltför till att dra obehagliga fakta fram i nd det mest bedrövliga är, att så gott samtliga läroböcker i samhällskunx h ~for våra skolor har under de senaste 166 irtiondena aktivt deltagit i indoktrinemgskampanjen. De har berikat saniiingde ea av foregivna bristorsaker - ett tiotal ~en liar man lyckats finna - . med för lågt ~ö- bostadsbyggande under första (!) världs•ch kriget och de många utlänningarna. Inte en oväntat gick skolöverstyrelsens Samhällsed kunskap for seminarierna i täten i denna de slamliga verksamhet. Även skolradion bidrog naturligtvis i tre en program våren 1965. Då slog man på nytt d- fast, att "folkvandringen till städerna är en ur av de viktigaste orsakerna till att det är ont å- om bostäder på många håll i landet." Till d- detta beklagliga förhållande bidrog även m de många tidiga äktenskapen, varför prorg gramledaren uppmanade de unga att vänta några år med äktenskapet! Serien avslutades med den djärva frågan: "Vad säger våra experter? Skulle man få bort bostadsbristen genom att höja hyran?" De båda ~n "experterna", en socialdemokrat och en ~l folkpartist, svarade båda nej, den senare 27 med följande bekännelse: " I de större stä- derna kommer hyrorna att stiga. Starka hyreshöjningar kan man ej gärna acceptera. Det sättet att avskaffa en bostadsbrist vill jag ej vara med om". Så talade en några år senare framstående medlem i ett parti, som säger sig vilja försvara fri företagsamhet, marknadsekonomi och konkurrens och slå vakt om medborgarnas frihet, till vilken även hör det fria konsumtionsvalet Det är begripligt, att programledaren ej vände sig till den verklige experten på området professor Assar Lindbeck, medforfattare till den ett par år tidigare utgivna boken Bostadsbristen, ty då hade svaret blivit det ej önskadeja! För ett par år sedan publicerade Förlaget studentlitteratur en studiebok i bostadsfrågor, vilken vimlar av felaktigheter och ger en fullständigt vilseledande bild av efterkrigstidens bostadspolitik. Med stöd av utförligt statistiskt material påtalade jag detta i brev först till fårfattaren och, då jag ej fick något svar, direkt till förlaget. Detta senare brev avslutade jag med orden: "Jag anser det skandalöst att erbjuda den studerande ungdomen en så ensidig och ofullständig redogörelse för bostadsfrågan ... Den bör grundligt omarbetas". Förlaget har fördragit att tiga. För något år sedan distribuerade HSB en mycket påkostad propagandabroschyr "Ett diskussionsmaterial kring bostadsfrå- gan för grundskolans högstadium, gymnasiet, folkhögskolor och föreningsliv" med titeln Hur ska vi bo år 2000? I avsnittet "Vad har hänt på 60 år?" får eleverna den 28 för utgivarna väsentliga men ej med verkliga sakförhållandet överensstämmande förklaringen till bostadsbristen: " Efterfrå- gan på bostäder ökar under 1950-talet, då många flyttar in till städer och andra tätorter från landsbygden . .. Bostadsbristen blev stor ... I början av 1960-talet byggs årligen cirka 68 000 lägenheter (Uppgiften felaktig! Det byggdes t o m 83 000. Min anmärkning) och det räcker inte. I mitten av decenniet sker så en bred politisk samling kring aktivare bostadspolitik. Nu antas det s k miljonprogrammet ..." Ingenstans i skriften förekommer ordet hyresreglering. Ett bemötande av detta ohederliga försök att vilseleda skolans elever har Skolvärlden, organ för Läroverkslärarnas Förening, vägrat att publicera med motivePärmarfor årgång 1981 Iringen, att frågan "inte kan sägas tillhö ~ förbundstidningens mest angelägna b tL vakningsområden". rt Vi får hoppas, att det finns åtminsto h några politiker som nu i sitt stilla sin er ångrar, att de deltog i den "breda politis al samlingen." äl I ljuset av vad jag här framhållit är d b) inte alls egendomligt att bostadspolitik tll än i dag är "insnärjd i allsköns socialistis dt färgade regleri?gar". Vilket parti, viU re politiker vågar framträda som befriar Fi Jag hade hoppats, att den borgerliga reg få ringen skulle ha framträtt som en San hG Göran med blankt svärd. Men den fii hoppningen var alltför naiv! kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 30:- på postgiro 727 44-6.